Ett par gånger har jag haft röta i bloggtävlingar och tur är väl det, annars skulle jag nog aldrig komma iväg på bio. Senast var det faktiskt Devil som gällde och den här gången hade jag trevligt nog blivit förärad två biljetter till en av sommarens många uppföljare (X-Men, Kung Fu Panda, Transformers, Cars, HP, do I need to go on?) från eminenta Filmmedia.se. Det var helt enkelt dags för lite piratfilm.

Kapten Jack Sparrow upplever samma sak som många av våra kändisar antagligen gör i tabloidernas tidevarv – han får veta att han gör saker som han inte hade en aning om att han gjort. För närvarande handlar det om att en Jack Sparrow rekryterar besättning till ett skepp som ska försöka hitta Ungdomens källa. Jack är förvisso mycket intresserad av denna källa men kan inte påminna sig att han har något skepp till hands efter att han förlorade The Black Pearl.

Hur som haver hamnar även han på detta skepp där den falska (och kvinnliga!) Sparrow är förstestyrman och kaptenen ingen mindre än Edward Teach, aka Blackbeard. Men Queen Anne’s Revenge är inte de enda som är ute efter evigt liv och snart är man inblandad i en veritabel kapplöpning mot både välklädda och pennstrecksmustaschförseddda spanjorer samt den enbente Kapten Barbossa, Blackbeards ärkefiende.

Det var med en viss skepsis jag satte mig tillrätta i biofåtöljen, skulle det verkligen fungera att återuppliva den gode Kaptenen även om nu Johnny Depp ställt upp ytterligare en gång? Trots att jag verkligen försökte hålla förväntningarna nere hade de kanske blivit lite för högt ställda ändå, efter ett par förhållandevis positiva recensioner.

För det här var liksom ingenting. Ok, On Stranger Tides var klart bättre än helvirriga At World’s End men fräschören har gått ur det hela och inte ersatts av något annat. Majoriteten av de komiska poängerna signaleras mil i förväg och det är alldeles för många tillfällen där en karaktär ska vara lite hemlig men man naturligtvis redan listat ut vem det är som ska dyka upp. På sant Disney-manér är sjöjungfruns bröst alltid sedesamt täckta av lagom långt hår och ingen (med ett par notabla undantag) blir ens rispad av Barbossas pilgiftsgrodförstärkta svärd.

Särskilt underlig och ”vid sidan av” blir relationen mellan den unge missionären Philip Swift och sjöjungfrun Syrena. Den tycks komma från ingenstans, möjligen beroende på att vi inte får någon direkt matig förklaring till varför Philip befinner sig på Queen Anne’s Revenge till att börja med. Relationen mellan Johnny Depp och Penelope Cruz får aldrig heller någon särskild glöd utan det känns som de bägge förvisso duktiga skådisarna följer ett manus. Jag är inget jättefan av Kiera Knightley men det var bra mycket snärtigare mellan Jack och Elizabeth Swann.

En förklaring kan möjligen också ligga i att Blackbeard, emedan han i och för sig var en historisk person och intressant i det avseendet, inte alls kommer ens i närheten av att vara en lika bra skurk som Barbossa i ettan eller Davy Jones i tvåan och trean. Jag tror inte att detta är Ian McShanes fel, karaktären kommer aldrig riktigt loss.

Det här är synd, för jag var verkligen redo att låta mig förföras av en kul historia, lite snygga effekter och, självklart, Jack Sparrow. Bättre lycka nästa gång Johnny-boy!