You are currently browsing the tag archive for the ‘Incest’ tag.

alt. titel: Rob Zombie’s Halloween, Halloween – The Beginning, Halloween. El origen

Med lite tid över innan 1 oktober gjorde sig kompletistgenen hörd och krävde att jag stillade den där lilla gnagande irritationen över att inte ha sett ”hela” Halloween-serien. På något sätt känns det som om Rob Zombies två Halloween-filmer aldrig riktigt har fått vara med och leka med de andra barnen.

Vilket väl i och för sig kan ses som en parallell till filmen i sig. Rob Zombies Michael är nämligen heller inte en grabb som leker särskilt bra med vare sig människor eller djur. Japp, för den som mot förmodan hade missat det är Zombies Halloween en remake av Carpenters original med lite extra origins-material inslängt i mixen.

Carpenter bjöd oss bara på en kort glimt av vad som måste ha varit Michael Myers uppväxt: ett icke-remarkabelt men stadgat medelklasshem och icke-remarkabla men stadgade medelklassföräldrar. Så icke Rob Zombie som omedelbart drar igång med rockmusik, misär, missbruk, inscesttendenser samt psykisk och lättare fysisk misshandel mellan såväl föräldrar som föräldrar och barn. Av någon anledning fastnade jag särskilt för ömhetsbetygelsen ”I will skull fuck the shit out of you!”

Nej, det vore väl synd att säga att Zombie med subtila medel vill måla upp en bild som eventuellt skulle kunna förklara varför den unge Michael Myers vid pass tio års ålder är en grabb som bara älskar sin mamma och sin lillasyster. I övrigt är hans liv och värld ett stort, svart hål. Den är cancer. Vilket alltså innebär att när det är dags att återskapa vad som framställs som Carpenters mord no 1, det av storasystern Judith, har Michael redan tagit livet av otaliga husdjur (får vi anta), en jämnårig mobbare, Judiths pojkvän och sin egen pappa.

Man kan tycka vad man vill om denna enkla poppsykologi. Det är fullt möjligt att tolka det som att Zombie trivialiserar ”riktig” psykisk ohälsa. För min del uppfattar jag det inte som om filmen vill få mig att tycka synd om Michael. Däremot blir jag faktiskt obehagligt berörd dess beskrivningar av först skrik-misären hemma, sedan en pojke som undan för undan sjunker ned i något svårartat disassociationssyndrom, börjar se allt mer ovårdad ut, blir allt tystare och till slut vägrar att visa sig utan en mask för ansiktet. Ur ett rent skräckperspektiv tycker jag att hans hemgjorda masker är smarta eftersom de i mina ögon blir scary as fuck. Mycket läskigare än den klassiska vita William Shatner-varianten.

Jag har sett denna Halloween-version en gång förut och mindes den som helt ok, kanske för att jag inte oförbehållslöst älskar allt och alla i Carpenters original. Vid denna omtitt måste jag säga att det omdömet står sig. För att vara en 00-tals-skräckremake på ett extremt välkänt och älskat original är Halloween anno 2007 riktigt bra, om inte annat för att jag tycker den med sin inledande origins-historia är läskigare (eller åtminstone obehagligare) än originalet. Att det finns folk som inte ens vill erkänna att filmen existerar men uppenbarligen inte reserverar samma bottenlösa avsky för Halloween: Resurrection blir för mig obegripligt.

Men visst, Zombie gör det han gör bäst och mer eller mindre ersätter Carpenters nervpirrande spänning med rakt upp och ned brutalitet. Samtidigt är det vissa dödsfall som faktiskt avslutas förhållandevis snabbt, som sker utanför kameran eller som vi inte får se up close and personal. Vilket förstås innebär att Zombies Michael kan skörda en betydligt högre dödssiffra än hans föregångare.

Skådismässigt möter vi en blandning mellan Zombie-bekantingar som Bill Moseley, Sid Haig och Sheri Moon Zombie (förstås) samt mer ”vanliga” fejs som Ken Foree, Dee Wallace, Udo Kier och Clint Howard. Donald Pleasence är utbytt mot Malcolm McDowell, vilken faktiskt lyckas framstå som mindre galen än sin föregångare. Vi ser Brad Dourif i rollen som sheriff Brackett och han gör en ovanligt nedtonad prestation.

För oss Halloween-vana var det lite kul att se Danielle Harris igen, men den här gången som Annie Brackett. Törs jag erkänna att jag faktiskt gillar Zombies tjejtrio (Laurie-Annie-Lynda) bättre än Carpenters? Jag skulle också vilja lyfta Daeg Faerch i rollen som den unge Michael, han lyckas för min del utstråla en hel del obehag med sitt ofta ganska tomma ansikte (innan masken kommer på, vill säga).

Missförstå mig rätt, jag påstår inte att Rob Zombies Halloween-remake är en perfekt film eller ett mästerverk. Den är ofta övertydlig och här finns även andra snedsteg, varav det största är att han fortsätter sin historia efter att Carpenters tog slut. I det segmentet blir saker och ting alldeles för utdragna och den skakiga handkameran lite för entusiastisk. Jag förstod mig heller inte alls på korsklippningen mellan en trick or treat-övergiven Michael som pojke och en strippande mor samtidigt som vi fick höra den klassiskt gälla Nazareth-låten som försäkrar oss att ”Love hurts”.

Men jag tycker ändå att Zombie gör filmen till sin egen på ett mestadels vettigt sätt. Att han sedan är avsevärt mer förtjust i white trash-creeps än Carpenter någon sin kunnat föreställa sig får man nästan lov att acceptera.

Final girl: Scout Taylor-Comptons Laurie är långtifrån lika tantprudentlig som Jamie Lee, vilket Zombie gör (över)tydligt redan i sin presentation av henne. Samtidigt är hon en kärleksfull dotter, en bra kompis och en ansvarstagande barnvakt. Plus en imponerande handlingskraftig final girl. Men jag undrar om Zombie reserverar ett Texas Chain Saw Massacre-slut för sin hjältinna? Alltså en överlevare i fysisk bemärkelse men med ett totalt psykiskt sammanbrott.

Historik/psykologi: Som sagt, Zombie är ganska utförlig på den här punkten. Samtidigt skulle jag inte påstå att han prompt sätter ned foten i antingen arv eller miljö utan labbar med lite både-och. Till skillnad från en mer återhållsam Carpenter-Michael är det också helt uppenbart att denne Michael gillar att döda.

Men hans ultimata mål är hela tiden Laurie och jag vet inte om Zombie här vill antyda animalistiska egenskaper hos Michael? Han sniffar nämligen på kuvertet hon lämnar vid ”the Myers house” (vem vid sina sinnens fulla bruk skulle vilja köpa det rucklet?!). Att sedan förutsätta att han lokaliserar Laurie via doftspår känns som den minst osannolika förklaringen till hur det kommer sig att han hittar fram till henne samt hennes nära och kära.

Vapen: Med den enorme Tyler Mane (dryga 2 meter lång) som Michael känns det fullt rimligt att denne förlitar sig ganska mycket på ren handkraft. Men alla former av stick- och huggvapen funkar också bra.

Killer-o-vision: Nope, det har Zombie lämnat helt åt sin föregångare

***

Idag tror jag minsann att Filmitch letat reda på en riktig klassiker. Klicka här för att se vilken.

Psssst, vill ni veta en hemlis? Jag tror mig veta att podden Snacka om film! bjussar på Halloween-anpassat patreon-innehåll hela den här veckan. Bli patreonare du också och få ännu mer Halloween! Sista chansen! Å andra sidan är ju ett patreon-stöd the gift that keeps on giving, så det finns all anledning att hänga kvar i det gänget. One of us, one of us!

alt. titel: Alla helgons blodiga natt 6, Halloween – Michael Myers återkomst, Halloween 6: The Curse of Michael Myers, Halloween VI: The Curse of Michael Myers, Halloween 666: Curse of Michael Myers, Halloween: The Origin of Michael Myers

Ok, du går runt och tror att du blivit nära nog immun mot undermåliga och korkade filmer. Men så lite nu och då kommer en produktion i stil med The Curse of Michael Myers och bevisar en gång för alla att man aldrig ska ta något för givet. För söte Jesus, det här. Är. Så. Jävla. Dåligt.

Vilket man väl i någon mån borde ha kunnat lista ut på grund av en mängd bidragande faktorer. Förtexterna saknar sin karakteristiska pumpa. Michaels introduktion åtföljs av någon slags vedervärdig midi-version av John Carpenters Halloween-melodi. Det är den sjätte delen i en serie som inte visat framfötterna på sista tiden. Föregångaren (alltså del fem) hade milt sagt inte hittat hem hos vare sig fans eller kritiker, sannolikt bland annat tack vare ett helt obegripligt wtf-slut.. Det hann gå sex år mellan del fem och The Curse… En stor anledning till fördröjningen var en produktion som synes hemsökt av problem, förseningar och manusförändringar i sista sekunden. En provvisning föll så illa ut att man såg sig tvungen att filma om stora delar av produktionen, varför det blev något problematiskt att Donald Pleasence (som repriserade sin Dr. Sam Loomis) hade gått och dött.

Jag måste erkänna att jag inte hittade mycket att glädjas över i denna del. Historien är ologisk och korkad. I vad mån Haddonfields invånare minns eller har glömt Michael Myers tidigare dåd tycks vara helt upp till vad manuset kräver för tillfället. Firar de Halloween eller inte?! Och om de firar Halloween, hur kommer det sig att organisatörerna av the fucking “Halloween-fair” inte kan prestera något bättre än universums sämsta Frankenstein-kostymer?

Plötsligt finns en mycket distinkt Michael Myers-symbol som Dr. Loomis omedelbart identifierar trots att den aldrig varit på tapeten innan. Filmen verkar inte kunna bestämma sig för om den ska köra på spädbarnsspåret (Jamie har fött sin farbrors barn. Yep…) eller förbannelsespåret där en helt annan pojke löper risk att typ bli besatt av Michael(s krafter?). Hela Smith’s Grove styrs av en märklig sekt (wait, what…?!). Lille Tommy Doyle (japp, the Tommy Doyle från originalet) har vuxit upp och blivit en eremitisk Michael Myers-privatspanare (wait, what…?!).

Vi förväntas engagera oss i en massa rollfigurer som slängs in utan någon som helst introduktion. Det dröjer till och med ett bra tag innan jag lyckas fatta konstellationen i den extremt dysfunktionella Strode-familjen, vars relation till Laurie är luddig men som i alla fall bor i det gamla Myers-huset (om Haddonfield nu är så Halloween-traumatiserat, borde det inte ha rivits för flera år sedan?!)). Inledningsvis trodde jag faktiskt att filmen hade blandat in ett avancerat och icke påannonserat tidshopp.

Det hjälps inte att rollprestationerna överlag är riktigt dåliga från nästan alla inblandade. Donald Pleasence beter sig den här gången inte bara som en galning utan också som om han har ena benet i graven. Vilket ju tyvärr visade sig stämma överens med verkligheten och han var verkligen värd en bättre sista-film. Vill vi vara snälla mot Paul Rudd i sin (nästan) första filmroll som Tommy Doyle kanske vi kan skylla på manuset. Kanske…

Eftersom vi ändå snackar sjätte delen i en filmserie om en ikonisk mördare hade man ju kunnat tänka sig att allt detta kunde ursäktas om här ändå funnits ett uns av spänning, stämning, innovativa mord eller bra effekter. Men The Curse… är helt renons även på dessa element. Manuset lyckas inte skapa någon olycksbådande stämning, vare sig med hjälp av förbannelsen eller sekten (de borde ha tittat lite mer på Halloween III). Klippningshantverket är så pass uselt att jag inte ens i själva jaktscenerna lyckas få någon uppfattning om var Michael befinner sig i förhållande till sina offer.

Brasklappen i sammanhanget får väl bli att jag som synes inte sett Producer’s Cut-versionen som påstås vara myyyycket bättre, bestående av materialet som klipptes bort efter den famösa provvisningen. Fan tro’t…

Final girl: Kara Strode? Sonen Danny? Tommy Doyle? Vet ni, det känns faktiskt som om denna Halloween-del struntat i flera av våra välbekanta slasher-troper.

Historik/psykologi: Vi tvingas säga hej till en fullständigt övernaturlig Michael Myers, vars krafter och ramar är högst oklara. VB: Han kan slås medvetslös av en eldgaffel men kräver vid ett annat tillfälle en utdragen misshandel av ett tjockt järnrör och injicering av sprutor med mystiskt innehåll för att ens börja snubbla omkring.

Men serien har nu hittat på att Halloween eller Samhain alltid inneburit att ett barn drabbats av ”the curse of Thorn” och därmed måste mörda sin familj. Fast ändå inte hela sin familj, uppenbarligen, eftersom vi aldrig fått några indikationer på att Michael mördade sina föräldrar.

Hans existens är omgärdad av någon slags sekt som vill försöka kontrollera hans Samhain/Thorn-krafter (”pure, uncorrupted, ancient evil”). Genom kloning…på något sätt…? De är emellertid inte alls särskilt intresserade av att kontrollera honom själv eftersom han får springa runt i både Haddonfield och Smith’s Grove och mörda av hjärtats lust utan att någon försöker ta fast honom.

Och med tanke på att Danny Strode drömmer mardrömmar om The Voice Man samt ritar Thorn-runan skulle de väl lika gärna ha kunnat skita i den komplicerade kloningsproceduren? Det är förresten inte alls tydligt om Dannys påverkan kommer sig av att han bor i ”the Myers house” eller om det finns någon annan anledning till att han antyds vara på väg att förvandlas till Michael Myers andlige son.

Vapen: Mest knivar och yxor men stackars Jamie går ett extremt vidrigt öde till mötes på någon slags jordbruksutrustning. Just ja, vi har ju en festligt upplyst elektrifiering också.

Killer-o-vision: Nope, inte heller denna trope var särskilt aktuell när vi väl var inne på 90-talet.

***

Idag känns det inte som någon högoddsare att Filmitch haft bättre tur med sin film är jag. Klicka här för att hänga med till en kontinent infesterad med farliga kritter.

Psssst, vill ni veta en hemlis? Jag tror mig veta att podden Snacka om film! bjussar på Halloween-anpassat patreon-innehåll hela den här veckan. Bli patreonare du också och få ännu mer Halloween!

Stephanie kan till slut inte hålla sig utan ventilerar sin oro inför alla läsare av hennes populära mamma-blogg. Den här gången handlar det dock inte om hur hon ska klara av att uppfostra femåringen Miles utan en far eller om hon någonsin ska få bort den där fläcken från soffkudden (en riktig mamma vänder inte på den, det är fusk).

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Det

För min egen, personliga, del hade jag gärna sett att det varit lite mindre buzz runt filmatiseringen av Stephen Kings (magnum opus?) It. Min ”hemmabio” var nämligen så fullsmockad som den inte varit sedan En man som heter Ove (vilket förstås är roligt – film är bäst på bio eller hur det nu var…). Tyvärr var det samtidigt helt uppenbart att en majoritet av publiken inte var på plats för att avnjuta en bra film.

Läs hela inlägget här »

Hamlet 2009Ett tecken så gott som något på William Shakespeares livskraft och dominans inom den engelska dramavärlden torde vara att det sedan början av 1960-talet funnits ett helt teaterkompani som primärt ägnar sig åt gamle Wille, The Royal Shakespeare Company. De har naturligtvis ofta samarbetat med BBC och i slutet av 2000-talet var det dags för Hamlet, i regi av Gregory Doran (som sedan 2012 också varit konstnärlig ledare för hela kompaniet).

Läs hela inlägget här »

PreciousPrecious hade stått länge i hyllan, osedd. Jag tvekade inte när jag fick chans att köpa hem den, med tanke på alla hyllningar den fick när den kom. Men sedan blev det liksom inte av, förrän jobbokcirkeln plockade upp förlagan av Sapphire.

Och då, plötsligt, när jag kollade runt lite insåg jag att regissören Lee Daniels tycks satsa på samma bredd som Ang Lee i sin repertoar. Jag hade bara aldrig kopplat ihop namnen förut. Men en kille som kan få Nicole Kidman att pinka på flickidolen Zac Efron och sedan följa upp det med en (vad det verkar i alla fall) förhållandevis konventionell biopic gör att man blir aningens nyfiken.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Push

PushDet borde väl inte komma som någon större överraskning att författaren Sapphire (pseudonym för Ramona Lofton) är poet i botten. Språket i Precious är i sig inte bara poetiskt, utan här och där också format som små dikter och med en medvetenhet om betydelsen av bokstävernas utseende och position på sidan som inte alltid finns i ”vanlig” skönlitteratur.

Men även om bokens huvudperson och berättare, Claireece ”Precious” Jones, ibland själv skriver dikter är hennes eget liv så långt ifrån luftig poesi man kan komma. Det är inte ens självklart att hon skulle kunna skriva de där dikterna.

Läs hela inlägget här »

Att springaI Bitterfittan gjorde Maria Sveland sitt bästa för att gräva fram alla kärnfamiljens fel och brister i ett jämställdhetsperspektiv och lustmordet på inrättningen fortsätter med kraft i Att springa. Stridslinjerna är otvetydigt uppdragna: Kvinnor – Gooood, Män – Bäääääd.

Sommaren innan man ska börja sjuan, sista sommaren i någon slags barndom. För när man börjar Högstadiet är man ju närapå vuxen. Emma och Julia är bästa kompisar som den där sista skälvande veckan innan allvaret börjar träffar på ”rabarbermannen” i skogen. Trots att de första gången de får syn på honom springer allt vad de kan för att undkomma, kan de ändå inte låta bli att fascineras av honom där han står och halar i gylfen. Lite spännande är det ju ändå med sex och sådant och ärligt talat framstår rabarbermannen aldrig som särskilt hotfull.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Att återvända

När Fan blir gammal blir han religiös. Så särskilt religiös har kanske Pedro Almodovar inte blivit på äldre dar, men definitivt mindre kontroversiell. I alla fall om man ska döma av Volver, en film om kvinnlig vänskap och släktskap där det bara förekommer en enda prostituerad och som är direkt myspysig. Så myspysig som Almodovar nu kan bli.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Angie Sage, Magyk
Dean R. Koontz
, Breathless
Mo Yan, Vitlöksballaderna
Patricia Highsmith, Strangers on a Train

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg