Carl Fredricksen är en riktig surkart. Ni vet, en sådan där med fluga, hängslen, brallor upp till armålorna, som alltid klagar på dagens ungdom och som vägrar att ändra sina femtioåriga vanor en millimeter. Det man kanske inte alltid tänker på är att till och med gubbar som Carl har en gång varit unga och kära i flickor som Ellie. Men nu är Ellie borta och allt Carl har kvar är sina minnen och deras gemensamma hus. Det börjar emellertid se lite mörkt ut på husfronten då Carl är den enda kvar i trakten som inte sålt sin tomt och han är nu omgiven av snabbsushi och spelarkader. En dag får Carl nog, fäster en sjujäkla massa ballonger vid huset och drar helt enkelt iväg till Sydamerika. Han får dock med sig en oväntad fripassagerare…

Up är Pixars näst senaste film (Toy Story 3 har fortfarande inte haft premiär i Sverige) och den fick med rätta lysande kritik. Genom de inledande tillbakablickarna på Carl och Ellies gemensamma liv samt Carls fortsatta konversation med den bortgångna Ellie sätts en helt klart mer bitterljuv ton än vad man är van vid. Up‘s atmosfär av gammaldags äventyrsfilm med upptäcktsresande och hemliga dalar djupt i den sydamerikanska djungeln skapar i sin tur en skön samklang med melankolin och den funkar också bättre än den mer chockartat brutala upptakten till Finding Nemo.

Tekniken är givetvis helt fantastisk, både vad gäller detaljrikedom och rörelsemönster hos både folk och fä men Up‘s verkliga styrka är relationerna och en underbart lekfull fantasifullhet, från Carls ballongflygande hus till de allestädes närvarande hundarna. I centrum står givetvis den ökande tillgivenheten mellan surgubben Carl som saknar en vän och hans fripassagerare, scouten Russell, vilken längtar tillbaka till en tid då hans pappa hade tid att äta glass och leka billekar med sin son.

Trots detta blir Up ingen fullpoängare för min del. Filmens inledning är rar men väl sockersöt. Man kan nästan se manusmötet framför sig: ”Ok, nu vore det väl fan om vi inte ska få publiken att börja grina inom fem minuter. Tidig förälskelse som slår väl ut, det är bra. Gemensamma drömmar som inbegriper hemmansägande och barn, check! Ofrivillig barnlöshet, jag menar, vem tycker inte att det är sorgligt?! Oh, oh, gamla människor som fortfarande gillar att hålla varandra i handen!”

Dessutom: Pixar bryter förvisso vällovlig ny karaktärsmark med det faktum att Carl faktiskt är pensionär men genus-o-metern står fortfarande och samlar damm i ett hörn. Ellie finns bara med i Carls minne och blir därför en perfekt vålnad och fågeln Kevin är, som namnet antyder, så utrustad att hon egentligen är mer av en unisexkaraktär. Ska det verkligen vara så jäkla svårt att skapa en vettig kvinnlig huvudkaraktär?! Det deprimerande är ju att eftersom det handlar om animerad film är det egentligen bara fantasin som sätter gränserna men uppenbarligen är man på Pixar alltför begränsad för att kunna utnyttja det.