Idag är det Sveriges nationaldag och jag firar den genom att publicera den absolut enda recensionen av en svensk film som jag hade liggande. Nu har jag ett år på mig att se minst en till.

***

Ibland överraskar filmer. Den amerikanske underdogen som aldrig lyckas samla tillräckligt med kraft och mod för den där sista ansträngningen som skulle vara allt som behövs för slutgiltig triumf. Den svenske underdogen som lyckas med det motsatta och faktiskt går vinnande ur sin personliga strid.

Så icke i detta fall. Även utan den förebådande inledningen på Den enfaldige mördaren krävs det knappast någon Sherlock Holmesk slutledningsförmåga att snabbt inse att det för vår hjälte Sven Olsson inte kommer att finna någon guldkruka i slutet av regnbågen. Faktum är att man med lilltån kan räkna ut att Sven i bästa fall kommer att få skymta regnbågen som en i fjärran ouppnåelig chimär.

Eller hjälte och hjälte… Sven är i alla fall till det yttre så långt ifrån en hjälte man kan komma, harmynt och på grund av sina talsvårigheter kallad ”jävla idiot” av alla och envar. Han avviker dessutom ytterligare från det krassa svenska bondesamhälle han lever i genom att vara outsägligt snäll och varsam (han kan inte ens dränka en råtta) och avstå från spriten. Efter moderns död bor han på fabrikör Höglunds gård.

Men denna fabrikör ska för den skull inte uppfattas som någon stor filantrop, tvärtom. Sven får arbeta på gården mot mat och privilegiet att i ensamt majestät husera i en av ladugårdens kalvkättar. Höglund är rå och plump, småsint och hämndlysten. Begiven på sprit och att leka småpåve inför den kushade familjen, trakasserade arrendatorer och sina supbröder inne i storstaden.

De enda som behandlar Sven som en människa och inte som en ”jävla idiot” är familjen Andersson med den rullstolsburna dottern Anna i spetsen. Det lönar sig inte i långa loppet kan vi väl konstatera.

Hade det inte varit för RJ:s filmblogg (nu sorgligen avsomnad) hade jag sannolikt aldrig gett mig på Den enfaldige mördaren. Hans överdådiga inlägg om filmen samt alla övriga instämmande kommentarer fick mig att känna att det kanske ändå var så att jag missade något i min avståndstagande ryggmärgsreaktion.

Efter att nu äntligen ha sett den kan jag till att börja med konstatera att någon överraskning, det hade jag som sagt i alla fall inte missat. Allt går, efter en kort stund av sötma, precis lika mycket åt helvete som man har lärt sig att förvänta av den här typen av svenska filmer.

Däremot är filmen som sådan långt ifrån den plågsamma upplevelse som jag hade föreställt mig. Hans Alfredson har lyckats regissera en i många avseenden bra film utifrån sitt manus som i sin tur bygger på novellen ”Idiotens berättelse” i samlingen En ond man. Alla karaktärer känns trovärdiga och förvånansvärt lite teatraliska. Förhållandet mellan Sven och Anna är rart och oskyldigt.

Vägen fram till den-obevekliga-och-därmed-inte-särskilt-överraskande-upplösningen är naturlig och följdriktig om än något överdrivet knivbladsförsedd. Det är till och med så att det ibland är möjligt att glädjas med Sven över att bli respekterad för sina motorkunskapers skull och nästan glömma bort att glädjen naturligtvis inte kommer att bestå.

Bildmässigt tar Den enfaldige mördaren ut svängarna ovanligt mycket. Ibland funkar det, framförallt i samband med Alfredsons egen fabrikör (Svens bakombelysta grodperspektiv i ladugården den där första kvällen, patriarken som rejält på snusen och iförd otäck tomtemask skrämmer slag på hustru och barn på julafton). Ibland blir effekten mer tveksam och vinglar betänkligt på gränsen till det konstlade. I detta fall är de endast av Sven sedda hämndens änglar, iklädda långt hår och guldbrokad samt ackompanjerade av Verdis requiem, de tydligaste exemplen.

Den enfaldige mördaren försöker säga mer om ondska än om mord eller enfald. Medan fabrikör Höglund är ond är Sven god (hans efternamn kommer sig av Falstaff Fakirs devis att alla goda män heter Olsson), men om hans handling framställs som förståelig upplever jag inte att filmen eller manuset försöker ta ställning för om den är berättigad.

Så länge manuset tillåter Alfredsons rödbrusige fabrikör vara vardagsond (supa, sätta på ”baderskor” och rya med anställda) fungerar det dock bäst. Hans fryntliga utrop “Nu är det jul!”, samtidigt som han bränner arrendatorn Månssons surt förvärvade sedlar i öppna spisen, är förtjusande illvilligt. Introduktionen av Höglunds intresse i organisationen Sverige åt svenskarna känns onödig, överdriven och övertydlig. Den fungerar heller inte som någon särskild tidsmarkör eftersom filmen dittills hållit sig i något obestämt 30-tal. Möjligen ville Alfredson med denna introduktion påminna sin publik om att Bevara Sverige Svenskt 1982 fortfarande befanns i högönsklig välmåga. Vällovligt, men tyvärr inte särskilt effektivt ur ett narrativt perspektiv.