You are currently browsing the tag archive for the ‘Bitterljuvt’ tag.

alt. titel: Om du lyssnar noga, Whisper of the Heart, Hjertets hvisken

Ni som tillhör 70-talistgenerationen eller är äldre än så, minns ni de här korten längst bak i låneböckerna där bibliotekarien stämplade återlämningsdatum? Och på vissa, mindre, bibliotek kunde det till och med vara så att man fick skriva sitt namn på kortet så att boken fick en slags egen genealogi och historia av låntagare.

Om du lyssnar noga bjuder i det avseendet på en riktig nostalgitripp eftersom 14-åriga Shizuku Tsukishima är en sann bokslukare som passar på att låna hem högvis med böcker under lovet. Efter ett tag märker hon att många av hennes läsäventyr tidigare lånats av en Seiji Amasawa. Hon börjar dagdrömma om hur det skulle vara att ha en kille som är så perfekt matchad i boksmak. Läs hela inlägget här »

alt. titel: Porco Rosso

Hayao Miyazaki är tillbaka på Ghibli-menyn och det är även hans älskade flygning. Hade man inte redan anat det – med Nausicaäs lilla glidflygare, Laputas himlabundna slott eller Kikis kvast – står den kärleken utom allt tvivel i Porco Rosso.

Läs hela inlägget här »

Marianne Drumond tänker minsann inte sitta och vegetera i det förgångna. Hon grämer sig inte över att ha blivit omsprungen av nutiden, istället anstränger hon sig till det yttersta för att kunna hänga med i racet. Bland annat har hon lagt ned sin fysiska psykoterapimottagning och utvecklat en digitaltjänst för ändamålet. Till löparkollega har hon sonen Max som producerar provocerande serier för nätbaserad streaming.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Det våras för slummen

Den hårdhjärtade affärsmannen och finansgeniet Goddard Bolt tvekar inte inför att vare sig hugga ned regnskog eller riva ålderdomshem om de skulle råka stå i vägen för hans företag. Kanske det inte ser så bra ut i tidningarna men gör man det lite i smyg och om natten får ju ingen veta något.

Läs hela inlägget här »

before sunsetUppföljare är känsliga saker. I nio fall av tio känns de krystade, blir oundvikligt sämre än föregångaren eftersom produktionsteamet egentligen inte haft något nytt att säga och därför kört samma koncept som i ettan, bara mer. Allt för uppenbart handlar det i princip alltid om att fortsätta mjölka pengar ur en publik som gillade vad de fick första gången.

Kanske uppföljarnas heliga graal därmed blir att göra en fortsättning på en film som egentligen inte handlade om någonting till att börja med? Då finns det liksom inget koncept att ösa på mer av i en tvåa.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Bara en natt

before sunriseUndrar om Before Sunrise hade blivit en lika bra film utan Wien? Ifall Jesse och Céline varit tvungna att under tolv timmar knalla omkring i säg, Västerås eller Nyköping? Eller någon motsvarande halvstor och rätt vanlig stad på den europeiska kontinenten.

Läs hela inlägget här »

Efter att Fiffi uttalat sitt odödliga hat (ok, starka ogillande, då) mot djurfilmer som involverar riktiga fyrbeningar kunde jag inte låta bli att försöka peta hål på den bubblan. Hon var vänlig nog att gå mig till mötes med hund-filmen My Dog Skip. Hur det gick? Jag litar på att du kan lista ut hur du tar reda på det… Läs hela inlägget här »

Det enda som i en ordbok skulle behövas som illustration till konceptet “bitterljuv” är Ethan Frome. Trots att långnovellen (eller kortromanen om man så vill) ibland är rätt övertydlig i både symbolism och teman är den något av det mest skönt sorgliga jag har läst.

I likhet med exempelvis Emily Brontës Wuthering Heights eller Hawthornes The Scarlet Letter använder sig Ethan Frome av en ramintroduktion där läsaren genom en namnlös ingenjör får stifta bekantskap med den fiktiva Massachusettsstaden Starkfield. Det är vinter och bittert kallt när ingenjören får skjuts av den store och tyste Frome till och från tåget. En dag stormar det så hårt att det inte finns någon chans att ta sig tillbaka till staden och berättaren måste spendera natten på Fromegården. Där får han sig serverad hela den historia som han hittills bara hört brottstycken av från stadens invånare och som tilldrog sig knappt år tjugo år tidigare.

Läs hela inlägget här »

Carl Fredricksen är en riktig surkart. Ni vet, en sådan där med fluga, hängslen, brallor upp till armålorna, som alltid klagar på dagens ungdom och som vägrar att ändra sina femtioåriga vanor en millimeter. Det man kanske inte alltid tänker på är att till och med gubbar som Carl har en gång varit unga och kära i flickor som Ellie. Men nu är Ellie borta och allt Carl har kvar är sina minnen och deras gemensamma hus. Det börjar emellertid se lite mörkt ut på husfronten då Carl är den enda kvar i trakten som inte sålt sin tomt och han är nu omgiven av snabbsushi och spelarkader. En dag får Carl nog, fäster en sjujäkla massa ballonger vid huset och drar helt enkelt iväg till Sydamerika. Han får dock med sig en oväntad fripassagerare…

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, World Gone By
Dean R. Koontz
, Dark Rivers of the Heart
Peter Englund, Poltava

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg