The Bells of St. Mary’s (1945)

alt. titel: Klockorna i S:t Mary, Sct. Mary’s klokker, Klokkene i St. Mary, Leo McCarey’s The Bells of St. Mary’s

Ingrid Bergmans syster Benedict instruerar sina elever att det är en kristelig plikt att tala sanning, så det är väl lika bra att inleda denna text med en slags bikt. Den främsta anledningen till att jag blev nyfiken på The Bells of St. Mary’s är den i mina ögon odödliga Monty Python-sketchen med Ken Ewing och hans musikaliska möss. Ni vet, han som tränat ett gäng vita möss att pipa melodin till ”The Bells of St. Mary’s” under inflytande av…rätt sorts uppmuntran.

Samtidigt inser jag förstås att en film med Ingrid Bergman och Bing Crosby från 1945 sannolikt inte kommer att ha särskilt mycket gemensamt med en Terry Jones i vit kavaj och träklubbor i nävarna anno 1969, förutom själva titeln. Så är det också.

I Leo McCareys film är upptakten istället ankomsten av Bing Crosbys fader O’Malley till St. Mary’s och skolan som hör till församlingen. Med en halmhatt käckt på svaj låter Crosby publiken ana att han inte är någon strikt och traditionell präst. Samtidigt har han ingen tidigare erfarenhet av att vara, som hushållerskan mrs. Breen uttrycker det, ”up to your neck in nuns”.

För även om fader O’Malley med omedelbar verkan kliver in som någon slags rektor eller överlärare (tidigare pedagogisk kompetens eller erfarenhet? Noll, nada, zilch) är det i praktiken nunnorna, med syster Benedict i spetsen, som de facto står för det pedagogiska innehållet vid St. Mary’s. Men eftersom The Bells of St. Mary’s är snällisfilmernas snällisfilm behöver vi aldrig oroa oss för att konflikterna dem emellan ska vara annat än godmodiga. Eller åtminstone civiliserat förda i en sann anda av att vilja förstå den andras utgångspunkt.

Speltiden löper över ungefär ett läsår och följer två huvudspår: risken för att St. Mary måste stänga skolan eftersom den är sliten och församlingen saknar pengar för upprustning samt utvecklingen hos den unga Patricia som fader O’Malley tar hand om efter en snyfthistoria, levererad av den unga flickans mor.

Utöver detta förekommer säsongsbetonade inslag, varav det mest framstående torde vara ett julspel framfört av ett gäng näpna elever. En i mina ögon tyvärr närmast outhärdlig scen som jag hade mycket svårt att se poängen med. Och historiemässigt vet jag väl inte om jag överhuvudtaget hade särskilt mycket att hämta i The Bells of St. Mary’s. Den lullar liksom på, men läsårsupplägget gör att filmen stundtals nästan blir en slice of life-berättelse. Vilket i sin tur gör att speltiden på 126 minuter känns lite i överkant.

Det som däremot finns att hämta är skådisprestationer och intressanta teman. De senare blir för min del svåra att skilja från filmens produktionsår – det känns ganska givet att McCarey och manusförfattaren Dudley Nichols anno 1945 finner det för gott att lägga tonvikten på den oundvikliga övergången från gammalt till nytt, huruvida det nya verkligen fortfarande är ”a man’s world”, att inte alltid vika sig i en fajt men att samtidigt kunna hålla inne med sina slag och bli kompis med motståndaren efteråt, att ta ansvar för sina handlingar och inte fly från problem samt att rakryggad stå upp för det som är rätt även om det känns svårt i stunden. Med denna uppräkning ska också förstås att filmen knappast tar sig an några utmanande religiösa spörsmål (däremot ett par rätt intressanta pedagogiska dito).

I det perspektivet blir filmens största behållning samtalen mellan Crosby och Bergman om dessa olika teman. Särskilt Bergman visar vilken fenomenal skådis hon är i en roll som kanske inte bjuder på så värst många psykologiska utmaningar. Hennes syster Benedict är evinnerligt trosfast, förstående, kärleksfull. Hennes största karaktärs”överraskning” får vara att hon är en hejare på baseball.

Samtidigt bjussar hon på en oemotståndlig naturlighet som gör att jag smälter lika mycket som den snikne byggherren Horace P. Bogardus när hon fyrar av ett av sina många bländande leenden. Scenen när hon ska försöka lära en av sina elever självförsvarets ädla, pugilistiska konst är precis lika onödig för handlingen som ovan nämnda julspel, men med den skillnaden att jag njuter ohejdat av Bergmans prestation. På samma sätt får faktiskt också filmen i sig en viss lätthet, tack vare ett övergripande stämning av gott humör, uthållighet och en smula humor.

Förutom Bergman och Crosby innehåller The Bells of St. Mary’s ett par andra kända fejs, främst Una O’Connor som den bistra mrs. Breen och Henry Travers som mr. Bogardus. Travers fick till och med chans att vara lite självrefererande eftersom biografen i Bedford Falls visar just The Bells of St. Mary’s i It’s a Wonderful Life där ju Travers spelar ängeln Clarence som får sina vingar.

Mja. ska jag gå på rent omtittningsvärde vinner nog Terry Jones och hans musikaliska möss. The Bells of St. Mary’s var intressant som tidsdokument och för Bergmans skull men i övrigt vete tusan om jag riktigt förstår den där Oscarsnomineringen som McCarey fick för sin regi.

Bride of Frankenstein (1935)

I James Whales första film om den famöse vetenskapsmannen och hans Monster hade man kunnat luras att tro att skapelsen förgicks i väderkvarnsflammorna där uppe på kullen till bybornas jubel. Men hopsydda likdelar är tuffare än vad man skulle kunna tro vilket stackars lilla dränkta Marias far Hans snart ska bli varse. Han ger sig in i den rykande ruinhögen för att verkligen känna sig säker på att hans dotters baneman är död men i kvarnbäcken gör han en ovälkommen upptäckt.

Fortsätt läsa ”Bride of Frankenstein (1935)”

The Invisible Man (1933)

Det är bittert kallt och snön viner utanför husknuten men på puben Lion’s Head är stämningen hög. Man skämtar och kastar dart om vartannat. Men plötsligt står en främling i dörröppningen, det långa rocken och hatten kan förstås förklaras av det bistra vintervädret men att huvudet också är helt insvept i bandage väcker bybornas nyfikenhet. Är han en vildsint bankrånare på rymmen?

Fortsätt läsa ”The Invisible Man (1933)”