Wonder (2017)

Man ska aldrig förakta tillfällen att lära sig något nytt. Till och med Wonder, en film som i all sin menlöshet fullkomligt dränker publiken i eruptioner av sirap och smör, har något att komma med. Med tanke på dess djupgående enfaldighet kan det vara frestande att tro att Wonder inte skulle kunna uppröra en endaste själ, men i nutidens diskussionsklimat är det förstås det en fåfäng förhoppning. Ordet för dagen är därför ”inspiration porn”.

I det stora landet i väster är man ju som bekant rätt förtjust i allt som kan uppfattas som ”inspirational” (det mest adekvata svenska ordet torde vara ”upplyftande”?). Sökningar på IMDb’s användarlistor ger god utdelning och American Film Insitute har satt samman listan ”100 Cheers” vilken består av allt från Fame till Close Encounters of the Third Kind och It’s a Wonderful Life.

Men allt kanske inte får eller ska vara upplyftande? Den rullstolsburna journalisten Stella Young myntade uttrycket ”inspiration porn” när hon påpekade att hon var hjärtligt trött på att allt hon gjorde gärna framhävdes som extraordinärt och heroiskt, enbart tack vare hennes funktionsnedsättning. Begreppet har sedan kommit att vidareutvecklas till en kritik mot användandet av personer med funktionsnedsättning i böcker eller filmer som ett enkelt sätt att få ”vanliga” människor att känna sig lite varma i hjärtat och uppfyllas av en jäklar-anamma-kan-hen-så-kan-väl-jag-känsla.

En av mina stora invändningar mot Wonder ligger dock mer i linje med Stella Young. Filmen bygger på en bok och handlar om tioårige Auggie Pullman. Han bor i New York med mamma, pappa, storasyster Via och jycken Daisy. En helt vanlig tioåring om det inte vore för att han föddes med Treacher Collins syndrom, en genetisk sjukdom som leder till en underutveckling av ansiktet, vilket i sin tur innebär problem med både syn, hörsel och andning.

Auggie har, så liten han är, genomgått många operationer men ser förstås fortfarande inte ut som andra barn i ansiktet. Hittills har han undervisats hemma av sin mamma men nu är det dags att konfrontera den stora världen i form av femte klass på Beecher Prep.

Och ja, det är fullkomligt självklart att Auggie får det kämpigt i skolan. Samtidigt skulle jag vilja påstå att jag tagit del av tillräckligt många andra mobbningsskildringar för att gissa att han inte är den enda unge som går likt en paria genom skoldagen. Vars mardröm är rasterna och skolgården. Som dagligdags får höra kommentarer av typen ”Om jag såg ut som du skulle jag ta livet av mig”. Äcklade utrop om att varje beröring leder till att klasskompisarna riskerar att bli smittade av den mobbades ”pest”. Om den här situationen sedan skulle kännas mindre jobbig för någon som i jämförelse med Auggie faktiskt ser ”vanlig” ut, törs jag inte uttala mig om.

Så när vi får följa Auggie genom detta hans första skolår finns det egentligen bara en enda sak i Wonders historia där hans sjukdom faktiskt gör skillnad. Och det är att familjen Pullman måste ses som en mirakelfamilj. Tack vare Auggies mödosamma barndom är de fyra familjemedlemmarna övernaturligt kärleksfulla gentemot varandra. Mamma och pappa bråkar aldrig på det där ogina sättet som kan sätta ärr i en barnasjäl för livet. Storasyster Via känner förvisso att hon alltid får komma i andra hand för föräldrarna men hon älskar ändå sin lillebror över allt annat och ställer upp i vått och torrt för att få honom på gott humör.

Mamma mer eller mindre pausade sitt liv vid sonens födelse men det är tydligen inga problem att plocka upp en halvskriven avhandling efter tio år och fortsätta som om inget hade hänt (vilken institution tar sig an en sådan doktorand?! Och vilken avhandling innehåller minst 41 kapitel?!). Hur det flyter in kosing till det rätt lyxiga hushållet (stort hus på Manhattan) är en gåta, särskilt som pappa uppenbarligen inte är den sortens man som jobbar dygnet runt. Han tycks ha all tid i världen att spela TV-spel med sonen eller gå på dotterns skolpjäs.

Lika stora frågetecken måste klämmas fast vid det faktum att mobbningen mot Auggie aldrig letar sig in i den digitala världen. Det är taskiga kommentarer och elaka lappar under själva skoldagen men aldrig någon förföljelse på sociala medier, via SMS eller i Minecraft-världen. Auggie tillåts ha hemmets trygga vrå som en fristad, en lyx som så vitt jag förstår är ganska ovanlig för ett modernt mobboffer.

Wonders alla medverkande är orimligt goda och snälla. Auggies skolår avslutas med inget mindre än en stående ovation (tro mig, det är ingen spoiler) men till och med i det ögonblicket är han noga med att påpeka att alla människor förtjänar en stående ovation någon gång i sina liv. De snälla, vill säga. Men är man elak i Wonders värld är man det för att man har arroganta och egoistiska skitstövlar till föräldrar, vars hot om indragna skolavgifter givetvis inte rubbar den jultomtelika rektorn en millimeter i hans rättrådiga försvar av Auggie.

Wonder blir i mina ögon inte en film om underverk utan om undran. Möjligen för-undran över att det är en film som folk spenderat nästan 300 miljoner dollar på att se.

Annons