You are currently browsing the tag archive for the ‘Offer’ tag.
Något är på gång i södra Gävleborg. Calle och Viktor, småbuset som brukar sälja Hartas hemkörda sprit till traktens tonåringar, har bestämt sig för att göra en rejäl stöt.
Men i Ovansjö kyrka, där en värdefull madonnafigur har så dåligt beskydd att nästan vem som helst kan valsa in och plocka åt sig både henne och kyrksilvret, hittar Viktor en märklig sten. Den liksom talar till honom och han bara måste ha den.
Samtidigt raggar Beatas kompis Celia upp den märklige Estre på Malmjärns badplats och det är en bekantskap som gör Beata uppriktigt orolig för sin vän. Vem är egentligen Estre och vad vill han?
Och så har vi den tillbakadragne Krister som plågas av mardrömmar och märkliga hallucinationer.
Madeleine Bäck blev ytterligare en ny bekantskap från den svenska skräck- och fantastikarenan. Ytterligare en berättelse som i likhet med Mikael Strömberg och Markus Sköld spinner sitt nät med trådar från folktro och naturmystik, kombinerat med en portion vardagstristess.
I det här fallet främst representerad av Viktors perspektiv, killen som är hunsad av både Calle och Harta. Med en alkoholiserad farsa samt hjälplöst och livsfarligt förälskad i Calles flickvän Jenny. Stenen ger honom en möjlighet att slå tillbaka mot sina plågoandar.
Jag plockade åt mig Vattnet drar på vinst och förlust och blir lite förvånad när jag inser att den marknadsförs som en ungdomsbok. Kanske eftersom alla inblandade personer är yrkesverksamma uppfattar jag den inte alls som en sådan. Innehållet är på sina ställen dessutom både råare och mer sexualiserat än jag kommit att förvänta mig av serier som Cirkeln, Twilight, The Hunger Games eller Divergent.
Jag tycker Bäck får till ett bra anslag i de inledande introduktionerna av sina huvudpersoner. Hon låter berättandet ta tid och gör det så pass bra att det aldrig blir långdraget. Stölden av madonnan sätter tydligt tonen som råder mellan Calle och Viktor, främst i form av en lavin av okvädningsord från den förre, riktade mot den senare.
Beata och Celias sorglösa utekväll på midsommarafton i Gävle beskriver ett livfullt kompisskap och tjänar samtidigt som ett kontrasterande förebådande. Och så den trygga valpningsscenen hemma hos Kristers barndomskompis Johan där det snabbt står klart att Kristers kontakt med tiken Tekla är något utöver det vanliga.
Språket är flyhänt och berättandet likaså, om än väl detaljerat ibland. Kanske också väl omfångsrikt; ska man tänka minimalistiskt man kan fråga sig om perspektivet som kommer från journalisten Jäder strängt taget behövs? Men som sagt, framställningen göder mitt intresse nog för att jag ska hänga med ända till slutet. Vad Bäck också är mycket duktig på, är halvkvädna visor. Ofta är det till hennes förtjänst, där hon sakta men säkert portionerar ut sin bakgrund utan att jag som läsare känner mig skriven på näsan. Men när det hela börjar dra ihop sig, de obesvarade frågorna läggs på hög och det blir allt tydligare att detta bara kan vara första delen av en serie blir jag en smula orolig för hur författaren ska få ihop allt.
Vilket förstås gör mig om möjligt ännu mer nyfiken på uppföljaren Jorden vaknar.
alt. titel: Terror på Elm Street, Mardrömmen på Elm Street
Tja behöver jag ens dra premisserna? Drömmar, förföljelse, knivhandske, ful gubbe och högvis med döda tonåringar. You get the picture.
I 2010-talets sista självande minutrar levererar Anders Fager den avslutande delen Krig! Barn! i trilogin om Fallet Cornelia Karlsson. Cornelia, som först fick en egen bok i Jag såg henne idag i receptionen (även om den som uttalar titelmeningen rimligen bör vara Fredrik Hedlund) och sedan spelade en icke föraktlig roll i En man av stil och smak.
Krig! Barn! tar vid närmast omedelbart efter En man… Anarki och kaos, orkestrerat av Cornelia, drar allt närmare, Ingemar Fredman av den Gröna Gången ligger nedhuggen på Strömmens botten och CeO Molin försöker fortfarande ta hand om sin skattgömma av böcker. Läs hela inlägget här »
Gamle Howard Phillips Lovecrafts förmåga att inspirera nya författare, filmmakare, konstnärer, spelutvecklare och en hel hög andra tar tydligen aldrig slut. Från bokhyllans olästa djup greppade jag de tre första volymerna av den tecknade serien Fall of Cthulhu: The Fugue, The Gathering och The Gray Man.
Vem är den unge mannen som det framgångsrike kardiologen ger alldeles för dyra presenter? Hans älskare? Oäkta son? Nej, trots att man kanske inte skulle kunna ana det bär läkaren Steven Murphy på en stor livsskuld. Han känner sig ansvarig för att Martins far dog på hans operationsbord och försöker därför sona sina synder genom att vara snäll mot Martin. Men Martins krav på både Steven och hans familj blir bara allt mer påträngande och märkliga – hur länge ska det dröja innan Steven säger stopp och hur länge kan det här hålla på utan att han berättar något för hustrun Anna?
Dags att söka sig bakåt i Ruben Östlunds filmografi! Turist var inte så illa som jag befarande och The Square satte spännande myror i skallen på mig. Så hur ligger det då till med Play?
Carl-Ove Molin, CeO kallad, är en man som vant sig vid att ha stil och smak och järnkoll. Firad föreläsare. Uppskattad essäist och på väg att bli utgiven av Atlantis förlag. En liten, men lukurativ, boksmuggelbusiness vid sidan av anställningen vid Kungliga biblioteket. Men när det lackar mot jul anno 2011 börjar det så sakteliga gå åt helvete för CeO.
alt. titel: Riddarfalken från Malta
I Dashiell Hammetts bok tog det ett tag innan det blev klart vad det var för ”dingus” som Brigid O’Shaughnessy, Floyd Thursby, Joel Cairo och The Fat Man var ute efter (om man inte räknar titeln som en reveal förstås). Men John Hustons filmatisering tar det säkra före det osäkra och låter en inledande crawl upplysa tittarna om bakgrunden till riddarfalken från Malta. Samt att den är ”encrusted with jewels” och ”priceless”, förstås.
alt. titel: Kristi sista frestelse
Man skulle kanske ha kunnat tro att magplasket Silence gjort mig immun mot allt vad religiösa teman från Martin Scorsese heter men hur det nu var slumpade det sig ändå att det blev påsk i år igen. Och som sig bör blev jag påmind om att jag fortfarande sett varken The Last Temptation of Christ eller Mel Gibsons senare The Passion of the Christ.
Nick Morton hävdar med emfas att han och kompisen Vail inte är simpla gravplundrare i Irakkrigets svallvågor utan ägnar sig åt den betydligt mer hedervärda sysslan att ”liberate antiquities”. Det svårt att undgå känslan av att han i detta förvandlas till ett språkrör för bolaget Universal självt.
För när nu både Marvel och DC skapar filmserier som ger säkert klirr i kassan är det klart att Universal vill ha en bit av den kakan. Här finns det förvisso inga serietidningar i botten men väl en räcka väletablerade monster. Häpp, Dark Universe!
That’s what HE said!