Söte Jesus, vad tiden går fort. Oavsett om man har roligt eller inte. 1 december är redan här, tillika 1:a advent. Det innebär två äldre traditioner: dags för nästan 30 dagars hejdlöst frossande i amerikansk julmusik à la Bing, Nat och Rosemary och uppsättandet av adventsljusstakar. Och så en rätt ny sådan: bloggens extremt korta julfilmsmaraton. I år bjuder jag på tre olika små glöggmuggar, hoppas det ska smaka.

***

A Cristmas CarolA Christmas Carol (2009)

alt. titel: En julsaga

Det är nästan så man undrar ifall det är obligatoriskt med minst en ny version av Dickens julsaga varje år när det börjar lacka mot jul. En av de senare måste givetvis ta till vara motion capture-teknik eftersom vanlig spelfilm är sååååå 2007.

Mjnä, jag kan inte påstå att denna senaste konfrontation med motion capture heller fick mig övertygad om mediets förträfflighet. Själva tekniken har förvisso gått framåt sedan exempelvis The Polar Express, men det är fortfarande inte bra. ”Verkliga” människor ser inte det minsta verkliga ut, istället är det karikatyrerna som blir de mest levande karaktärerna.

Dessutom lider A Christmas Carol av den sjuka som ofta drabbar tekniktunga filmer. Ok för att teknik kan ge en häftig film rent visuellt, men det blir alldeles för många scener där åkningarna egentligen inte är motiverade ur ett händelseperspektiv. Och särskilt mätt på ögongodis blir man inte.

Tyvärr räcker inte ens de här invändningarna, filmen känns som helhet oengagerad och dubbningen var (Jim Carrey som Scrooge till trots) platt. Satsa då hellre på en av alla de feature-versioner som finns av samma historia.

ScroogeScrooge (1970)

När en Christmas Carol-kännare som bloggkollegan Filmitch framhåller Scrooge som inte bara en bra julfilm rent generellt, utan som år 1970 års bästa film spetsar man öronen lite extra. Att paketet kom i form av en musikal kändes bara extra spännande.

Och för all del, Scrooge full av all den charm som exempelvis versionen från 2009 saknade. Albert Finney är knarrig och hatisk mot inte bara julen, utan folk i största allmänhet. Tiny Tim har en liten krycka och sjunger i falsett. De unga statisterna har gått i cockney-skola och lärt sig säga ”gov’nor”

Men någon jätteupplevelse kan jag inte heller tycka att den här versionen bjöd på, även om man gjort sitt bästa för att adaptera originalberättelsen i sång och dans. Dickens julöverdåd kommer dock bra till sin rätt samtidigt som filmen understryker budskapet om social ojämlikhet när Bob Cratchit tillsammans med två av sina telningar gör sina magra inköp vid sidan av mer bemedlade medborgare. Finwhisky till direktören, fulgin till tjänstemannen.

Bästa numret är utan tvekan ”Thank you very much” – Scrooge som svämmar över av ödmjukhet inför sin egen inbillade generositet när hurraropen egentligen kommer från hans geldenärer som firar att snåljåpen äntligen trillat av pinn. Det hela utvecklar sig till något som inte så lite påminner om ”Ev’ry sperm is sacred” och det är ju aldrig fel.

Å andra sidan, musikaler kan behöva lite tid på sig att utvecklas, så ett års regelbundet lyssnande på ljudspåret kanske skapar bättre förutsättningar inför nästa jul. Den som lever får se.

A Christmas Carol bookA Christmas Carol (1847)

Med tanke på alla filmiska versioner man sett av denna julklassiker är det nästan lite konstigt att det tagit mig så här pass lång tid att bekanta mig med Dickens original. Vad jag vet har jag i alla fall inte läst julsagan tidigare.

Och visst står det klart varför gammal ändå är äldst. Först och främst ligger förstås styrkan i själva berättelsen, konceptet är lika enkelt som genialt. När snåljåpen blir gammal blir han inte religiös, men väl generös, med benäget bistånd av tre andar.

Även om Dickens har skrivit både bättre och mer humoristiska passager har vi här tillräckligt mycket av torr ironi och funderingar kring varför det heter ”dead as a door nail” och inte ”dead as a coffin nail” för att man ska känna sig nöjd.

Dessutom tror jag att det är sällan han lyckats frammana en sådan känsla av upprymdhet i text. Inte när Scrooge vaknar och inser att det fortfarande är juldagsmorgon, för då framstår han mer som någon som är mogen för dårhuset, men i alla beskrivningar av härliga julfester och mer eller mindre överdådiga julmiddagar: Författaren frammanar en allmän stämning av ”christmas cheer” som även den fattigaste kan delta i om hen bara har rätt inställning och lite hjälp från julens ande.

Sedan hemfaller förstås Dickens som vanligt åt sin melodramatiska eller sentimentala ådra, han har ju ändå ett Budskap med sin lilla saga. Men eftersom han framför det genom Scrooges förvandling, från en man som tycker att svält är ett bra sätt att minska på ”the surplus population” till någon som helhjärtat omfamnar julens medmänskliga tradition, är det ändå förhållandevis lättsmält.

På det hela taget en härlig liten saga och en bra introduktion till Dickens om man inte är beredd att exempelvis klämma alla 600 sidor som beskriver David Copperfields öden och äventyr.

Librivoxkvalitet: Mycket bra inläst av en och samma person. Ladda ned omedelbart för tre trevliga timmar!

Annonser