alt. titel: Den blodiga helgen, Dødens weekend, Fin de semaine infernale, Week-end sauvage, Un violento week-end di terrore, Fin de semana sangriento, Party des Grauens, Bluthunde, The House by the Lake
När podden Snedtänkt gästas av filmiskt finfrämmat som Emma Gray Munthe får man bra tips. Jag måste erkänna att jag mer eller mindre kastade mig över Playpilot-appen när det började talas om att den i Sverige censur-ökända kanadensiska filmen Death Weekend nu fanns tillgänglig för streaming.
Death Weekend är alltså filmen som den svenska censuren totalförbjöd mellan 1976 och 1990 då den släpptes, sju minuter kortare än regissören William Fruet hade tänkt sig den. Nu finns den dock tillgänglig i sina fullständiga 87 minutrar, antingen på BR från Studio S eller via streaming på SFAnytime.
Är man någorlunda van vid thrillers i allmänhet, och undergenrerna rape-and-revenge samt home invasion i synnerhet, bjuder själva händelseutvecklingen i Death Weekend knappast på några större överraskningar. Det skulle då möjligen vara i upptakten till hemskheterna eftersom det är Dianes fenomenala bilkörningsförmågor som får Lep och hans gäng att ge sig efter henne och Harry (”That bitch can drive! That pisses me off!”). Tack vare föredömligt rattande av Harrys svarta corvette får Diane Lep till slut att köra av vägen med sin camaro, varpå han dyrt och heligt svär ”You’ll get yours, baby!”
I slutänden är det som timar i Harrys extravaganta sommarhus vid den lilla sjön heller inte i närheten av filmer som exempelvis I Spit On Your Grave rent gore-mässigt. Men William Fruet är redan med denna, sin andra långfilm, en tillräckligt duktig regissör och manusförfattare för att det hela ska bli ganska obehagligt. Framförallt då baserat på tittarens förväntan och bekantskap med andra, liknande, filmer.
Jag själv sitter i alla fall och väntar mest på att filmen ska ta slut så jag får veta vilka hemskheter som Lep, Frankie, Stanley och Runt i slutänden ska kunna hitta på. Det är både jobbigt och spännande, mycket tack vare att scenerna avlöser varandra i ett väl avvägt tempo. Det förekommer som sagt inte särskilt mycket explicit fysiskt våld, ändå känns det som om insatserna successivt höjs. När Diane får en chans att agera gör hon det på ett samlat och kompetent sätt, men utan att gå till överdrift. Varken förövare eller hämnare förfaller till exploaterande tortyrporr.
Men det är inte bara Fruet som gör Death Weekend till en bra film. Diane spelas av Brenda Vaccaro (annars mest känd från Midnight Cowboy?) som lyckas skapa en otroligt sympatisk och handlingskraftig rollfigur utifrån väldigt lite. Chuck Shamatas Harry är helt uppfylld av det faktum att Diane är modell (ett faktum han aldrig är sen att hö-hö-skryta med inför andra män) men hon är verkligen inget glamoröst våp. Väl ute vid sommarhuset drar hon raskt på sig blåjeans och en flätstickad kofta (jag tror banne mig att min pappa hade en likadan när det begav sig på 70-talet).
Hon förhåller sig fullständigt kallsinnig i förhållande till Harrys extremt icke-subtila framryckningar ”I am a great admirer of the female form…” vilket känns tryggt eftersom vi i publiken fått veta att Harry är en sleazebag av astronomiska mått. Hon blir inte det minsta imponerad när han försöker skryta med sitt fina hus och sina dyra prylar (”I got this piano for a fifth of its value! Do you play? No…”). Det enda som känns osannolikt är att det låter som om hon bara följt med Harry för att han påstått att de ska få sällskap av andra gäster, när det torde vara uppenbart för en daggmask vad Harry tänkt sig för helgumgänge.
Relationen manligt-kvinnligt och huruvida den slutliga hämnden kan ses som befriande och feministisk är alltid lurigt i den här typen av filmer. Dianes utsatthet görs övertydlig eftersom hon är en ensam kvinna, omgiven av män som bara är ute efter hennes kropp. Må så vara att Harry inte skulle gå så långt som till våldtäkt men han är verkligen ingen schysst snubbe. Han delar dessutom ett outtalat broderskap med andra män när det gäller vad en man vill ha en kvinna som ser ut som Diane till.
Jämfört med vissa andra home invasion/rape-and-revenge-filmer vältrar sig Death Weekend tacknämligt nog inte i Dianes kroppsliga förnedring. Inför kameran tillåts hon behålla kläderna på (nästan, i alla fall). Samtidigt uppfattar jag att Fruet av oklar anledning velat lägga in en smula ambivalens i relationen mellan henne och Lep. Skådisen tvivel kan utan tvivel bränna av ett charmigt varggrin men det känns inte som en tillräckligt bra anledning till att Diane ska få ömma känslor för hans våldsverkare bara för att han vid ett tillfälle tycks tappa lusten att våldta henne. Istället utbyter de vad som eventuellt ska föreställa en innerlig och romantisk kyss.
Nej, just den detaljen förstår jag inte alls Fruets poäng med. Men i allt övrigt är Death Weekend en bra home invasion/rape-and-revenge-film i de respektive genrernas bästa bemärkelser.
Rhinestone, eller ”strass” som det ju heter i gamla svedala, är något som är fejk. En bergskristall som låtsas att den är en diamant. Men det är inget fejk med Nick Martinelli. Först är han en äkta New York-taxichaffis, komplett med en total oförmåga att ratta en bil i storstadstrafiken, italiensk NY-accent och ett hett temperament.
Rörliga bilder och tryckta ord 