Gökens sätt att ta sig fram i evolutionsracet är välbekant, därav begreppet ”gökunge”. Inte nog med att gökens ägg generellt sett kläcks tidigare än de ofrivilliga fostersyskonen, ungen växer också mycket snabbt. Det enda som talar för gökföräldrarna är månne att de åtminstone inte tvingar fostermodern att också lägga deras ägg.
Fortsätt läsa ”The Midwich Cuckoos (1957)”
En klassisk ursäkt för (amerikanska) män som blir påkomna med en Playboy-tidning är att de bara läser den för artiklarna. En minst lika bra ursäkt borde kunna vara att de läser den för novellerna och då snackar vi inte texter med inledningar som ”Dear Penthouse…” (oaktat att sådana texter dessutom publicerades i en helt annan herrtidning).
Fortsätt läsa ”The Playboy Book of Science Fiction and Fantasy (1966)”
The Big Sleep (1939)
Varför inte försöka sig på lite textbaserad noir? Som vanligt är det otroligt svårt att se förbi alla efterkommande stereotyper, pasticher, hommager och parodier när det handlar om något så klassiskt som Raymond Chandlers privatsnokare Philip Marlowe. Hans typiskt hårdkokta liknelser och oneliners är lika mångahanda som de fala (för att inte tala om farliga) kvinns han stöter på. Samtidigt går det inte att komma ifrån att de ofta är både välfunna och antingen väldigt roliga (”He looked like a man who slept well and didn’t owe too much money”) eller innehåller en slags kärv sorg över livets futiliteter (”His dead body was as heavy as a thousand broken hearts”).
Någon gång under det tidiga 00-talet plockade jag åt mig en okänd fantasyroman på ett antikvariat för en tjuga. Ganska snart var jag helt fångad historien och stämningen i The Scar. Författaren China Miéville har sedan dess tillhört en av mina husgudar. Det tog ett tag för mig att förstå att Miéville tillhörde en rörelse som allmänt benämndes ”the new wierd” men om man nu vill få lite koll på både ny och gammal ”weird”, vad tjänar då syftet bättre än en tegelstenstjock antologi redigerad av våra steampunk-bekanta Ann och Jeff VanderMeer?
alt. titel: Oktoberfolket
Efter Farenheit 451 lovade jag mig själv att ge Ray Bradbury en chans till och det självklara valet blev författarens andra mest välkända bok, Something Wicked This Way Comes. Tack vare den tidigare boken var jag väl på ett sätt mer beredd att de vanliga genrebeteckningarna som sätts på Something… egentligen inte skulle säga särskilt mycket. Jag tänkte alltså inte att jag skulle förvänta mig en klassisk skräck- eller fantasyroman.
Ray Bradbury är en författare som alltid befunnit sig i utkanten av min intressesfär, ständigt närvarande men samtidigt ingen som lockat särskilt mycket. Av någon anledning har har jag fått intrycket att Bradbury skriver böcker vilka gärna kategoriseras som sci-fi eller skräck men som inte alls uppfyller de kriterier man generellt förknippar med de genrerna.
Men i någon slags likhet med Samantha Jones är jag ”trisexual” när det kommer till både böcker och filmer – ”I will try everything at least once”. Och nu var det dags för Bradburys Farenheit 451, en klassisk dystopi i linje med Huxleys Brave New World och Orwells 1984.
alt. titel: Besök från yttre rymden
I den lilla Arizonastaden Sand Rock myser författaren och amatörastronomen John Putnam tillsammans lärarinnan Ellen Fields vid brasan i Johns ännu ofärdiga hus och drömmer om sin framtida tomtebolycka. Plötsligt ser de vad som enligt John måste vara en meteorit slå ned ute i öknen. De tar sig snabbt ut till nedslagsplatsen med hjälp av en bekant och hans helikopter (är det fortfarande natt, har de väntat tills gryningen? Det är helt enkelt väldigt svårt att avgöra…) och John klättrar ned i kratern. Där ser han ett rymdskepp men innan någon annan hinner bekräfta det han sett börjar kratern rasa in och skeppet begravs under tonvis med sten.
Kapten John Carter stred i amerikanska inbördeskriget på federationens sida och har därför inte mycket att hämta efter freden. Istället ger han och en kompanjon, John Powell, sig in i gruvbranschen. De hittar en rik åder i Arizona men när Powell ska rida för att hämta mer utrustning och mannar blir han överfallen av vilda Apacher (eller ”red rascals” som Carter benämner dem). Carter lyckas mot alla odds rädda sin numera piggsvinsliknande vän, men till ingen nytta. Utmattad faller vår hjälte i sömn i den grotta dit han tagit sin tillflykt.
Rörliga bilder och tryckta ord 