Knives Out (2019)

Rian Johnson gick från Star Wars till att bli nominerad för ”Best Original Screenplay”.

***

Fakta i målet är följande: den välkände (samt, icke att förglömma, förmögne) deckarförfattaren Harlan Thrombey hittas morgonen efter sin egen 85-årsfest med halsen avskuren. Polisen är snabbt på plats för att förhöra alla i den månghövdade familjen, inklusive Harlans sjuksköterska Marta Cabrera. I bakgrunden lurkar också den berömde privatdetektiven Benoit Blanc som blivit inhyrd av en anonym uppdragsgivare. Det visar sig att såväl barn som barnbarn och ingifta givetvis alla har anledning att ha önskat livet ur gubben. Det är inte utan att man undrar om Harlan fullt medvetet skapade sig både ett liv och en bostad som mest av allt påminner om en omgång Cluedo.

Jag hade redan hunnit förstå att Knives Out fått goda omdömen både här och var men för en gångs skull blev inte höga förväntningar filmens baneman, för satan vilken mysig rulle det här var! En klassisk pusseldeckare, en whodunit, men med en liten extra vridning och vändning både här och var.

Däremot underlättar det sannolikt om man inte har så mycket emot referenshumor för Knives Out är förstås oerhört medveten om i vilken genre den befinner sig. Därför finns här nickningar till såväl Murder, She Wrote och typiska polisserier (”We have the nanny cam footage!”) som hemliga ingångar och den klassiska testamentes-uppläsningsscenen. Samtidigt som (inte allt för krystade) hänvisningar till fenomen som Twitter, Instagram, Netflix och Google placerar handlingen i nutiden, ett grepp som i sig blir till en av de där vridningarna. Manuset petar också in en hel del humor på bekostnad av både Trump-anhängare och -motståndare. Den enda skillnaden torde vara att Trump-anhängarna är löjeväckande rakt av medan Trump-motståndarna visar sig vara precis lika penningkåta som dem de ser ned på.

Rollbesättningen känns lika mustigt lyxig som Harlans torn-och-tinnar-hus och det verkar som om alla tagit tillfället i akt att har en riktigt rolig dag på jobbet. För min del säger det något att man till och med kostat på sig att casta Jaeden Martell (fd Lieberher) i en roll som mestadels befinner sig i bakgrunden (”The nazi child mastrubating in the bathroom”). Allt eftersom Knives Out fortskrider träder dock tre rollfigurer fram i rampljuset: Ana de Armas Marta, Daniel Craigs Benoit Blanc och Chris Evans Hugh Ransom Drysdale. Craig brer på med en tjock sydstatsdialekt (istället för en belgisk) medan ingen som tittar in i de Armas sammetsbruna ögon kan betvivla hennes hjärtas godhet. Chris Evans är i sin tur riktigt bra som orimligt stilig ”entitled prick”, iförd flätstickad tröja.

Till det kommer Rian Johnsons visuellt berättande stil, med snabba och kontrasterande klipp samt generösa mängder flashbacks. Ett grepp som känns lika kännetecknande för genren som den giriga familjen, vilken på en femöring kan vända sig mot stackars Marta när det visar sig att hon kan utgöra ett hot mot deras fortsatta överflöd. Eller varför inte en uppsjö förebådande kommentarer, vilka alla ska ha fått sin särskilda betydelse innan sista ordet är sagt. Johnson har dessutom verkligen maxat Harlan Thrombeys labyrintiska hus med underbara små och stora detaljer, där priset givetvis tas av det övertydligt extravaganta knivarrangemanget i salongen.

Knives Out är en film som tacknämligt nog inte tar sig självt på allt för stort allvar men som samtidigt låter det löna sig att spela ett spel på sina egna villkor. Eller varför inte låta bli att spela spelet överhuvudtaget? Ibland är det bättre att söka vackra mönster än att till varje pris försöka avgå med segern. Det är den typen av film som Kenneth Branaghs nyinspelning av Death on the Nile borde sikta mot men antagligen kommer att landa långt ifrån.

Det är många som klurat på Johnsons pusseldeckare:
Movies-Noir
Filmitch
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Snacka om film! (minns tyvärr inte vilket avsnitt)

Annons