Ouch. Hur kunde det gå så käpprätt åt helvete? Den första Universal Soldier håller faktiskt fortfarande ihop riktigt bra men den här uppföljaren kan inte ens the muscles from Brussels rädda.

Denna andra Universal Soldier börjar nog så actionpackat med Jean-Claude och en asiatisk tjej (tydligen någon slags fitnessmänniska från ESPN och det bör ge en antydan om hur stor betydelse hon kommer att få i den här filmen) på en vattenscooter (gissa vem som kör?). De blir jagade av ett helt gäng svartklädda killar som också har ett antal båtar till sitt förfogande. Eftersom vi får noll introduktion till själva historien och Jean-Claude efter ett tag är på väg att få rejält med stryk av de svartklädda är det inte så svårt att räkna ut vad det handlar om: en övning.

Unisol-enheterna har alltså fått byta ut ökenstassen mot svart och Luc Deveraux är numera anställd för att träna dem. Alla eventuella moraliska betänkligheter som ändå restes i den första filmen om att återföra döda amerikanska soldater till livet har man uppenbarligen slängt överbord, för när vi kommer in i filmen har man skapat närmare 2500 stycken. Att de inte ska störas av obehagliga flashbacks med känt resultat ser superdatorn Seth till. En namngiven superdator i en hemlig militär anläggning, whatever could go wrong?

Men militären måste arbeta med åtstramade budgetar som alla andra och trots att projektet i princip tycks avslutat och det därmed är lika med att slänga pengarna i sjön kommer därför en hög officer för att meddela att unisol är nedlagt. Seth no like. I full enlighet med hur en superdator som han ska reagera stänger han ned hela anläggningen och aktiverar alla unisol-enheterna. Först nu tycks det gå upp för militären att det finns vissa hakar med att producera oövervinnerliga soldater. Var fanns den årligen uppdaterade riskanalysen med kontrollåtgärder och kvalitetssäkrad uppföljning undrar vän av ordning?

Det är naturligtvis upp till Jean-Claude att fixa både unisols och superdatorn vilket han tar sig an med glöd, trots vad som ser ut att vara lite silvriga tinningar (oh, the horror!). Med sig på resan måste han återigen släpa på en kvinnlig journalist som, trots att hon säger sitt namn minst tre gånger, man glömmer bort i samma sekund som hon stänger munnen.

Det här är riktigt uselt, man har snickrat ihop ett manus på en kaffekvart och lagt ungefär lika mycket tid på att hitta biffiga skådisar. Journalistkaraktären är föga förvånande fullkomligt överflödig. Det blir varken roligt eller spännande. Snilledraget i första filmen var ju att introducera den levande konflikten mellan Jean-Claude och den lika fullkomligt som skönt galne Dolph, en konflikt som sedan återupplivades samtidigt med antagonisterna.

Betydligt roligare än själva filmen tyckte jag istället att det var att kontemplera följande faktum: bör unisol-enheterna räknas som zombies? Det är i princip oförstörbara och levande döda men äter å andra sidan inte hjärnor och är utrustade med coola uniformer istället för trasor. Att det blir något betyg över huvudtaget är enbart Jean-Claudes förtjänst och då ger jag det ändå främst för gamla meriter och fornstora dagar.