Universal Soldier: The Return (1999)

Ouch. Hur kunde det gå så käpprätt åt helvete? Den första Universal Soldier håller faktiskt fortfarande ihop riktigt bra men den här uppföljaren kan inte ens the muscles from Brussels rädda.

Denna andra Universal Soldier börjar nog så actionpackat med Jean-Claude och en asiatisk tjej (tydligen någon slags fitnessmänniska från ESPN och det bör ge en antydan om hur stor betydelse hon kommer att få i den här filmen) på en vattenscooter (gissa vem som kör?). De blir jagade av ett helt gäng svartklädda killar som också har ett antal båtar till sitt förfogande. Eftersom vi får noll introduktion till själva historien och Jean-Claude efter ett tag är på väg att få rejält med stryk av de svartklädda är det inte så svårt att räkna ut vad det handlar om: en övning.

Unisol-enheterna har alltså fått byta ut ökenstassen mot svart och Luc Deveraux är numera anställd för att träna dem. Alla eventuella moraliska betänkligheter som ändå restes i den första filmen om att återföra döda amerikanska soldater till livet har man uppenbarligen slängt överbord, för när vi kommer in i filmen har man skapat närmare 2500 stycken. Att de inte ska störas av obehagliga flashbacks med känt resultat ser superdatorn Seth till. En namngiven superdator i en hemlig militär anläggning, whatever could go wrong?

Men militären måste arbeta med åtstramade budgetar som alla andra och trots att projektet i princip tycks avslutat och det därmed är lika med att slänga pengarna i sjön kommer därför en hög officer för att meddela att unisol är nedlagt. Seth no like. I full enlighet med hur en superdator som han ska reagera stänger han ned hela anläggningen och aktiverar alla unisol-enheterna. Först nu tycks det gå upp för militären att det finns vissa hakar med att producera oövervinnerliga soldater. Var fanns den årligen uppdaterade riskanalysen med kontrollåtgärder och kvalitetssäkrad uppföljning undrar vän av ordning?

Det är naturligtvis upp till Jean-Claude att fixa både unisols och superdatorn vilket han tar sig an med glöd, trots vad som ser ut att vara lite silvriga tinningar (oh, the horror!). Med sig på resan måste han återigen släpa på en kvinnlig journalist som, trots att hon säger sitt namn minst tre gånger, man glömmer bort i samma sekund som hon stänger munnen.

Det här är riktigt uselt, man har snickrat ihop ett manus på en kaffekvart och lagt ungefär lika mycket tid på att hitta biffiga skådisar. Journalistkaraktären är föga förvånande fullkomligt överflödig. Det blir varken roligt eller spännande. Snilledraget i första filmen var ju att introducera den levande konflikten mellan Jean-Claude och den lika fullkomligt som skönt galne Dolph, en konflikt som sedan återupplivades samtidigt med antagonisterna.

Betydligt roligare än själva filmen tyckte jag istället att det var att kontemplera följande faktum: bör unisol-enheterna räknas som zombies? Det är i princip oförstörbara och levande döda men äter å andra sidan inte hjärnor och är utrustade med coola uniformer istället för trasor. Att det blir något betyg över huvudtaget är enbart Jean-Claudes förtjänst och då ger jag det ändå främst för gamla meriter och fornstora dagar.

24 reaktioner till “Universal Soldier: The Return (1999)”

  1. Hahaha! Härligt! Jag har faktiskt inte sett en enda film med denna karl och det får väl ses som en slags livsbedrift. Men lite nyfiken blir jag faktiskt på den första filmen, eller så framstår den som sevärd i kontrast till din sågning av uppföljaren…

  2. Till skillnad från Almodovar måste minst en film med JCvD räknas till filmallmänbildningen! 😉 Den första Universal Soldier är också Roland Emmerichs första lite större Hollywoodfilm och jag tycker som sagt fortfarande att den håller. Ingen tungviktare men klart underhållande, även utan jämförelse med eventuella sunkiga uppföljare. Men då ska vi kanske ta i beräkningen att JCvD är min Sly…

  3. @Henke: But of course! Kul och faktiskt lite imponerande vad den gamle hoppsparkskungen hade i sig.

  4. Understryker din kommentar ”Oh the horror!”

    En hemsk film är vad det är, förbannad blir man också. En av de jag ångrar att jag slösat bort tid på… (men återigen får man väl skylla vissa grundstötningar på ungdomligt oförstånd…fast…så ung var jag ju inte när jag såg den här förstås….hmm..)

    Fredagkross igen! Härligt!

  5. Första filmen är något enahanda, men åtminstone ”dumb, but kinda fun” .

    Den enda Emmerich film som är riktigt lyckad – här är jag beredd att sträcka mig till ”brainless but brilliant” – är väl f.ö. Independence Day?

    Stargate och Day after tomorrow är någorlunda underhållande, men därefter har det barkat för den svulstige Roland.

  6. Efter astronomiskt tråkiga Godzilla blev Emmerich en av mina hatregissörer. Lite förlåtelse fick han efter The Day After Tomorrow och 2012 som jag faktiskt tyckte var hyfsade. Så det finns risk att jag håller mig borta från första filmen i den här finfina serien. Och tvåan också. Fast det var ju Mic Rogers (who?) som gjort den.

    Aha, Rodgers är stuntman som regisserat en film. Kanske en förklaring till kvaliteten på filmen.

    Jag har inte heller sett en enda film med JCvD.

  7. @Steffo: JCVD måste vara ung i all evinnerlighet 😉 Ja, om man fick en tia för varje korkat filmval man har gjort helt medvetet… Trevligt att du gillade texten.

    @Henrik: Well, Mr. Lång, wellcome to my lair 😀 ID4 är rolig, och ja, är väl den bästa Emmerich. DAT var en kort återhämtning, annars får man väl hoppas på den nya Anonymous.

  8. ÅÅåååoooiii, jag har nästan glömt att det är fredag. Är så inne i mitt bloggmeckande att jag känner mig lite bakom 😉

    Tack för superkul läsning och jag håller absolut med dig om betyget 🙂

  9. @Fiffi: Väl bekomme, bloggmeckande är en fullt godtagbar orsak att glömma det mesta tycker jag. Och jag som trodde att jag var ensam om att gå på Universal Soldier: The Return-pumpen…

    @Joel: Ingen orsak, it’s all in a days work for…bicycle repair man! Av de van Damme jag har sett tycker jag nog att den här och Timecop är de bästa, Hard Target är också rätt kul. Sedan har ju förstås gamlingarna sin charm också, typ No Retreat, No Surrender.

  10. Har inte sett denna rullen men väl föregångaren där jag bara kommer ihåg scen där Dolphan vrålar i ett avsltet öra. Can you hear me! Annars har det faktiskt blivit en hel hög med JCVD filmer genom åren men fråga mig inte vad de heter…..
    Bra skrivet… as always 🙂

  11. @filmitch: Thanx! Ja, jag tyckte nog att de lyckades balansera en smula bister humor i ettan ändå. Annars har du helt rätt ffallt JCVD-filmerna from andra/senare halvan av 90-talet har en tendens att flyta ihop lite. Du kanske får göra en lika ordentlig genomgång som av Bond (som är betydligt mindre flytande hos mig nu) så man får lite ordning och redan i skallen?

  12. @Jojjenito: Hey, no fair! Men Fiffi är mamma, då SKA man kunna medla så att bägge parter blir sams. Det kanske kan funka, det här…

  13. Ouch, var den alltså SÅ usel, med en halv stjärna? Jävlar, då kanske jag bör klämma in den bland dom övriga filmerna och inte se den allra sist som jag hade tänkt. Vill undvika sur eftersmak när filmerna är sedda.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: