När Undine Spragg gifter sig med Ralph Marvell är hon övertygad om att hon aldrig kommer att behöva önska något mer av livet. Ja, förutom att kunna fortsätta att köpa extravaganta klänningar, åka till Europa när ”alla andra” gör det och närvara i alla de rätta kretsarna förstås. Men nu är Undine en gång så funtad att hon ständigt längtar, nej, hungrar, efter de sociala bakverk som står bakom New York-konditoriets glasdisk.

Så fort hon lyckats nypa åt sig ett av dem på tallriken förvandlas de till aska i munnen vid åsynen av de så mycket mer luxuösa kreationer som hon än så länge inte sträckt sig efter. Undine vill helt enkelt alltid ha det bästa, problemet är bara att kriterierna för vad ”det bästa” är ständigt ändras. När hon är i mellanvästern vill hon till New York, när hon är i New York vill hon till Europa, när hon är i Europa vill hon till en mer fashionabel del av Europa. Och så vidare och så vidare i en ändlös cykel av aldrig tillfredsställd trängtan.

Ralph Marvell tillhör förvisso en av de gamla och anrika New York-familjerna, så det genetiska arvegodset är det inget större fel på. Men hans känsliga konstnärssjäl är ingen match för hennes bergsbestigaranda och istället för en Perseus som räddar sin fastkedjade Andromeda från det fruktade och korrumperande societetsodjuret blir han snarare en Theseus som lever i ständig fruktan för sin synnerligen målmedvetna Medea.

Hans ideal av stilla kontemplation, tvillingsjälarnas utbyte och högläsning för varandra i en stilla italiensk lund motsvarar knappast hennes idé om vad en rejäl smekmånad ska bestå av. Om detta vore det enda problemet skulle allt nog vara gott och väl efter en viss tillvänjning, men Undines uppfattning om hur man ska leva ett statusliv är inte heller riktigt kompatibel med ingiftesfamiljens åsikter om rimliga utgifter. Snart börjat hon bli hjärtligt led på alla makens försiktiga antydningar om att de kanske inte riktigt har råd med en ny resgarderob just nu.

När jag hade min genomgång av Edith Whartons mer kända verk blev jag tipsad om The Custom of the Country av Sara på Glory Box och om inte annat måste man säga att Undine Spragg (senare Undine Spragg-Marvell-De Chelles-Moffat) är en överväldigande bekantskap. I The Custom of the Country blir det mer tydligt än i någon av de andra Wharton-böckerna jag har bekantat mig med hur fenomenalt bra författarinnan är på att förhålla sig objektivt till sina karaktärer.

För även om jag inte gillar Undine (i alla fall inte lika mycket som Lily Bart) får jag en klar förståelse för varför hon gör som hon gör och tycker som hon tycker. Jag får stifta bekantskap med henne ur ett flertal perspektiv, inklusive hennes eget, och detsamma får jag göra med flera andra karaktärer, främst Ralph Marvell och Elmer Moffat. Och det är aldrig någon tvekan om att ofördelaktiga omdömen alltid uttalas av en karaktär, snarare än Wharton själv. Hon dömer helt enkelt inte sina karaktärer utan låter dem stå för sig själva, på gott och ont.

Undines historia börjar och slutar i New York och även om vi ibland rör oss ifrån den amerikanska metropolen rent geografiskt lyckas Undine aldrig klippa trådarna till dess kretsar och kultur. Och det vill hon egentligen inte heller, även i det bortersta av Frankrike är hon plågsamt medveten om att hennes liv inte når upp till den konventionsstandard som hennes bekanta förväntar sig.

Förutom bitska iakttagelser av det New Yorkiska överklasslivet (en “gentleman” förväntas inte bry sig om rena inkomster, inte skilja mellan privat och affärsheder men däremot ha en eller två bestämda åsikter om vin) finns i The Custom of the Country naturligtvis också alla de där Whartonska liknelserna och språkliga vändningarna (Mrs. Spragg hänger en kursivering som avslutande barlast på särskilt långa meningar) som får min hjärna att ta stora skutt på stället på samma sätt (om än kanske inte riktigt av samma anledning ) som min hund när han fattar att nu, NU, kommer faktiskt matskålen att komma ned på hans nivå.

Temat kring mäns och kvinnors oförmåga till kommunikation är i The Custom of the Country om möjligt ännu tydligare än i The Age of Innocence och här framförs en intressant teori om varför: de amerikanska männen är inte tillräckligt intresserade av sina kvinnor för att involvera dem i sitt professionella liv utan tror att det räcker att ösa pengar, kläder, smycken, bilar och resor över dem. Och som en följd av detta förvandlas naturligtvis kvinnorna till ytliga dockor vars enda intresse blir en oförtröttlig statusjakt och som snart förväntar sig alla upptänkliga former av materiell lyx.

Undine Spragg får bli det levande exemplet på denna tes, trots att hennes primära förvanskare är hennes far, snarare än hennes make, och hennes jakt på lycka skiljer sig en smula från Lily Bart och Ellen Olenska i det att hon är så pass taktisk att hon oftast uppnår vad hon föresätter sig. Problemet är bara att hon aldrig kan känna sig nöjd, lornjetterna är alltid mer diamantbeströdda på andra sidan.

Och det är väl här problemet uppstår för min del, trots att Wharton ger sin protagonist alla upptänkliga möjligheter att framstå i ett sympatiskt ljus tar Undine i princip aldrig chansen. Min bekantskap med Undine är fascinerande men det är svårt att känna sig dragen till en person som är så grymt överlagd, även när det kommer till personliga relationer. Thackerays Becky Sharp var likadan, men här blev vi inte inbjudna till att försöka förstå henne på samma sätt som Wharton inbjuder oss till att försöka förstå Undine. I likhet med Becky Sharp är det dock det faktum att bägge kvinnorna har samma pragmatiska attityd till sina barn som till alla övriga sociala relationer, ett ständigt vägande av för- och nackdelar, som skaver mest.

Librivoxkvalitet: Tyvärr något varierande, både vad gäller tal och ljud.

Annonser