alt. titel: Riddarfalken från Malta

I Dashiell Hammetts bok tog det ett tag innan det blev klart vad det var för ”dingus” som Brigid O’Shaughnessy, Floyd Thursby, Joel Cairo och The Fat Man var ute efter (om man inte räknar titeln som en reveal förstås). Men John Hustons filmatisering tar det säkra före det osäkra och låter en inledande crawl upplysa tittarna om bakgrunden till riddarfalken från Malta. Samt att den är ”encrusted with jewels” och ”priceless”, förstås.

Men därefter kastas vi rakt in på kontoret hos firman Spade & Archer där Sam Spade rullar en cigarett i godan ro. Men lugnet varar inte länge, snart kommer sekreteraren Effie in och meddelar att en ”Miss Wonderly” vill träffa Spade. Under samtalet med kunden dyker också Spades partner Miles Archer upp. Om vi inte hade fattat det innan signalerar Miles slippriga leende och hur han närmast vräker sig över skrivbordet mot kunden att hon är en hot piece of ass.

Ett uttryck som i sig förstås aldrig hade kunnat förekomma i The Maltese Falcon, producerad som den är under Hays-kodens glansdagar. Därför reduceras Spades ursprungliga svampdrickande till finkänsliga smuttar och Joel Cairo kan bara klaga på hur slagsmål förstör hans klädsel och suggestivt smeka sin promenadkäpp.

Men Joel Cairo är ju en rollfigur som vi träffar först ett bra tag efter det inledande mötet på kontoret. Först ska Miles Archer bli skjuten, Spade anklagas för ett annat mord i sitt eget hem av arroganta poliser, bli mer eller mindre sexuellt attackerad av Miles änka Iva och konfrontera ”Miss Wonderly” som ju egentligen heter Brigid O’Shaughnessy. Hon visar sig inte bara vara en hot piece of ass utan också en kvinna som lärt sig att ta sig fram här i livet med de medel som står henne till buds: lögner, tårar och sex.

När det gäller det där sista får vi som tittare använda vår fantasi en smula, vilket sannolikt inte bara beror på Hays-koden utan också tidsandan generellt. Det vi måste suggerera fram handlar emellertid inte om vad som sker i sovrummet mellan Sam och Birgid utan att hennes förtvivlade utrop ”What else is there I can buy you with?!” ska uppfattas som en invit eftersom den åtföljs av en hård kyss från hans sida.

Överhuvudtaget är det svårt för mig att bortse från hur filmen framställer relationen mellan Spade och hans kvinnor (inte ens Brigid har egentligen något direkt utbyte med filmens övriga deltagare). Å ena sidan har vi Brigid, spelad av Mary Astor. Trots att Brigid ska vara en farlig kvinna upplever jag henne i Astors porträttering mycket mer som ett utsatt offer.

Visst, hon är kanske inte Guds bästa barn men verkar oftast rädd snarare än kallhamrad. I det fallet hjälper det ju knappast att Spade exempelvis plockar på sig hennes dörrnyckel för att kunna komma och gå som han vill. Problemet som jag försöker sätta fingret på är kanske att hennes uppenbarelse inte matchar Spades, vilket gör att hans cyniska kommentarer om hur hon leker med alla i sin omgivning framstår som hånfulla istället för klarsynta.

Å andra sidan har vi den trogna sekreteraren Effie Perine, spelad av Lee Patrick. Hon är en kvinna som personlighetsmässigt befinner sig på en betydligt mer jämställd nivå men som tack vare Spades oräkneliga ”Sweetheart”, ”Effie Draling” ”Angel”, ”Precious” och ”Good Girl” hela tiden reduceras till sitt kön.

Nå, det blev kanske en lång utläggning om en del av The Maltese Falcon som jag i och för sig tyckte var intressant att fundera på men som inte störde mig överhövan. Filmen är ju trots allt drygt 70 år gammal.

Och en odödlig klassiker. Klassikerstatusen för min del får nog hänföras främst till tekniska saker som kameravinklar (kameran kryper gärna omkring på golvet och låter alla torna upp sig som rovfåglar), bildutsnitt och ljussättning – den är snygg och känns oerhört genomtänkt. Skådespelarmässigt (eller möjligen regimässigt?) är jag inte riktigt lika nöjd. Med undantag för den massive Sydney Greenstreet som Casper ”The Fat Man” Gutman och Elisha Cook, Jr. som hans torped (och stjärtgosse?) upplever jag mycket av framförandet som stressigt och stelt. Ibland uppstår närmast en Gilmore Girls-känsla, det vill säga att ingen skådis tycks reagera på vad de andra säger utan bara väntar på ett fönster för att kunna skicka iväg sin egen replik.

The Maltese Falcon blev alltså inte riktigt den omvälvande filmupplevelse som jag kanske hade trott. Men visst är det fortfarande en sjujäkla bra skröna från Dashiell Hammett.

Annonser