The Tragedy of Macbeth (2021)

Antingen är Joel Coen extremt sugen på att göra film av Shakespeares skotska pjäs Macbeth eller också är han extremt sugen på att göra film. Punkt. The Tragedy of Macbeth är nämligen den första långfilmen på mycket länge (någonsin?) där brorsan och långlivade parhästen Ethan inte är inblandad.

Och det är kanske begripligt att Joel i och med detta går tillbaka till en av den västerländska dramaturgins absoluta grundpelare. Inte minst eftersom många av Coen-brödernas tidigare protagonister inte sällan lika gärna skulle kunnat vara rollfigurer fångade i en obeveklig och oundviklig Shakespeare-tragedi. Betänk exempelvis Fargos Jerry Lundegaard eller den skrivkrampande Barton Fink.

Det är dessutom svårt att undgå känslan av att detta är en projekt som Joel slipat på länge och väl. Bytt till finare och finare sandpapper tills det som återstod var en hård men glänsande perfekt kärna. Själva historien är nämligen nerskalad till det absolut mest nödvändiga för att kunna berätta tragedin om en man som övermannas av sin egen ambition och dumt nog försöker…hjälpa ödet en smula på traven. Även utseendemässigt är det hela så nedskalat och genomtänkt som är mänskligt möjligt.

Vilket resulterat i ett gäng Oscars-nomineringar, inte minst till Denzel Washington i titelrollen. Det var för min del den främsta anledningen till att jag pallrat mig iväg till biografen denna stormiga februarikväll, även om kombon Shakespeare, Joel Coen och Denzel Washington för all del nog hade kunnat vara dragningskraft nog. Så, genomtänkt Coen-produktion och Oscars-nomineringar. Ett recept för film i världsklass?

Mja, tvingas jag tyvärr medge. Utseendemässigt är The Tragedy… just så fläckfri som jag kommit att förvänta mig från en Coen-broder. Såvitt jag kan se är hela produktionen inspelad i studio, vilket innebär nakna, nästintill sterila, kulisser med en enorm takhöjd. Detta, i kombination med den svart-vita färgskalan, gör att produktionen visuellt lägger sig i närheten av tysk expressionism och noir. Det skulle möjligen kunna vara värt att se The Tragedy… enbart på grund av detta.

För innehållsmässigt hoppar jag inte lika jämfota. I mina ögon kommer inte Joel Coen med något tillräckligt nytt i sin minimalistiska Macbeth-version för att jag ska tillräckligt intresserad. Han har ändå utgått från grundpjäsen och tagit bort, snarare än lagt till. Språket är Shakesperianskt och framfört på ett teatralt manér som förvisso passar väl ihop med utseendet men som gör mycket lite för mitt engagemang. Om Denzel Washington gör en sådan fantastisk prestation som nu ”alla” säger att han gör missar jag de finesserna. Jag vet bara att han rapar upp de klassiska fraserna (”Is this a dagger which I see before me”) men utan att ingjuta någon som helst känsla i dem. Jag har bara hans ord att gå på när jag ska försöka lista ut om han är äregirig, illistig eller skräckslagen.

I sina värsta stunder förfaller därför The Tragedy… att vara en nidbild av stel, överlägsen och högdragen Shakespeare-dramatik där folk har mer eller mindre obegripliga replikskiften som inte på minsta vis låter som om de verkligen pratar med varandra. Brittiska Kathryn Hunter gör en intressant prestation som de tre häxorna men släpper plötsligt från sig ljud som jag tror ska likna kråkkraxanden men som bara låter som om Gollum axlat häxrollen. Viss cringe-varning på flera plan med andra ord och det var ju inte riktigt det jag varken förväntade mig eller ville ha.

Annons