Gravity (2013)

För ett par veckor sedan var det mycket diskusson om den här A-märkningen som utgår från Bechdel-testet. Gravity kan tjäna som ett alldeles utmärkt exempel på varför en sådan märkning inte blir så lyckad när den appliceras på enskilda filmer.

Gravity kan faktiskt också tjäna som exempel på det skumma i SF:s smultronställemärkning. Filmen är inte överstruken med en rosa penna, vilket alltså kan tolkas som att den inte är en film som ”stannar kvar länge”, inte är en film som SF ”själva gillar och vill rekommendera till alla filmälskare”. Frånvaron av märkning kan eventuellt tolkas som att Gravity inte är ”utmärkt film, helt enkelt”. Jag kan ha fel, men det verkar som om större delen av västvärldens filmuniversa inte håller med…

Musikalvecka: Annie (1982)

Trots sin extremt klämkäcka framtoning känns det som om det vilar något lätt tragiskt över Annie. Det var en av de sista filmerna som John Huston regisserade. Japp, mannen som var ansvarig för The Maltese Falcon, The Asphalt Jungle och The African Queen valde att (nästan) avsluta sin karriär med en musikal om en rödhårig liten flicka (en insats som belönades med en Razzienominering för ”Worst Director”).

Och trots att Aileen Marie Quinn enligt Wikipedia uppges vara både aktris, regissör och singer-songwriter, uppges hon enligt samma källa vara mest känd för sitt inhopp som just den klämkäcka lilla rödtoppen. Hon ska alltså ha peakat karriärmässigt när hon var 11 bast. Tål att tänkas på.

X5: Frances Hodgson Burnett i korthet

Frances Hodgson Burnett (1849-1924) var en brittiskfödd dramatiker och författare som sannolikt blivit mest känd för sina tre barnböcker, vilka alla återuppstått i många olika versioner och adaptioner. Hon var tidigt påhittig och skrev små historier i anteckningsböcker. När Frances var i femtonårsåldern tvingades den ruinerade familjen att flytta över Atlanten, från Manchester till Knoxville. Innan den unga kvinnan var tjugo hade hon börjat tjäna pengar på sitt skrivande genom att få sina alster publicerade i bland annat Godey’s Lady’s Book och Harper’s Bazaar. Ungefär tio år senare publicerade hon fortfarande texter och efter ett möte med bland andra Louisa May Alcott (Little Women) i Boston började hon också skriva för barn.