You are currently browsing the tag archive for the ‘Jennifer Aniston’ tag.

alt. titel: The Queen and I

Jag kan se den färdiga spelfilmen framför mig. I rollen som den åldrande men på intet sätt skamfilade eller modfällda drottningen Farah Diba har vi en parant kvinna, modell Raquel Welch eller Julie Andrews. Den yngre dokumentärfilmaren som söker upp henne är antingen av typen Naomi Watts eller Jennifer Connelly om det ska bli ett drama, alternativt Jennifer Aniston eller Rachel Weisz om vi tänker oss lite mer humor i mixen.

Slutresultatet är oavsett genre detsamma: kvinnorna genomgår en process där de lär av varandra, skrattar och gråter tillsammans och sedan finner en djup och ömsesidig förståelse för varandra.

Men nu snackar vi verklighet och den följer sällan ett tydligt dramaturgiskt manus. Nahid Persson Sarvestani är den svensk-iranska filmaren som fick stor uppmärksamhet för sin Prostitution bakom slöjan när den kom 2004. Att den filmen kommit att bli något av en utgångspunkt även för Drottningen och jag görs tydligt när den senare inleds med ett klipp från Teherans flygplats där Persson Sarvestani blir aggressivt förhörd av några vakter om sin ”antimuslimska” film.

Är hon månne kommunist?! Om inte, måste hon ju vara rojalist. När filmaren själv får möjlighet att fundera över dessa till synes ömsesidigt uteslutande begrepp blir det också en chans att rannsaka sig själv. För en liten flicka uppvuxen i Iran var Farah Diba en osannolik sagodrottning, inte minst eftersom den kungliga familjen levde i ett överflöd som inte var att tänka på i en familj med åtta barn, en sjuk far och hårt arbetande mor.

Därför är det kanske inte så konstigt att Persson Sarvestani var en del av den revolutionära rörelse som ledde till att Shahen och hans familj till slut tvingades lämna sitt hemland. Att den revolutionsandan sedan knappast ledde till demokrati och frihet för folket är välkänt även för oss i den kalla nord.

Men med tid att fundera blir Persson Sarvestani alltmer nyfiken på den ouppnåeliga sagodrottningen Farah Diba. De delar ju ändå mycket: hemland, exil, kön och döda familjemedlemmar på grund av det som timade i Iran på slutet av 70-talet.

Från början tycks Persson Sarvestani vara inställd på att göra en kritisk och grävande film, att ställa den forna drottningen till svars för vad som hände i Iran innan revolutionen var ett faktum. Eller också är det bara min förväntan på filmens utveckling och dramaturgi. Riktigt så blir det inte.

Till en början måste intervjuaren förstås vara försiktig så att hon inte skrämmer bort sitt byte men det hjälps inte. När Farah Diba förstår vilken bakgrund den besökande filmaren har läggs locket på och det dröjer sex månader av övertalning innan arbetet kan återupptas.

Persson Sarvestani får följa med den äldre kvinnan på statsbegravningar, till makens grav i Egypten och möten med exilrojalister vilka är övertygade om att Khomeini bara var en imperialistisk marionett. Inte var det så att folket självt ville sätta sig upp mot sin älskade Shah?!

Och så småningom inser Persson Sarvestani att hennes film har börjat leva ett eget liv allt eftersom hennes relation till Farah Diba har förändrats. Dokumentärfilmaren får upprepade möjligheter att fundera över sitt eget förhållande till sitt filmobjekt och hur det påverkar filmen hon håller på att göra.

I slutänden blir Drottningen och jag snarare en film om en utveckling av en relation mellan två kvinnor som har mycket gemensamt men som samtidigt står långt ifrån varandra. För trots att Persson Sarvestani verkligen peppar och stålsätter sig själv för att ställa alla de där svåra frågorna om hur Farah Diba ser på 60- och 70-talets Iran med förtryck, korruption och rojalistisk extravagans kommer hon aldrig riktigt dit. Drottningen svävar på målet och Persson Sarvestani låter henne göra det.

I det avseendet, som en film om en filmares process, är Drottningen och jag intressant. Men jag kan inte komma ifrån att jag hellre hade velat veta mer om just de där frågorna som Persson Sarvestani aldrig riktigt kan ställa.

Annonser

Mothers DayHatar inte ni också mammor? Alltså inte bara de ni känner rent personligen, utan alla mammor. Framstår inte moderskapet som en av världens mest bisarra och vidriga påfund?

Nähä, tänkte nästan det… Annars är det det man eventuellt skulle ha kunnat tro efter att ha sett Mother’s Day – att det världen över finns starka grupper som måste övertygas om moderskapets förträfflighet, ja nästintill helighet. Filmen intar lite samma ståndpunkt som det där valåret när Vänsterpartiet försökte marknadsföra sig själva som ”Partiet mot trafficking”. För att alla andra partier var för trafficking…eller nåt…

Läs hela inlägget här »

När Kurt, Dale och Nick träffas går det mesta ut på att Nick och Dale gnäller på sina chefer medan Kurt bara kan konstatera att han ligger ganska bra till. Han gillar sin chef som gillar honom och det ser inte helt osannolikt ut att han en dag skulle kunna få ta över firman. Inte minst eftersom chefens son är en kokainsniffande loser, vilket hans far är alltför medveten om.

Det är i och för sig mer eller mindre legio att ogilla sin chef, men få kan ha större anledning än Dale och Nick (skulle möjligen vara Peter Gibbons, då). Dale utsätts dagligen för sexuella trakasserier av tandläkaren Julia som hotar att berätta för Dales fästmö att de har haft sex om de inte har sex (hängde ni med?) medan Nick blir mer psykiskt grillad av den sadistiske David Harken, vilken bland annat gillar att hetsa sina anställda med obefintliga befordringar.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Cold Moon
Stephen King, Blaze
Edward St Aubyn, Romanerna om Patrick Melrose vol 1

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg