alt. titel: Att återvända

När Fan blir gammal blir han religiös. Så särskilt religiös har kanske Pedro Almodovar inte blivit på äldre dar, men definitivt mindre kontroversiell. I alla fall om man ska döma av Volver, en film om kvinnlig vänskap och släktskap där det bara förekommer en enda prostituerad och som är direkt myspysig. Så myspysig som Almodovar nu kan bli.

Raimunda håller på att slita livet ur sig medan maken Paco sitter på soffan, tittar på fotboll och pimplar öl. Särskilt sedan han fått sparken, vilket innebär att Raimunda måste försöka hitta ytterligare ett jobb. En kväll när hon kommer hem med bussen blir hon mött av en rätt tystlåten tonårsdotter och Raimunda inser efter ett tag att det inte är den vanliga truligheten som ger sig till uttryck utan något mycket allvarligare.

I lägenhetens kök ligger Paco i en blodpöl, nedstucken av dottern Paula efter det att han försökt ge sig på henne. Men det ska mer än en död make för att rubba Raimunda – hon ser till att städa upp i röran (vem sade att man inte kan få användning för städjobbserfarenhet?) och med gemensamma krafter släpar hon och Paula ett väl insvept knyte till den närliggande restaurangen som Raimunda precis fått överta nycklarna till.

Eftersom Paco måste förvaras i restaurangens frys känner Raimunda att hon måste vara där för att hålla ögonen på liket och hon får chansen till det när ett filmsällskap i närheten behöver lunch. Raimunda köper de matvaror hon kan och går sedan med samlarhåven bland grannskapets kvinnor för att skaffa resten.

Samtidigt har Raimundas frånskilda syster Soledad deras mamma boende hos sig i sin lägenhet. Grejen är bara den att deras mamma dog i en brand för flera år sedan.

Almodovar har alltid varit fokuserad på sina kvinnor och Volver är en film om mödrar, döttrar, systrar och väninnor. Ett förhållande som bara blir ännu tydligare av Soledads lilla frisörföretag hemma i lägenheten, även här är det kvinnor som pysslar om andra kvinnor. Inledningen understryker detta faktum, vi ser mängder med (mest äldre) kvinnor som ägnar avsevärd tid åt att putsa på både makars, fäders och sina egna gravar på den lilla bykyrkogården. Istället för att mötas på café möts kvinnorna på kyrkogården med sina skurhinkar, byter tips om hur man får bort alger från marmor och den här lätt makabra spänningen mellan liv och död (eller kanske snarare en dödskultur) fortsätter filmen igenom.

Volver skulle definitivt inte klara ett inverterat Bechdeltest och män framstår mest som något som driver kvinnorna tätare tillsammans. Raimunda och Soledads pappa beskrivs exempelvis som en person vars livssyfte var att plåga livet ur de kvinnor som älskade honom. Inte heller Paco är som synes någon särskilt sympatisk karaktär, men så expedieras han också relativt omgående.

Trots filmens brist på den gamle (eller yngre, beroende på hur man ser det) Almodovars längtan att provocera sin publik med prostituerade, transor och gud vet allt samt att historien är rätt okomplicerad och full med uppenbara antydningar om vad som komma skall, gillar jag den. Jag gillar mamma Irene i Carmen Mauras oförlikneliga skepnad som kommer tillbaka från de döda, först för att ta hand om sin syster och sedan om sina döttrar. Även om man kan ha sina åsikter om uttalandet ”Kan en frånskild kvinna ha bättre sällskap än sin mamma?” är förhållandet mellan Irene och Soledad, och så småningom även Raimunda, ömsint och tryggt.

Carmen Maura är en klippa och även om jag också fäster mig vid Lola Dueñas Soledad, inte minst för att hon påminner väldigt mycket om Frances McDormand, är det på Raimunda och Penelope Cruz som filmen koncentrerar sig, (Pladd, du hade helt rätt!). Raimunda är saklig och pragmatisk och när hon i mobilen hävdar att hon är hysterisk är detta så långt från sanningen som man kan komma.

Hennes lakoniska hantering av situationen med den döde nästan-incest-maken är underhållande i all sin morbiditet, även om man väl får bortse från de psykologiska sår hon sannolikt åsamkar sin dotter genom att betona att det viktiga är att glömma och gå vidare, inte att prata om det som hänt. Den här komiken hjälps förstås upp av att Almodovar inte ryggar för mänsklighetens mer naturalistiska element – i vilken Hollywoodfilm hade vi fått se ursnygga Penelope faktiskt dra ned trosorna till låren och sätta sig på toaletten i helbild efter att ha tydligt uttalat att hon är vansinnigt kissnödig? Inte den senaste i alla fall.

Filmen är trevligt men knappast uppseendeväckande tonsatt av Alberto Iglesias, med stråkar och klarinett som påminner om både Rachel Portman och Zbignew Preisner.

Inte heller visuellt är Volver något man direkt hisnar över, men det finns små guldkorn här och var: hushållspappret och sedan garnmoppen som suger upp Pacos blod, de svartklädda begravningsgummorna vilka i ovanifrånperspektiv svärmar runt den sörjande Soledad likt skalbaggar (lämpligt nog ackompanjerade av ett torrt rasslande ljud från likaledes svarta solfjädrar) eller varför inte kontrasterandet (även det ovanifrån för bästa möjliga effekt) av en vass kniv, illande röd paprika och fröken Cruz generösa urringning?

Om man är lite nyfiken på Almodovar men inte riktigt vet var man ska börja är Volver en lagom snäll inkörsport

Annonser