You are currently browsing the tag archive for the ‘Monty Python’ tag.
Det finns en klassisk Monty Python-sketch som heter ”The Dull Life of a City Stockbroker”. Där travar Michael Palin omkring med plommonstop, portfölj och paraply och är precis så dödligt tråkigt som man föreställer sig att en börsmäklare är. Samtidigt händer det fullkomligt surrealistiska saker runtomkring honom – otrohet, mord och storviltjägare.
Annonser
alt. titel: Borg/McEnroe, Borg McEnroe, Borg vs McEnroe
Anyone for tennis?
Nej, här är vi mycket långt från Monty Pyton och snackar oblodigt men likväl dödligt allvar. Borg är filmen som i allt väsentligt försökt dramatisera Wimbledonfinalen mellan Björn Borg och John McEnroe 1980. Men även om en slag-för-slag-remake för all del hade haft nog med speltid för två långfilmer har manusförfattare Ronnie Sandahl insett att biopubliken sannolikt vill ha lite mer kött på benen.
alt. titel: Järnkorset
Som med så många andra klassiska filmer och regissörer har min främsta koppling till Sam Peckinpah hittills inte varit någon av hans ”riktiga” filmer. Däremot har jag ett oräkneligt antal gånger sett Monty Python-sketchen som påstår sig visa en del av Peckinpahs version av musikalen Salad Days. Så på något märkligt vänster hade jag en föraning om vad som kunde vänta i Cross of Iron även om jag förstod att det inte skulle komma i form av dödliga tennisracketar och pianon.
Den unga kvinnan Lucy Snowe står helt ensam i världen. Hennes arbetsgivare, en förlamad äldre kvinna, har precis gått bort. Hon har inga pengar att tala om, vare sig i form av förmögenhet eller inkomst. Hon har ingen familj, inga vänner som hon kan vända sig till. Kanske är det inte så konstigt att hon i det här läget känner sig ”little — a very little — shaken in nerves”?
Ett kort avbrott i zombiekavalkaden. Men frukta icke, de är tillbaka imorgon!
***
Den digitala industrin börjar flexa sina muskler: Arpanet har helt övergått till TCP/IP, datorn Apple Lisa introduceras och världens första 3D-printer ser dagens ljus.
Och så rullar förstås den matkulturella imperialismen på: i Sverige kan vi smaka Coca-Cola Light för första gången och McDonald introducerar sina Chicken McNuggets.
Året börjar bra i konungariket Sverige. I februari presenterar Ny demokrati sin styrelse och programmet ”Drag under galoscherna” och i augusti genomför John Ausonius, senare kallad Lasermannen, sitt första attentat. Härliga tider!
En man och en kvinna har picnic i ett vilt bergslandskap, vilken avslutas med en ömsint kärleksstund under ett vattenfall. Romantiskt om det hade varit på typ Hawaii, nu en aktivitet av mer härdande slag eftersom paret tycks befinna sig i typ Skottland och under picnicen bland annat var klädda i rejäla kängor och raggsockar som gick upp till knäna.
Clash of the Titans (som kanske något oväntat inte handlar om titaner överhuvudtaget) plockar upp den klassiska historien om hur Zeus-sonen Perseus med hjälp av Medusas förstenande blickar tar hand om ett gigantiskt havsmonster och räddar den sköna Andromeda på kuppen.
Egentligen är det här ett stordåd som Persues gjorde så där lite i förbifarten. Medusa hade ursprungligen dekapiterats eftersom den elake härskaren Polydektes ville röja Perseus ur vägen för att kunna spänna på hans mamma Danaë genom att ge den unge mannen ett omöjligt uppdrag. Men inget är omöjligt för gudason och genom råd och dåd från sina gudomliga släktingar låg till slut det eftertraktade huvudet i sin säck.
Hittills har jag inte haft möjlighet att ansluta med mer än uppmuntrande tillrop på bloggkollegorna Henke och Movies-Noir ambitiösa Decades–tema. Men med föreliggande film sammanföll Henkes filmavsmakande med en text som jag hade liggande efter en nylig titt.
***
Jag anser mig vara hyfsat allmänbildad, men när det gäller Noël Coward går jag nästan bet. Min enda association går till Monty Python och deras ”Penis Song (Not The Noël Coward Song)” där Eric Idle på förfinad engelska sjunger ”Isn’t it awfully nice to have a penis?”. Av denna skulle man kunna dra flera slutsatser.
alt. titel: Djävulens dotter
”The devil has sent me…twins of evil!” Man skulle kanske kunna tro att den fromme häxjägaren Gustav Weil (ett efternamn som på engelska givetvis uttalas “vile”) med detta uttalande åsyftade vad som blottas i hans niece Friedas generösa dekolletage. Men den hårt prövade puritanen har faktiskt inte bara en, utan två syster- eller brorsdöttrar som efter att ha blivit föräldralösa kommer för att bo hos sina släktingar i den lilla byn Karnstein.
Maria är from och mild och vill bara göra det rätta, vilket helst ska tolkas som att gifta sig med byns körmästare Anton och klämma ur sig en massa ungar. Men Anton är mer intresserad av systern Frieda, vars eldiga humör lockar männen. Kanske har den tidigare nämnda urringningen också något med saken att göra?
That’s what HE said!