alt. titel: Mordet på Orientexpressen

I Jerusalem finns en mirakelman och han heter inte Jesus. Anno 1934 besöks istället den uråldriga och religionsslitna staden av belgaren Hercule Poirot, en av världens, om inte världens, främste detektiv. När han flyhänt avvärjt ett fullskaligt religionskrig anser han sig vara förtjänt av lite semester men det borde inte komma som någon överraskning att världens bäste detektiv aldrig kan ta en ledig dag.

Därför befinner sig Poirot snart på den anrika Orientexpressen, tåglinjen som sammanbinder Asien med Europa. Öst med Väst. Men tåget stoppas av en olycksalig lavin samtidigt som en av tågets passagerare tas av daga. Ute är det bitande kallt och det går inte att ta sig mellan de olika vagnarna om natten. Och voilà, ett tvättäkta låst rum-mysterium (även om ”rummet” i det här fallet är en hel järnvägsvagn) som Poirot kan sysselsätta sina små grå celler med under tiden som tåget grävs fram från snömassorna.

Murder On the Orient Express är en av Agatha Christies absolut mest kända böcker. Inte minst tack vare den klassiska filmatiseringen från 1974 som levererade en Oscar till Ingrid Bergman för bästa kvinnliga biroll som den försynta Greta Ohlsson. Men också för att lösningen på mysteriet är överdådigt klurigt eller idiotiskt, beroende på hur man är lagd. Problemet med Christies typ av pusseldeckare är att det måste till något annat som lockar i historien när man väl känner till upplösningen.

Och här fallerar Kenneths Branaghs senaste version. Murder On the Orient Express anno 2017 lyckas inte skapa tillräckligt intresse för vare sig evinnerliga vittnesförhör eller sina många rollfigurer. Och jag vet ärligt talat inte hur lyckat det var av Branagh att placera sig själv i huvudrollen som Poirot. Han har absolut inte mustascherna för jobbet i alla fall, vilket resulterat i ett par (förvisso magnifika) lösmustascher. Branaghs Poirot blir inte vare sig prillig eller excentrisk utan mest plojjig med sin fejkade ansiktsbehåring, Dickensläsande, besatthet av perfektion och symmetri samt faiblesse för monologuing (det är kanske bara superskurkar som förlorar på den detaljen?).

Det är nästan så jag skulle vilja hävda att filmens mest spännande roll spelas av tåget självt. Interiörerna är extravagant lyxiga; armador av brutna linneservetter på ett hav av snövita linnedukar, omgivna av mörkbetsad träpanel. Köket flamberar med lika stor finess som en parisisk stjärnkrog och lyckligtvis för alla de misstänkta passagerarna går det att få en respektabel whiskey sour när som helst på dygnet.

Utsidan, som befinner sig i ett imponerande snölandskap, anammar däremot en påtaglig The Polar Express-känsla tack vare kombon snö, tåg och generösa mängder CGI. Det andas mysmatiné på ett rätt trivsamt sätt. Problem uppstår dock vid Poirots melodramatiska utspel i slutscenerna som helt bryter mot den här matinékänslan. Detsamma gäller ett par malplacerade actionsekvenser där Poirot dessutom uppvisar en för mig oväntad fysisk talang.

Filmens själva hantverk förmedlar helgjutenhet, kompetens och produktionsvärde, inte tu tal om den saken. Vid Poirots undersökning av brottsscenen föredras ett rakt-ovanifrån-perspektiv som jag gissar ska försöka efterlikna Christies översiktliga skiss av järnvägsvagnen och som är rätt trevligt.

Men manuset lyckas inte göra själva historien lika spännande eller rollfigurerna tillräckligt levande. De blir aldrig mer än endimensionellt staffage, förutbestämda att utgöra en del av det pussel som Poirot lägger men aldrig heller mer än så. Nu minns jag inte förlagan jätteväl men jag kan inte påminna mig att den var riktigt lika full av övertydliga referenser till rasmässig (in)tolerans som Branaghs adaption. När det inte finns särskilt mycket för de här pekpinnarna att landa på blir de också allt för klumpiga.

Jag skulle nästan kunna påstå att Murder On the Orient Express i mångt och mycket påminner om alla de tågresor jag själv gör på närmast daglig basis. Man kan inte räkna med att komma fram i tid och det händer sällan något av intresse på vägen.

Annonser