alt. titel: Next Stop Fruitvale Station, Last Stop Fruitvale Station, Fruitvale

Fruitvale stationI dessa tågavregleringens tidevarv kan man fundera på hur lång tid det kommer att ta innan vi är framme vid tågoperatörer som i likhet med San Fransiscos Bay Area Rapid Transit (BART) skapar en egen polisstyrka. Poliser som är helt skilda från både lokala och federala motsvarigheter, som kan stänga ned mobiltäckningen vid sina stationer (enligt uppgift för att förhindra organisering av upplopp) och som får bära handeldvapen. Hur motiverat just vapenbruket är kan förstås diskuteras, hittills har endast en av dessa poliser dött i tjänsten och det på grund av ”friendly fire”.

I likhet med den stackars BART-polisen ovan finns det också civila som fått känna av polisstyrkans kulor i kroppen. En av dessa var den unge Oscar Grant III som sköts på stationen Fruitvale nyårsnatten 2009. Trots ilfärd till sjukhus och intensiva läkarinsatser stod hans liv inte att rädda och Fruitvale Station är helt enkelt filmen om Oscars sista dygn.

Debutregissören och manusförfattaren Ryan Coogler berättar Oscars historia ganska rakt upp och ned. I och med att han valt att inleda med en av alla de amatörfilmer som togs av hur BART-poliserna skjuter en liggande man får emellertid allt som Oscar ser, gör och säger en annan tyngd. Känner man inte till filmens verklighetsbakgrund kan man förstås inte vara säker på att det är just den man som filmen handlar om som blir skjuten, men att något kommer att hända är helt uppenbart.

Inledningen sätter alltså tonen för Fruitvale Station i både positiv och negativ bemärkelse. Den skapar en nyfikenhet och en oro som gör att man sannolikt engagerar sig betydligt mer i mannen som innan dagen är till ända kommer att vara inblandad i en polisskjutning.

Men den gör också att alla till synes oskyldiga samtal om att ta tåget istället för bilen, att fria till flickvännen Sophina eller att dottern Tatiana är rädd för smällare blir lite väl övertydliga. Detsamma gäller de ödesmättade blodspåren från en påkörd hund på den vita T-shirten. Scenen där Oscar till synes sorglöst i slow motion springer ikapp med dottern blir faktiskt på gränsen till kväljande.

Till saken hör förstås också det faktum att Oscar Grant III, sitt numerära namn till trots, knappast var en brittisk lordyngling. Han tycks ha varit en (före detta?) gängmedlem, han hade suttit i fängelse och dealat knark. Allt detta, plus en tidigare otrohet mot Sophina, presenteras av Coogler som tecken på att den skjutne knappast var Guds bästa barn och jag kan inte tolka det som något annat än ett försök att inte skönmåla sin protagonist i allt för bjärta färger.

Men när Oscar samtidigt utrustas med en ordentlig flickvän, en kärleksfull dotter, en omtänksam mamma som firar sin födelsedag denna ödesdigra nyårsafton och en silverhårig mormor som inte tvekar att ge matlagningstips via telefon förbleknar allt det där till synes negativa. Inte minst eftersom vi dessutom serveras upprepade bevis för att han är snäll mot såväl barn som djur, älskar sin familj och verkligen vill försöka leva ett hederligt liv.

Vi får alltså veta allt vi behöver om Oscar för att sympatisera med honom och samtidigt inte ett vitten om de elaka, elaka poliserna som trakasserar honom och hans vänner och till slut sätter en kula i den unge mannen. I det kan jag tycka att Fruitvale Station blir lite väl svart-vit, vilket bara understryks av de avslutande bilderna på den riktiga Tatiana Grant.

Samtidigt misstänker jag att de här invändningarna antagligen skulle ha varit betydligt starkare om det inte varit för de insatser som görs av Micheal B. Jordan som Oscar och Octavia Spencer som hans hårt prövade moder. Jag har egentligen ingen tidigare erfarenhet av någon av dem, men deras gemensamma känslomässiga urladdningar är elektriskt bra. Det spelar inte ens någon roll att en av dem är med Octavia mot en son som inte längre finns i livet.

star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser