AnnieTrots sin extremt klämkäcka framtoning känns det som om det vilar något lätt tragiskt över Annie. Det var en av de sista filmerna som John Huston regisserade. Japp, killen som var ansvarig för The Maltese Falcon, The Asphalt Jungle och The African Queen valde att (nästan) avsluta sin karriär med en musikal om en rödhårig liten flicka (en insats som belönades med en Razzienominering för ”Worst Director”).

Och trots att Aileen Marie Quinn enligt Wikipedia uppges vara både aktris, regissör och singer-songwriter, uppges hon enligt samma källa vara mest känd för sitt inhopp som just den klämkäcka lilla rödtoppen. Hon ska alltså ha peakat karriärmässigt när hon var 11 bast. Tål att tänkas på.

På Hudson Street i ett lagomt charmigt 30-tals-New York ligger ett flickbarnhem, styrt av fyllkajan Miss Hannigan. Med tanke på att alla töserna inte bara är föräldralösa, utan också klädda i gråbruna söndertvättade trasor, uppfödda på gröt och tvingade att jobba sina små fingrar intill benet, är de ett förvånansvärt glatt och käckt litet gäng. Gladast och käckast av dem alla är den krull- och rödhåriga Annie, kanske på grund av att hon i alla fall får ha en röd kofta över sin trista klänning, kanske på grund av att hon inte är föräldralös på riktigt.

Hennes föräldrar lämnade henne nämligen på barnhemmet med en lapp som meddelade att de skulle komma och hämta sin lilla älskling så fort de bara kunde. Tio år har i och för sig gått sedan dess, men Annie har aldrig gett upp hoppet om att hennes mamma och pappa finns där ute någonstans och att de längtar efter sin lilla flicka.

Men under tiden kan hon tänka sig att låna ut sig själv till biljonären Oliver Warbucks, vilken har bestämt sig för att upplåta sitt hem till ett föräldralöst barn under en vecka. Och trots att han egentligen hade tänkt sig en gosse kan han inte låta bli att charmas av Annies krull, smilgropar och obetvingliga humör.

Att ett av mina musikalval blev just Annie är inte så konstigt, eftersom det är en av de där klassiska musikalerna som det inom amerikansk popkultur gärna refereras till. Om jag sedan kände mig aningens tveksam inför eventuella sockerklökningar är något man får ta som en hårt arbetande filmbloggare.

Och man får väl säga att både mitt syfte och min farhåga blev uppfyllt. Med råge. Annie innehåller inte bara den klassiska låten Tomorrow (vilken sjungs av Annie, Oliver Warbucks samt paret Roosevelt för att fira presidentens New Deal) utan också It’s a Hard-Knock Life. Helt plötsligt blev Goldmember ännu lite roligare.

Själva historien (i den mån det finns en) bygger ursprungligen på seriestrippen Little Orphan Annie som trycktes i amerikanska dagstidningar mellan 1924 och 2010, så om inte annat får man väl beundra dess uthållighet. (Roligt värdelöst vetande: Little Orphan Annies skapare, Harold Gray, var en härdad republikan som starkt ogillade både FDR och hans New Deal.) Musikal blev det av det hela 1977 och medan den fortfarande spelades på Broadway gjorde man alltså film på spektaklet också.

Förutom serien har Annie såvitt jag kan se hämtat inspiration från både Oliver Twist, Little Lord Fountleroy och A Little Princess. Karaktären är Pollyannalikt upbeat men samtidigt tuff på ett sätt som vi vant oss vid från exempelvis Anne på Grönkulla (ytterligare en föräldralös rödtopp) och Laura Ingalls. Hon har ett stort hjärta och tvekar inte att medelst nävkraft försvara de svagare (barn såväl som hundar) mot elaka förtryckare.

Jag tycker inte att jag vanligtvis har några större problem med frånvaro av misär, men här blev det bara för stereotypt, glättigt och kletigt. Det är liksom sockervadd, läsk, munkar och kolaremmar på en och samma gång. Något av syra eller svärta hade behövts för att bryta av.

Till saken hör säkert att även om unga fröken Quinn är duktig på att sjunga, så är hon faktiskt ingen vidare skådespelerska (hon har också den tvivelaktiga äran att ha vunnit en Razzie för sin insats). All mimik och alla uttryck från underbarnet är serietidningsöverdrivet. Och ja, jag förstår att det kanske är lite av poängen men det blir inte roligare för det.

Detsamma gäller Albert Finney som den initialt tjurige Daddy Warbucks, medan den ljuvliga Ann Reinking som hans assistent Grace Farrell faktiskt funkar riktigt bra. Det trevligaste med Annie var faktiskt att jag blev påmind om att Carol Burnett, som den ginbadande och flickhatande Miss Hannigan, faktiskt är en gudabegåvad komedienn. Hon får filmens enda uppriktiga skratt men de är välförtjänta.

Så, vad sägs hr. Filmitch? En rejäl utmaning: inte bara ett påfrestande gulligt och brådmoget barn som dessutom sjunger, utan ett helt barnhem fullt med äppelkindande och läspande flickebarn med namn som Pepper och Duffy. I dare ya…

Kanske vi har telepatisk kontakt och Filmitch sett just Annie också? There’s only one way to find out…