Making a movie is like an orgy

På ett sätt skulle man nästan kunna se månadens tema som en subgenre till årets mars-tema om ”Överdrift”. För om man inte enbart ser ”Orgie” i sin ursprungliga och historiska bemärkelse, alltså en ”ceremoni av extatisk karaktär” eller ”uppsluppen fest” (traditionellt sett oftast genomförd av de gamla romarna), används begreppet inte sällan för att markera något som är av övermått. En sjujäkla hög av något helt enkelt.

Christine (1983)

alt. titel: John Carpenter’s Christine

För Hollywoods idiotier, bevare oss milde herre gud… När jag surfar in på Wikipedia-sidan för filmatiseringen av Stephen Kings bok om den mordiska bilen blir jag raskt informerad om att man planerar en remake. I 3D… Att man vill göra om filmer som Halloween och A Nightmare… kan jag förstå, där finns ju något att bygga på och sikta mot, men vad fasen ska man sikta mot när det gäller en Christine-remake? Utom möjligen att hoppas på att man har lärt sig några läxor om filmmakeri andra gången gillt.

Click (2006)

Det är riktigt, riktigt synd om Michael Newman. Han lär sig aldrig vilken fjärrkontroll som går till TV:n och vilken som går till garaget och på jobbet har han en ful assistent medan alla andra har långbenta, storbröstade dito. Detta, kombinerat med jobbstress, gör att han frågar sig när det egentligen är hans tur för ett break. Att han har ett hus, två förhållandevis väluppfostrade barn, ett förhållandevis flashigt jobb som arkitekt samt en fru (som, i sedvanlig ordning i den här typen av underhållning (gäller både film och TV-serier), är alldeles för snygg, intelligent och tolerant för honom och som älskar honom över allt annat ) räknas för Michael tydligen inte som ett break.