Idag är det Sveriges nationaldag och jag firar den genom att publicera den absolut enda recensionen av en svensk film som jag hade liggande. Nu har jag ett år på mig att se minst en till.
***
Ibland överraskar filmer. Den amerikanske underdogen som aldrig lyckas samla tillräckligt med kraft och mod för den där sista ansträngningen som skulle vara allt som behövs för slutgiltig triumf. Den svenske underdogen som lyckas med det motsatta och faktiskt går vinnande ur sin personliga strid.
Så icke i detta fall. Även utan den förebådande inledningen på Den enfaldige mördaren krävs det knappast någon Sherlock Holmesk slutledningsförmåga att snabbt inse att det för vår hjälte Sven Olsson inte kommer att finna någon guldkruka i slutet av regnbågen. Faktum är att man med lilltån kan räkna ut att Sven i bästa fall kommer att få skymta regnbågen som en i fjärran ouppnåelig chimär.
Eller hjälte och hjälte… Sven är i alla fall till det yttre så långt ifrån en hjälte man kan komma, harmynt och på grund av sina talsvårigheter kallad ”jävla idiot” av alla och envar. Han avviker dessutom ytterligare från det krassa svenska bondesamhälle han lever i genom att vara outsägligt snäll och varsam (han kan inte ens dränka en råtta) och avstå från spriten. Efter moderns död bor han på fabrikör Höglunds gård.
Men denna fabrikör ska för den skull inte uppfattas som någon stor filantrop, tvärtom. Sven får arbeta på gården mot mat och privilegiet att i ensamt majestät husera i en av ladugårdens kalvkättar. Höglund är rå och plump, småsint och hämndlysten. Begiven på sprit och att leka småpåve inför den kushade familjen, trakasserade arrendatorer och sina supbröder inne i storstaden.
De enda som behandlar Sven som en människa och inte som en ”jävla idiot” är familjen Andersson med den rullstolsburna dottern Anna i spetsen. Det lönar sig inte i långa loppet kan vi väl konstatera.
Hade det inte varit för RJ:s filmblogg (nu sorgligen avsomnad) hade jag sannolikt aldrig gett mig på Den enfaldige mördaren. Hans överdådiga inlägg om filmen samt alla övriga instämmande kommentarer fick mig att känna att det kanske ändå var så att jag missade något i min avståndstagande ryggmärgsreaktion.
Efter att nu äntligen ha sett den kan jag till att börja med konstatera att någon överraskning, det hade jag som sagt i alla fall inte missat. Allt går, efter en kort stund av sötma, precis lika mycket åt helvete som man har lärt sig att förvänta av den här typen av svenska filmer.
Däremot är filmen som sådan långt ifrån den plågsamma upplevelse som jag hade föreställt mig. Hans Alfredson har lyckats regissera en i många avseenden bra film utifrån sitt manus som i sin tur bygger på novellen ”Idiotens berättelse” i samlingen En ond man. Alla karaktärer känns trovärdiga och förvånansvärt lite teatraliska. Förhållandet mellan Sven och Anna är rart och oskyldigt.
Vägen fram till den-obevekliga-och-därmed-inte-särskilt-överraskande-upplösningen är naturlig och följdriktig om än något överdrivet knivbladsförsedd. Det är till och med så att det ibland är möjligt att glädjas med Sven över att bli respekterad för sina motorkunskapers skull och nästan glömma bort att glädjen naturligtvis inte kommer att bestå.
Bildmässigt tar Den enfaldige mördaren ut svängarna ovanligt mycket. Ibland funkar det, framförallt i samband med Alfredsons egen fabrikör (Svens bakombelysta grodperspektiv i ladugården den där första kvällen, patriarken som rejält på snusen och iförd otäck tomtemask skrämmer slag på hustru och barn på julafton). Ibland blir effekten mer tveksam och vinglar betänkligt på gränsen till det konstlade. I detta fall är de endast av Sven sedda hämndens änglar, iklädda långt hår och guldbrokad samt ackompanjerade av Verdis requiem, de tydligaste exemplen.
Den enfaldige mördaren försöker säga mer om ondska än om mord eller enfald. Medan fabrikör Höglund är ond är Sven god (hans efternamn kommer sig av Falstaff Fakirs devis att alla goda män heter Olsson), men om hans handling framställs som förståelig upplever jag inte att filmen eller manuset försöker ta ställning för om den är berättigad.
Så länge manuset tillåter Alfredsons rödbrusige fabrikör vara vardagsond (supa, sätta på ”baderskor” och rya med anställda) fungerar det dock bäst. Hans fryntliga utrop “Nu är det jul!”, samtidigt som han bränner arrendatorn Månssons surt förvärvade sedlar i öppna spisen, är förtjusande illvilligt. Introduktionen av Höglunds intresse i organisationen Sverige åt svenskarna känns onödig, överdriven och övertydlig. Den fungerar heller inte som någon särskild tidsmarkör eftersom filmen dittills hållit sig i något obestämt 30-tal. Möjligen ville Alfredson med denna introduktion påminna sin publik om att Bevara Sverige Svenskt 1982 fortfarande befanns i högönsklig välmåga. Vällovligt, men tyvärr inte särskilt effektivt ur ett narrativt perspektiv.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Jag gillade den här skarpt, men då gillar jag å andra sidan nattsvart mörker i filmer… Jag blir helt klart nyfiken på att se om den efter din text. Minns faktiskt inte alls vad jag tyckte om handlingen alternativt manus, bortsett från att den engagerade.
Hmm, jag tycker nog att filmen har betydligt fler fördelar än svagheter. Den äktheten och det skådespeleriet är mycket sällsynt i svensk film.
Jag tyckte filmen hade en episk känsla över sig. Den känslan gillade jag. Tyckte faktiskt även scenerna med änglarna funkade. Jag hade inte heller sett filmen tidigare men precis som du så läste jag RJ:s recension och blev påmind om att den borde man se.
http://jojjenito.blogspot.com/2011/03/den-enfaldige-mordaren.html
Svensk film? Varför har alla, många i alla fall, så rackarns stora problem med den. Det finns, som du beskriver, en inbyggd ryggmärgsreflex att välja bort, att inte gilla svensk film. Den har det inte lätt.
PS. Förresten, tror Alfredson stavar med ett bara.
En av mina favoriter när det rör sig om svenskfilm, boken är också bra. Mitt problem med filmen är att jag inte hör vad den harmynte Sven talar om, när jag en dag kommer att se om den blir det på dvd med alternativet texten för hörselkadade inbockat.
Problem med svensk film? Det kan bero på att skådisarna ibland är så teatraliska i sitt framträdande och att det ger ett amatörmässigt intryck. Det kan man kanske tacka Bergman för där jag än idag inte sett en film där skådisarna är trovärdiga, men då har jag å andra sidan bara sett en handfull av karln. Men jag väljer inte bort film därför att den svensk utan därför att den många gånger är aningen ointressant.
@BRC: Ja, nattsvart mörker finns det gott om, det måste erkännas 😉
@D-RL: Där håller jag med, tre fördelar mot två nackdelar 😉
@Jojjenito: Vissa av änglascenerna funkade absolut, ffallt mot slutet. Men absolut inte alla tyckte jag i alla fall.
Nä, men då kanske den borde bli lite bättre då 😉 Jag baserar väl mitt omdöme främst på de år när jag recenserade och såg det mesta som gick på bio. Generellt var svensk film oftast tråkigare, sämre och/eller mer pretto än annan film som letade sig hit.
Fasiken, vad du är uppmärksam — thanx!
@filmitch: Jag tyckte ändå efter ett tag att man vande sig vid Svens talsvårigheter och då gick det riktigt bra.
Ang svensk film: Hear, hear!
Vad roligt att se att du tagit dig an – och till – denna film och din text är jättebra. Nu tycker ju jag att filmen förtjänar ett högre betyg men en svensk film som får en trea av dig är ändå stort 😉
@Fiffi: Vad kul att du tycker det. Ja, det är alltid trevligt när man får lite utdelning på sina egna utmaningar och, som sagt, med tanke på vad jag fruktade är en tre väldigt bra 🙂
Om Alfredson: Jag upptäckte att jag själv hade stavat fel när jag skrev om just Den enfaldige mördaren. Därför såg jag det direkt när jag läste din recension. 😉
Förresten, jag var ju inte lika uppmärksam när jag påpekade stavfelet, jag glömde ju ”s” i mitt egna inlägg. 😉
@Jojjenito: Alla vägar till en mer korrekt svenska är goda 😉