The Bells of St. Mary’s (1945)

alt. titel: Klockorna i S:t Mary, Sct. Mary’s klokker, Klokkene i St. Mary, Leo McCarey’s The Bells of St. Mary’s

Ingrid Bergmans syster Benedict instruerar sina elever att det är en kristelig plikt att tala sanning, så det är väl lika bra att inleda denna text med en slags bikt. Den främsta anledningen till att jag blev nyfiken på The Bells of St. Mary’s är den i mina ögon odödliga Monty Python-sketchen med Ken Ewing och hans musikaliska möss. Ni vet, han som tränat ett gäng vita möss att pipa melodin till ”The Bells of St. Mary’s” under inflytande av…rätt sorts uppmuntran.

Little Evil (2017)

Nu går det inte längre att låtsas som om det fortfarande är semester, jobbhösten har kommit igång på allvar. Därmed övergår bloggen till sin vanliga postningsfrekvens — fre-mån och ons — förvisar boktexter till söndagarna och börjar ladda för höstens happening — Halloween.

***

alt. titel: Pequeño Demonio

Så, jag blev påmind om trivsamma skräckkomedin Tucker and Dale vs. Evil härom sistens och blev nyfiken på vad regissören och manusförfattaren Eli Craig sysslat med de sista tio åren. Inte så värst mycket visade det sig, men en långfilm till har det i alla fall blivit. Och tamejtusan om inte det lilla fanskapet fanns på självaste Netflix?! Bara att tacka och ta emot.

Whiplash (2014)

alt. titel: Whiplash: Música y obsesión

Andrew Neiman ser ingen poäng med att ha kompisar, knappt ens en flickvän. Vill man bli det 21:a århundradets störste musiker gäller det att ha fokus och driv. Men för att komma dit måste Andrew först ta sig igenom stålbadet som är Terence Fletcher, musikskolan Shaffer Observatory herostratiskt ryktbare jazzorkesterledare. Mannen som uppenbarligen aldrig lyckats hitta ett musikerledarläge som lägger sig någonstans mellan ”bra jobbat!” och en klapp på huvudet, alternativt ge sina orkestermedlemmar nervsammanbrott på grund av förolämpningar, kastade stolar, kadaverdisciplin och härskartekniker.

Excalibur (1981)

Efter tre timmar Camelot-musikal hade jag liksom kommit in i rytmen och var sugen på mer arturisk mastodontfilm. Och se där, står inte John Boorman till tjänst med sin dryga två timmar långa Excalibur?

Musikalvecka: Camelot (1967)

Det finns ingen behagligare plats för att leva lyckliga i alla sina dagar än Camelot. Då är det ju tur att Arthur och Guinevere träffas inom synhåll från det sägenomspunna slottet. Arthur, som är livrädd för att gifta sig med en kvinna som han aldrig träffat förut, och Guinevere, som sörjer att livet som eftertraktad ungmö är över. Men under Camelots välgörande inflytande förstår de snart att de är som gjorda för varandra, vilket förstås gör det lite extra turligt att de var ett tilltänkt brudpar redan från början.

Duck Soup (1933)

alt. titel: Fyra fula fiskar, En tosset diktator

”Hail, Hail, Freedonia/land of the brave and free!”

Nå, det finns kanske anledning att fråga sig hur lyckligt lottat landet Freedonia egentligen är. Tack vare att den stenrika mrs. Teasdale vägrar låna ut ytterligare 20 mille för att bättre på statskassan om det inte sker ett radikalt skifte hos landets styresmän är det nu hastigt och lustigt Rufus T. Firefly som håller i tyglarna. Mrs. Teasdale hävdar att han är nationens ”most able statesman” men det torde vara en sida hos Firefly som endast hon uppfattar. Det vi i publiken ser är nämligen en kulsprutesnackande man vars enda ambition i livet eventuellt skulle kunna vara att lägga rabarber på sin välgörerskas förmögenhet genom att få henne att gifta sig med honom.

Spartacus (1960)

Nordstatsgeneralen Lew Wallace skrev 1880 vad som kom att utnämnas till ”the most influential Christian book of the nineteenth century”. När Kirk Douglas missade chansen att i slutet av 50-talet spela Judah Ben-Hur, mannen som ger Jesus vatten under hans golgatavandring, tänkte han kanske ”frihetskämpe som frihetskämpe” och vände sig istället till ett mer samtida verk, författad av en judisk kommunist.

The Blood on Satan’s Claw (1971)

alt. titel: Satans skinn, Satan’s Skin

Engelskt 1600-tal. I en av de leriga plogfårorna avtecknar sig ett märkligt skelett – mänskligt, men ändå inte. Delar täcks av päls och i det avätna kraniet blänker ett bevarat öga. Domaren (det närmaste byn kommer en styresman) förhåller sig skeptisk och tycks få vatten på den kvarnen då blott en ryggrad finns kvar när han kommer för att inspektera fyndet tillsammans med den upphetsade såningsmannen.

Hellboy (2019)

”Strange women lying in ponds distributing swords is no basis for a system of government. Supreme executive power derives from a mandate from the masses, not from some farcical aquatic ceremony”.

Måndags-Ekman: Fram för lilla Märta eller På livets ödesvägar: Ett biografdrama i prolog, epilog och ett antal tableauxer (1945)

Tootsie var knappast den första filmen att kapitalisera på den uppenbarligen outtömliga humorpotentialen i män som klär ut sig till kvinnor. Alla är vi välbekanta med exempel som Monty Python, La Cage aux Folles och Some Like it Hot. Redan i slutet av 1800-talet skrevs den brittiska farsen Charley’s Aunt som kom att bli en stor framgång – i Sverige sattes den upp inte mindre än tre gånger 1894.