You are currently browsing the tag archive for the ‘Offer’ tag.
Dags att söka sig bakåt i Ruben Östlunds filmografi! Turist var inte så illa som jag befarande och The Square satte spännande myror i skallen på mig. Så hur ligger det då till med Play?
Annonser
Carl-Ove Molin, CeO kallad, är en man som vant sig vid att ha stil och smak och järnkoll. Firad föreläsare. Uppskattad essäist och på väg att bli utgiven av Atlantis förlag. En liten, men lukurativ, boksmuggelbusiness vid sidan av anställningen vid Kungliga biblioteket. Men när det lackar mot jul anno 2011 börjar det så sakteliga gå åt helvete för CeO.
alt. titel: Riddarfalken från Malta
I Dashiell Hammetts bok tog det ett tag innan det blev klart vad det var för ”dingus” som Brigid O’Shaughnessy, Floyd Thursby, Joel Cairo och The Fat Man var ute efter (om man inte räknar titeln som en reveal förstås). Men John Hustons filmatisering tar det säkra före det osäkra och låter en inledande crawl upplysa tittarna om bakgrunden till riddarfalken från Malta. Samt att den är ”encrusted with jewels” och ”priceless”, förstås.
alt. titel: Kristi sista frestelse
Man skulle kanske ha kunnat tro att magplasket Silence gjort mig immun mot allt vad religiösa teman från Martin Scorsese heter men hur det nu var slumpade det sig ändå att det blev påsk i år igen. Och som sig bör blev jag påmind om att jag fortfarande sett varken The Last Temptation of Christ eller Mel Gibsons senare The Passion of the Christ.
Nick Morton hävdar med emfas att han och kompisen Vail inte är simpla gravplundrare i Irakkrigets svallvågor utan ägnar sig åt den betydligt mer hedervärda sysslan att ”liberate antiquities”. Det svårt att undgå känslan av att han i detta förvandlas till ett språkrör för bolaget Universal självt.
För när nu både Marvel och DC skapar filmserier som ger säkert klirr i kassan är det klart att Universal vill ha en bit av den kakan. Här finns det förvisso inga serietidningar i botten men väl en räcka väletablerade monster. Häpp, Dark Universe!
Ett gäng nedblodade och nästan nakna indianer sliter i en kropp mitt i en ångande och stekhet djungel. Man skulle kunna tro att det är en klassisk kannibalrulle à la Cannibal Holocaust, Cannibal Ferox eller Eaten Alive. Men det här offret är ingen aningslös västerländsk dokumentärfilmare och indianerna är inga kannibaler, hur kittlande konceptet än kan verka.
Inom filmspanarnas utmaningstema fick Jojjenito något att bita i av Fiffi och i samband med det inlägget uppstod också diskussionen om hur en film som Cannibal Holocuast förhåller sig till mer sentida motsvarigheter som exempelvis A Serbian Film. Eftersom jag hade sett den senare men inte den förra fick jag genom Fiffi chans att ändra på det.
***
Det var en gång en liten film som verkligen inte hade de bästa av förutsättningar. Två skådisar hyrdes in enkom för att de var italienare som också kunde prata passabel engelska. En hyrdes in framförallt på grund av sin storlek – kostymerna gjorda för en avhoppare passade även honom.
Malmö Filmdagar bjöd på ovanligt många biografifilmer (det känns som om jag har kommenterat det förut…). Den fjärde (och sist ut) i raden blev för min del Lovelace, filmen om kvinnan bakom en av tidernas mest kända porrfilm.
Premissen låter kanske kittlande (vilken porrbranschfilm gör inte det?): en tjej som vantrivs i föräldrahemmet får genom pojkvännen en chans att slå inom porrindustrin. Och som hon slår, filmen som kom att kallas för Deep Throat ska för en kort period ha gjort porren nästintill rumsren i det pryda USA. Linda Boreman, omdöpt till Linda Lovelace, blir bjuden på galavisningar av filmen med Hugh Hefner. Hon vinner inte bara priser utan publikens jubel. Slutet gott allting gott, n’est-ce pas?
Det börjar dra ihop sig till premiär av Catching Fire och vore det inte för en tidig jobbresa vete tusan om jag inte hade hoppat på The Hunger Games Night. Först första filmen och så vid midnatt premiären. Popcorn och cola på det. What’s not to like?
***
Knepet är inte att ta sig makt, det är att behålla den. Så hur ser en segrare till att de besegrade fortsätter att vara just det? I samfundet Panem (vilket tycks vara ett post-krigshärjat USA) har The Capitol (Huvudstaden) inte bara nöjt sig med att se till att ha tummen i ögat på de tidigare upproriska Distrikten (13 till antalet) genom att distribuera sina egna väktare som upprätthåller lag och ordning. Inte bara kräva att förlorarna ska bistå vinnaren med både råvaror och raffinerade produkter för att möjliggöra ett bekymmersfritt lyxliv.
OBS! Stor spoilervarning! Om du vill bli det minsta överraskad av någon av dessa filmer bör du sluta läsa nu.
jnnnnnnnnnnkn
Så, mannen med handsken är tillbaka. Med tanke på alla andra skräckremakes som översköljt marknaden på senaste tiden var det väl ganska oundvikligt. Till skillnad från exempelvis Gus van Sants Psycho som mer handlade om en återuppståndelse än en remake eller Zack Snyders Dawn of the Dead är tyvärr ANoES anno 2010 en sådan där film där man frågar sig ”Varför?” Vissa förändringar är gjorda i manuset, men de är inte av den arten att de tillför något, utan tycks mer bara finnas där för att kopieringen från originalet inte ska bli alltför uppenbar.
That’s what HE said!