You are currently browsing the tag archive for the ‘Offer’ tag.

alt. titel: Riddarfalken från Malta

I Dashiell Hammetts bok tog det ett tag innan det blev klart vad det var för ”dingus” som Brigid O’Shaughnessy, Floyd Thursby, Joel Cairo och The Fat Man var ute efter (om man inte räknar titeln som en reveal förstås). Men John Hustons filmatisering tar det säkra före det osäkra och låter en inledande crawl upplysa tittarna om bakgrunden till riddarfalken från Malta. Samt att den är ”encrusted with jewels” och ”priceless”, förstås.

Men därefter kastas vi rakt in på kontoret hos firman Spade & Archer där Sam Spade rullar en cigarett i godan ro. Men lugnet varar inte länge, snart kommer sekreteraren Effie in och meddelar att en ”Miss Wonderly” vill träffa Spade. Under samtalet med kunden dyker också Spades partner Miles Archer upp. Om vi inte hade fattat det innan signalerar Miles slippriga leende och hur han närmast vräker sig över skrivbordet mot kunden att hon är en hot piece of ass.

Ett uttryck som i sig förstås aldrig hade kunnat förekomma i The Maltese Falcon, producerad som den är under Hays-kodens glansdagar. Därför reduceras Spades ursprungliga svampdrickande till finkänsliga smuttar och Joel Cairo kan bara klaga på hur slagsmål förstör hans klädsel och suggestivt smeka sin promenadkäpp.

Men Joel Cairo är ju en rollfigur som vi träffar först ett bra tag efter det inledande mötet på kontoret. Först ska Miles Archer bli skjuten, Spade anklagas för ett annat mord i sitt eget hem av arroganta poliser, bli mer eller mindre sexuellt attackerad av Miles änka Iva och konfrontera ”Miss Wonderly” som ju egentligen heter Brigid O’Shaughnessy. Hon visar sig inte bara vara en hot piece of ass utan också en kvinna som lärt sig att ta sig fram här i livet med de medel som står henne till buds: lögner, tårar och sex.

När det gäller det där sista får vi som tittare använda vår fantasi en smula, vilket sannolikt inte bara beror på Hays-koden utan också tidsandan generellt. Det vi måste suggerera fram handlar emellertid inte om vad som sker i sovrummet mellan Sam och Birgid utan att hennes förtvivlade utrop ”What else is there I can buy you with?!” ska uppfattas som en invit eftersom den åtföljs av en hård kyss från hans sida.

Överhuvudtaget är det svårt för mig att bortse från hur filmen framställer relationen mellan Spade och hans kvinnor (inte ens Brigid har egentligen något direkt utbyte med filmens övriga deltagare). Å ena sidan har vi Brigid, spelad av Mary Astor. Trots att Brigid ska vara en farlig kvinna upplever jag henne i Astors porträttering mycket mer som ett utsatt offer.

Visst, hon är kanske inte Guds bästa barn men verkar oftast rädd snarare än kallhamrad. I det fallet hjälper det ju knappast att Spade exempelvis plockar på sig hennes dörrnyckel för att kunna komma och gå som han vill. Problemet som jag försöker sätta fingret på är kanske att hennes uppenbarelse inte matchar Spades, vilket gör att hans cyniska kommentarer om hur hon leker med alla i sin omgivning framstår som hånfulla istället för klarsynta.

Å andra sidan har vi den trogna sekreteraren Effie Perine, spelad av Lee Patrick. Hon är en kvinna som personlighetsmässigt befinner sig på en betydligt mer jämställd nivå men som tack vare Spades oräkneliga ”Sweetheart”, ”Effie Draling” ”Angel”, ”Precious” och ”Good Girl” hela tiden reduceras till sitt kön.

Nå, det blev kanske en lång utläggning om en del av The Maltese Falcon som jag i och för sig tyckte var intressant att fundera på men som inte störde mig överhövan. Filmen är ju trots allt drygt 70 år gammal.

Och en odödlig klassiker. Klassikerstatusen för min del får nog hänföras främst till tekniska saker som kameravinklar (kameran kryper gärna omkring på golvet och låter alla torna upp sig som rovfåglar), bildutsnitt och ljussättning – den är snygg och känns oerhört genomtänkt. Skådespelarmässigt (eller möjligen regimässigt?) är jag inte riktigt lika nöjd. Med undantag för den massive Sydney Greenstreet som Casper ”The Fat Man” Gutman och Elisha Cook, Jr. som hans torped (och stjärtgosse?) upplever jag mycket av framförandet som stressigt och stelt. Ibland uppstår närmast en Gilmore Girls-känsla, det vill säga att ingen skådis tycks reagera på vad de andra säger utan bara väntar på ett fönster för att kunna skicka iväg sin egen replik.

The Maltese Falcon blev alltså inte riktigt den omvälvande filmupplevelse som jag kanske hade trott. Men visst är det fortfarande en sjujäkla bra skröna från Dashiell Hammett.

Annonser

alt. titel: Kristi sista frestelse

Man skulle kanske ha kunnat tro att magplasket Silence gjort mig immun mot allt vad religiösa teman från Martin Scorsese heter men hur det nu var slumpade det sig ändå att det blev påsk i år igen. Och som sig bör blev jag påmind om att jag fortfarande sett varken The Last Temptation of Christ eller Mel Gibsons senare The Passion of the Christ.

Så det var väl bara att bita ihop. Man ska ju lida lite när det är påsk. Men det blir snart uppenbart att jag aldrig kommer att lida lika mycket som Willem Dafoes Jesus. Oj, vad han lider. Till en början i alla fall och då tycker jag fortfarande att det är rätt intressant.

Jesus är nämligen en kille som hör röster och får svårartade krampanfall. Han våndas enormt över att han egentligen inte alls lever ett gudsfruktigt liv för att han vill det, utan för att han inte vågar sätta sig upp mot vare sig världslig eller gudomlig överhet. Riktigt vad som därmed skiljer honom från alla andra tusentals kristna som under historiens lopp hållits i schack just på grund av denna effektiva rädsla förstår jag inte riktigt men vi ska kanske lämna det just nu.

Det här var ju en rätt spännande upptakt – Jesus är alltså inte Guds son, utan någon som egentligen är psykiskt sjuk? Inte heller det särskilt unikt bland historiens olika profeter skulle jag kunna tänka mig.

Men snart börjar det komma igång en historia som åtminstone för min del känns någorlunda bekant. Jesus håller sin bergspredikan, blir döpt av Johannes, ger blinda synen tillbaka, återuppväcker Lazarus och kastar ut månglarna ur templet.

Vare sig manuset eller regissör Martin Scorsese verkar dock särskilt intresserade av att sätta in alla dessa välbekanta bibliska händelser i något slags historiskt eller psykologiskt sammanhang. Plötsligt får Jesus en uppenbarelse som gör att han inte längre lider av att höra Guds röst i sitt huvud utan börjar prata om att kärlek är den enda grunden för riktig förändring. Sedan får han en annan uppenbarelse som gör att han istället ber folket följa yxans väg men särskilt våldsamt blir det egentligen aldrig.

Det blir för mig som tittare aldrig klart rent psykologiskt hur Jesus kan skilja mellan alla dessa uppenbarelser och frestelser eftersom en del av dem kommer från Satan och därmed inte alls är att lita på. I den bemärkelsen kan jag inte uppfatta The Last… som något annat än en beskrivning av bibelns berättelser om Jesus och hans äventyr.

Filmens avslutning ska tydligen ha varit något som djupt upprörde den kristna världen där i slutet av 80-talet (bland annat brandhärjades en parisisk biograf) så jag led på, höll ut för att få en rejäl pay off. Men den blir det förstås inget av och varför är jag ens förvånad, det är ju religiöse Scorsese vi snackar om här?

När Jesus hänger på korset, fullt medveten om att han offrar sig för mänsklighetens fromma (så är hans offer då egentligen lika mycket värt?), blir han erbjuden att hoppa ned och fortsätta leva som en vanlig man – ”You’ve done enough”. Därefter får vi i en slags fast forward se Jesus leva med olika kvinnor (äktenskapets fullbordan tillsammans med Barbara Hersheys Maria Magdalena ska tydligen ha varit gnistan som tände brandbomben inne på den där parisiska biografen) tills dess att han är gammal och ligger på sin dödsbädd.

Då kommer Judas och anklagar sin gamle vän för att ha tagit den enkla vägen ut. Eftersom livet i Judéen verkar rätt pestigt just då är det inte särskilt svårt att uppfatta problemet som det faktum att Jesus faktiskt inte dog på korset. Först då fattar vår huvudperson galoppen och återvänder alltså för att verkligen dö för mänskligheten. The End.

Jaha?! Med tanke på att Jesus måste få det uttryckligen förklarat att hans korsdöd är ett slags icke förhandlingsbart krav som han (genom djävulens försorg?) försökt undkomma vet jag inte om jag uppfattar det som särskilt storslaget att han finner sig i sitt öde.

Visuellt hade nog The Last… kunnat vara en större upplevelse om det inte varit för att den version jag hade att tillgå var en nostalgiosande heminspelad VHS-kassett vilken sannolikt har minst 20 år på nacken. Jag tycker mig dock kunna utläsa att Scorsese gör en hel del av kontrasteringen mellan gul sand och rött blod.

Så nej, religiöst och filosofiskt vet jag inte om jag fick så värst mycket ut av The Last… Å andra sidan kan jag svårligen tänka mig en skådis med ett bättre ansikte för religiös fanatism än Willem Dafoe med sina skarpskurna drag. Även en illande rödhårig Harvey Keitel är bra som Judas, inte minst i scenerna tillsammans med Dafoe. Deras samspel känns både mänskligt och genuint i en film som handlar om allt annat än det.

Nick Morton hävdar med emfas att han och kompisen Vail inte är simpla gravplundrare i Irakkrigets svallvågor utan ägnar sig åt den betydligt mer hedervärda sysslan att ”liberate antiquities”. Det svårt att undgå känslan av att han i detta förvandlas till ett språkrör för bolaget Universal självt.

För när nu både Marvel och DC skapar filmserier som ger säkert klirr i kassan är det klart att Universal vill ha en bit av den kakan. Här finns det förvisso inga serietidningar i botten men väl en räcka väletablerade monster. Häpp, Dark Universe!

Läs hela inlägget här »

ApocalyptoEtt gäng nedblodade och nästan nakna indianer sliter i en kropp mitt i en ångande och stekhet djungel. Man skulle kunna tro att det är en klassisk kannibalrulle à la Cannibal Holocaust, Cannibal Ferox eller Eaten Alive. Men det här offret är ingen aningslös västerländsk dokumentärfilmare och indianerna är inga kannibaler, hur kittlande konceptet än kan verka.

Läs hela inlägget här »

Inom filmspanarnas utmaningstema fick Jojjenito något att bita i av Fiffi och i samband med det inlägget uppstod också diskussionen om hur en film som Cannibal Holocuast förhåller sig till mer sentida motsvarigheter som exempelvis A Serbian Film. Eftersom jag hade sett den senare men inte den förra fick jag genom Fiffi chans att ändra på det.

***

Cannibal HolocaustDet var en gång en liten film som verkligen inte hade de bästa av förutsättningar. Två skådisar hyrdes in enkom för att de var italienare som också kunde prata passabel engelska. En hyrdes in framförallt på grund av sin storlek – kostymerna gjorda för en avhoppare passade även honom.

Läs hela inlägget här »

LovelaceMalmö Filmdagar bjöd på ovanligt många biografifilmer (det känns som om jag har kommenterat det förut…). Den fjärde (och sist ut) i raden blev för min del Lovelace, filmen om kvinnan bakom en av tidernas mest kända porrfilm.

Premissen låter kanske kittlande (vilken porrbranschfilm gör inte det?): en tjej som vantrivs i föräldrahemmet får genom pojkvännen en chans att slå inom porrindustrin. Och som hon slår, filmen som kom att kallas för Deep Throat ska för en kort period ha gjort porren nästintill rumsren i det pryda USA. Linda Boreman, omdöpt till Linda Lovelace, blir bjuden på galavisningar av filmen med Hugh Hefner. Hon vinner inte bara priser utan publikens jubel. Slutet gott allting gott, n’est-ce pas?

Läs hela inlägget här »

Det börjar dra ihop sig till premiär av Catching Fire och vore det inte för en tidig jobbresa vete tusan om jag inte hade hoppat på The Hunger Games Night. Först första filmen och så vid midnatt premiären. Popcorn och cola på det. What’s not to like?

***

The Hunger GamesKnepet är inte att ta sig makt, det är att behålla den. Så hur ser en segrare till att de besegrade fortsätter att vara just det? I samfundet Panem (vilket tycks vara ett post-krigshärjat USA) har The Capitol (Huvudstaden) inte bara nöjt sig med att se till att ha tummen i ögat på de tidigare upproriska Distrikten (13 till antalet) genom att distribuera sina egna väktare som upprätthåller lag och ordning. Inte bara kräva att förlorarna ska bistå vinnaren med både råvaror och raffinerade produkter för att möjliggöra ett bekymmersfritt lyxliv.

Läs hela inlägget här »

OBS! Stor spoilervarning! Om du vill bli det minsta överraskad av någon av dessa filmer bör du sluta läsa nu.

jnnnnnnnnnnkn

Så, mannen med handsken är tillbaka. Med tanke på alla andra skräckremakes som översköljt marknaden på senaste tiden var det väl ganska oundvikligt. Till skillnad från exempelvis Gus van Sants Psycho som mer handlade om en återuppståndelse än en remake eller Zack Snyders Dawn of the Dead är tyvärr ANoES anno 2010 en sådan där film där man frågar sig ”Varför?” Vissa förändringar är gjorda i manuset, men de är inte av den arten att de tillför något, utan tycks mer bara finnas där för att kopieringen från originalet inte ska bli alltför uppenbar.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Stephen King, Mr Mercedes
Tom Clancy, The Cardinal of the Kremlin
Elizabeth Gaskell, North and South
Dashiell Hammett, The Glass Key
Kristina Sandberg, Att föda ett barn

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg