alt titel: The Skin I Live In

Alla kirurger arbetar med människans yttre i den meningen att de är inne och gräver i kroppen lite här och var, till skillnad från kollegorna inom psykiatrin. Men få av dem fokuserar i lika stor utsträckning på utsidan som plastikkirurgerna. De försöker hjälpa människor som av olika anledningar känner att utsidan inte matchar insidan, att insidan mår dåligt av utsidans nuvarande tillstånd. ”Om näsan/låren/örsnibbarna var mindre/större/annorlunda skulle jag må bättre”. Så vad händer när plastikkirurgins resultat tvingar mottagaren att istället fjärma sig från sin utsida?

I The Skin I Live In har Pedro Almodóvar tagit sig an genrer och stämningar som inte känns särskilt välbekanta för den spanske regissören. Borta är de starka och lite prilliga kvinnorollerna från Volver. Färgmusten i Julieta lyser också den med sin frånvaro. Eftersom vår huvudperson (or is he?!) Robert Ledgard är kirurg dröjer kameran istället vid stålblanka instrument och maskiner, sterila operationsmiljöer, infärgade celler under täckglas och pipetter. Det är långt ifrån färglöst, men snarare än att tryggt svepa in tittaren i brokiga våder skjuter bilderna oss ifrån filmen. Operationssalen, labbet och Roberts för all del luxuöst inredda hus är knappast miljöer som man längtar efter att boa in sig i.

Den unga kvinnan Vera har dock inte så mycket val. Hon är Roberts ”patient” med ett eget rum i hans privata hus men det dröjer inte särskilt länge innan det går upp för tittaren att hon snarare har rollen av strikt övervakad fånge. Läkaren har en enorm tavelram på sovrumsväggen men istället för att innehålla rundhyllta Titian-kvinnor är den ett ständigt vakande kameraöga på Vera.

Samtidigt åker Robert runt på diverse läkarmöten och propagerar för sin egenhändigt uppfunna artificiella hud som kan revolutionera exempelvis behandlingen för brännskadeoffer. Eftersom den är hårdare än vanlig, mänsklig hud skulle man också kunna tänka sig att den borde kunna bli användbar i malariaområden – om myggorna inte kan suga blod kan de heller inte sprida smittan. Robert skyr inga transgeniska medel för att nå framgång och kollegorna har börjat undra lite över hans etiska riktlinjer. Har han några överhuvudtaget?

Visst har Almodóvar tidigare kunnat producera spännande filmer, men den renodlade thrillerstämningen i The Skin… känns ovanlig och oväntad. Och härlig, eftersom han håller den i sin hand lika framgångsrikt som Robert håller Vera insydd i tajta kroppsstrumpor. Antonio Banderas spelar Robert och sällan har väl skådisen varit så distingerad, samtidigt som han utstrålat så mycket outtalat hot. Han är en snyggt uppdaterad version av den galne vetenskapsmannen som vill kuva människokroppen under sin kniv på samma sätt som han ståltrådsbetvingar sina bonsai-träd. En man som berusas av lukten av bränt kött.

Almodóvar skulle dock inte vara Almodóvar om The Skin… inte också innehöll lite av hans karakteristiska surrealism (tigermannen som plötsligt ringer på dörren) och melodramatiska såpoperainslag (oväntade släktskap och lurande vansinne). Än mer imponerande då hur han lyckas få ihop de stråken med den övergripande tryckande atmosfären så att de förstärker känslan av osäkerhet. Vart är vi egentligen på väg?

Den såpaartadedelen av historien, med två män och en fru, gör att jag tänker tillbaka på Jacques Tourneurs I Walked With a Zombie medan relationen mellan Elena Anayas Vera och den äldre Marisa Paredes Marilia påminner inte så lite om Hitchcocks Rebecca och Mrs. Danvers.

Ja, vart tar Almodóvar vägen med The Skin I Live In? Ser du filmen någorlunda ospoilad törs jag banne mig garantera att du aldrig kommer att kunna ana den huvudsakliga upplösningen. Vilken jävla resa…

Annonser