Sei donne per l’assassino (1964)

alt titel: Blod och svarta spetsar, Blood and Black Lace

Ytan på modehuset som drivs av änkan Cristiana Cuomo må se elegant och vacker ut men i själva verket är arbetsplatsen en häxkittel av utpressning, droger och otrohet. Alla, såväl modeller som direktörer och designers, har något att dölja.

Men skiten sprids rejält genom den berömda fläkten när en maskerad mördare i hatt och trenchcoat får för sig att brutalt mörda modellen Isabella (bland annat genom att dunka henne mot ett träd). Det visar sig nämligen att Isabella har fört dagbok och noggrant dokumenterat lastbarheten som grasserat på arbetsplatsen. Vem tjänar mest på att den förstörs, mördaren eller modellerna? Och är de verkligen olika personer?

Rent storymässigt blir jag en smula förvånad över Blood and Black Lace – jag hade av någon anledning fått för mig att filmen skulle vara betydligt skummare. Men i grund och botten är händelserna som utspelar sig bland modellerna och på modehuset en klassisk pusseldeckare i bästa Agatha Christie-stil. Byt ut drogerna mot ett maffigt arv och jag skulle vilja påstå att vi hamnar i 1958 och Arne Mattssons Mannekäng i rött. I det perspektivet vill jag särskilt lyfta de märkliga mannekängdockorna i den italienska filmen som ser ut att vara klädda med röd sammet och så med en svart peruk på huvudknoppen. Kan Mario Bava ha sett Mattsson? Tanken svindlar…

Nå, nu drar Bava (som står för både regi och manus) på lite mer än vad det finns utrymme för hos ett prudentligt svenskt äkta par i 50-talets slut. Fokus ligger inte alls på efterspelen i upptäckten av kropparna, långa spekulationer mellan de olika rollfigurerna om vem som kan vara mördaren eller en avslöjande scen där alla samlats i salongen och den briljante detektiven avslöjar hur det hela gick till.

Istället blir den typen av berättelser mest en transportsträcka mellan de olika och brutala morden av de sköna modellkvinnorna. Ispettore Silvestri är absolut inte inkompetent (vilken 60-talspolis hade inte raskt dragit slutsatsen att man har att göra med en mordisk sexgalning?!) men hans insats gör i slutänden ingen skillnad för upplösningen och avslöjandet av mördaren.

Så hade Blood and Black Lace enbart bestått av en lite halvtafflig deckarhistoria kryddad med lite halvtaffliga mord-effekter (majoriteten av morden är i sig inte särskilt uppseendeväckande, men då har jag i och för sig ett backspegelsperspektiv på dem) hade filmen förstås inte kommit att bli den klassiker som den ju är.

Det Bava utvecklat i produkter som I Vampiri och Black Sunday är en visuell ambition som gör att inte ens jag har några som helst problem att strunta i både historia och styltiga dialoger. Det handlar om allt som kan uppfattas av ögat: miljöer, kläder, kameraarbete och ljussättning. Färgerna är klara och kontrasterande. Modehusets inredning är en orgie i draperier och takhöjder upp till himlen (påminner inte så lite om en viss slottssal). Telefonlurar är tomteröda och kastar sig nästan ut från skärmen när de pressas mot ett blekt kvinnoansikte med tillhörande mörkt hår. Den svarta handväskan där den söndrande dagboken förvaras når kinesiska muren-proportioner när den placeras i förgrunden och vi tvingas kika runt den för att se vad som händer. Den enda mordeffekten som är något att tala om involverar en glödhet kamin, vars yta nästan ser ut att börja övergå i flytande tillstånd.

I det perspektivet blir också den inledande presentationen av den restaurerade kopia jag såg mer begriplig. Först fnös jag en smula åt den i mina ögon onödiga och nördiga texten som i detalj berättade hur många tusentals partiklar som städats bort från originalet. Men med en film som nästan uteslutande hänger på det visuella blir det förstås av ett visst intresse att denna visualitet ges bästa möjliga förutsättningar.

Med Blood and Black Lace i ryggen känner jag mig både rustad inför och nyfiken på ett fortsatt utforskande av italiensk giallo.

Annonser

Murder On the Orient Express (2017)

alt. titel: Mordet på Orientexpressen

I Jerusalem finns en mirakelman och han heter inte Jesus. Anno 1934 besöks istället den uråldriga och religionsslitna staden av belgaren Hercule Poirot, en av världens, om inte världens, främste detektiv. När han flyhänt avvärjt ett fullskaligt religionskrig anser han sig vara förtjänt av lite semester men det borde inte komma som någon överraskning att världens bäste detektiv aldrig kan ta en ledig dag.

Murder on the Orient Express (1974)

SJ borde ta låta alla sina chefer se Murder on the Orient Express och sedan omsätta i praktiken: vita dukar i restaurangvagnen, riktiga fåtöljer i sittvagnen och liggvagnskonduktörer som pratar engelska, franska, tyska, italienska och svenska. För att inte tala om tåg som är så exklusiva att kungligheter åker i ”den vanliga kupén”. Punklighetsmässigt kan SJ dock luta sig tillbaka och ta det lugnt — Orientexpressen bör ju vara minst 12 timmar försenat när tåget i slutminuterna rullar igen.