Gerald’s Game (2017)

alt titel: Geralds lek, Geralds farlige leg, Jessie, Das Spiel

Redan gamle Richard Matheson var inne på frågan i novellen ”The Box”. Hur väl känner du dina nära och kära, allra närmast och innerst inne? Egentligen?

Jessie Burlingame tror sannolikt att hon känner sin Gerald utan och innan efter elva års äktenskap. Men när hon väl sitter där i sängen, handklovad i sängposterna och endast iklädd ett förföriskt nattlinne, får hon anledning att omvärdera den saken en smula. Och när Gerald i sin tur trillat av både sängen och pinn i en fatal hjärtinfarkt får Jessie (fortfarande handklovad i sängposterna och iklädd det förföriska nattlinnet) dessutom anledning att fundera över hur väl hon egentligen känner sig själv.

Jag minns inte när jag läste Gerald’s Game första gången, inte heller om jag då hade lyckats hålla mig ospoilad på själva premissen. För den är jäkligt smart i all sin enkelhet. Däremot var jag nog inte den enda som höjde på ögonbrynen när jag förstod att det skulle bli en film av det hela – hur fasiken skulle Mike Flanagan kunna skapa en långfilm med en enda person på en enda säng i ett enda rum under hela speltiden?!

Men det är ju ett väl enkelt sätt att se på berättelsen i Gerald’s Game. Visst, det är ingen tvekan om att Jessie, spelad av Flanagan-favvisen Carla Gugino, ”pratar” med imaginära personer under sin prövning men det finns ingen anledning till varför de prompt skulle behöva befinna sig enbart i Jessies eget huvud. Manusmässigt tycker jag också att Flanagan och medmanusförfattaren Jeff Howard gjort kloka val när de rumsterat om i den laguppställningen. Nu begränsas Jessies ”samtalspartners” till maken Gerald och en tuffare, mer logiskt beräknande version av Jessie själv. Gerald, spelad av Bruce Greenwood, får i sin tur kanske snarare artikulera det Jessie länge känt inför eller misstänkt om sin äkta make.

Gerald’s Game går inte så långt som att hävda att alla män är potentiella våldtäktsmän men vår Jessie har sannerligen inte haft särskilt mycket tur i det avseendet. Vad gäller temat Starka Kvinnor kan jag dock tycka att adaptionen brer på lite väl tjockt. Missförstå mig rätt, jag tycker att temat i grunden är bra och välformulerat via Jessies situation men det blir som sagt onödigt övertydligt (det är i och för sig inte det enda som görs onödigt övertydligt).

Den avslutande bilden av Jessie som frigjord och självsäker går sin egen väg är för idylliskt Hallmark-peppig och likheterna mellan männen i Jessies liv hade kanske inte behövt skrivas publiken så tydligt på näsan. Korsklippningen mellan handbojor och vigselring hade definitivt inte behövt åtföljas av Jessies förklarande berättarröst för att vi skulle fatta parallellerna, vi hade fattat dem redan innan korsklippningen dök upp.

Samtidigt innehåller Gerald’s Game en smart och rolig detalj som bör skrivas upp som en tillgång på kvinnokontot: istället för den klassiskt manliga hantverkar-silvertejpen får Jessie fixa nödförband av ett par självhäftande bindor.

Jämfört med förlagan har filmen dessutom städats upp i ett par aspekter, sannolikt i syfte att kunna sälja in den bättre. I romanen är det inte första gången paret leker bondageleken och den ödesdigra hjärtinfarkten orsakas de facto av att Jessie ger Gerald en rejäl spark på familjejuvelerna när han inte vill släppa loss henne. Inget av detta följer med i filmen, varför Jessie blir än mer av ett oskyldigt offer.

Mindre än 25 sidor in i förlagan har dessutom Jessies bild av sin make målats upp: ett flin som får honom att se efterbliven ut, några kilos övervikt, glasögon, begynnande flint och en inte alltför respektingivande…utrustning. Jag ska inte uttala mig om Bruce Greenwoods utrustning (men med tanke på att filmens Gerald poppar Viagra borde jag kanske egentligen ha kunnat det?) Men för att vara 61 bast är karln närmast orimligt vältränad. Så om filmen förskönar Jessies offerstatus förskönar den utan tvekan också Geralds fysiska uppenbarelse. Men som sagt, filmmakarna tyckte uppenbarligen att Netflixpubliken inte skulle behöva utsättas för en timme och 40 minuter av realistiska, avklädda kroppar.

De här sista invändningarna är egentligen ingen stor grej, då tyckte jag det blev mer irriterande med övertydligheten i Starka Kvinnor-temat. Men på det hela taget är Gerald’s Game en riktigt trevlig produkt, inte minst för att bygga på en roman som jag aldrig hade kunnat föreställa mig skulle gå att överföra till fillmmediet.

Förlaga: Gerald’s Game (1992)
Cameo: –

Halloween (2007)

alt. titel: Rob Zombie’s Halloween, Halloween – The Beginning, Halloween. El origen

Med lite tid över innan 1 oktober gjorde sig kompletistgenen hörd och krävde att jag stillade den där lilla gnagande irritationen över att inte ha sett ”hela” Halloween-serien. På något sätt känns det som om Rob Zombies två Halloween-filmer aldrig riktigt har fått vara med och leka med de andra barnen.

Fortsätt läsa ”Halloween (2007)”

Halloween: The Curse of Michael Myers (1995)

alt. titel: Alla helgons blodiga natt 6, Halloween – Michael Myers återkomst, Halloween 6: The Curse of Michael Myers, Halloween VI: The Curse of Michael Myers, Halloween 666: Curse of Michael Myers, Halloween: The Origin of Michael Myers

Ok, du går runt och tror att du blivit nära nog immun mot undermåliga och korkade filmer. Men så lite nu och då kommer en produktion i stil med The Curse of Michael Myers och bevisar en gång för alla att man aldrig ska ta något för givet. För söte Jesus, det här. Är. Så. Jävla. Dåligt.

Fortsätt läsa ”Halloween: The Curse of Michael Myers (1995)”

A Simple Favour (2017)

Stephanie kan till slut inte hålla sig utan ventilerar sin oro inför alla läsare av hennes populära mamma-blogg. Den här gången handlar det dock inte om hur hon ska klara av att uppfostra femåringen Miles utan en far eller om hon någonsin ska få bort den där fläcken från soffkudden (en riktig mamma vänder inte på den, det är fusk).

Fortsätt läsa ”A Simple Favour (2017)”

It (2017)

alt. titel: Det

För min egen, personliga, del hade jag gärna sett att det varit lite mindre buzz runt filmatiseringen av Stephen Kings (magnum opus?) It. Min ”hemmabio” var nämligen så fullsmockad som den inte varit sedan En man som heter Ove (vilket förstås är roligt – film är bäst på bio eller hur det nu var…). Tyvärr var det samtidigt helt uppenbart att en majoritet av publiken inte var på plats för att avnjuta en bra film.

Fortsätt läsa ”It (2017)”

Hamlet (2009)

Hamlet 2009Ett tecken så gott som något på William Shakespeares livskraft och dominans inom den engelska dramavärlden torde vara att det sedan början av 1960-talet funnits ett helt teaterkompani som primärt ägnar sig åt gamle Wille, The Royal Shakespeare Company. De har naturligtvis ofta samarbetat med BBC och i slutet av 2000-talet var det dags för Hamlet, i regi av Gregory Doran (som sedan 2012 också varit konstnärlig ledare för hela kompaniet).

Fortsätt läsa ”Hamlet (2009)”

Precious (2009)

PreciousPrecious hade stått länge i hyllan, osedd. Jag tvekade inte när jag fick chans att köpa hem den, med tanke på alla hyllningar den fick när den kom. Men sedan blev det liksom inte av, förrän jobbokcirkeln plockade upp förlagan av Sapphire.

Och då, plötsligt, när jag kollade runt lite insåg jag att regissören Lee Daniels tycks satsa på samma bredd som Ang Lee i sin repertoar. Jag hade bara aldrig kopplat ihop namnen förut. Men en kille som kan få Nicole Kidman att pinka på flickidolen Zac Efron och sedan följa upp det med en (vad det verkar i alla fall) förhållandevis konventionell biopic gör att man blir aningens nyfiken.

Fortsätt läsa ”Precious (2009)”

Precious (1996)

alt. titel: Push

PushDet borde väl inte komma som någon större överraskning att författaren Sapphire (pseudonym för Ramona Lofton) är poet i botten. Språket i Precious är i sig inte bara poetiskt, utan här och där också format som små dikter och med en medvetenhet om betydelsen av bokstävernas utseende och position på sidan som inte alltid finns i ”vanlig” skönlitteratur.

Men även om bokens huvudperson och berättare, Claireece ”Precious” Jones, ibland själv skriver dikter är hennes eget liv så långt ifrån luftig poesi man kan komma. Det är inte ens självklart att hon skulle kunna skriva de där dikterna.

Fortsätt läsa ”Precious (1996)”

Att springa (2010)

Att springaI Bitterfittan gjorde Maria Sveland sitt bästa för att gräva fram alla kärnfamiljens fel och brister i ett jämställdhetsperspektiv och lustmordet på inrättningen fortsätter med kraft i Att springa. Stridslinjerna är otvetydigt uppdragna: Kvinnor – Gooood, Män – Bäääääd.

Sommaren innan man ska börja sjuan, sista sommaren i någon slags barndom. För när man börjar Högstadiet är man ju närapå vuxen. Emma och Julia är bästa kompisar som den där sista skälvande veckan innan allvaret börjar träffar på ”rabarbermannen” i skogen. Trots att de första gången de får syn på honom springer allt vad de kan för att undkomma, kan de ändå inte låta bli att fascineras av honom där han står och halar i gylfen. Lite spännande är det ju ändå med sex och sådant och ärligt talat framstår rabarbermannen aldrig som särskilt hotfull.

Fortsätt läsa ”Att springa (2010)”

Volver (2006)

alt. titel: Att återvända

När Fan blir gammal blir han religiös. Så särskilt religiös har kanske Pedro Almodovar inte blivit på äldre dar, men definitivt mindre kontroversiell. I alla fall om man ska döma av Volver, en film om kvinnlig vänskap och släktskap där det bara förekommer en enda prostituerad och som är direkt myspysig. Så myspysig som Almodovar nu kan bli.

Fortsätt läsa ”Volver (2006)”