Det tänds en ovanlig gnista mellan den världsvane eleganten och den oansenligt rodnande servitrisen på det lilla landsortshotellet. Hon tackar omedelbart ja till en middag och efteråt följer med honom till hans hus. Men inte för att titta på några etsningar eller andra förskönande omskrivningar. När andra män skriver poesi för att förföra kvinnor skapar Reynolds Woodcock dem ett klädesplagg som får dem att känna sig unika och bekväma i sin egen kropp för kanske första gången i hela sina liv. Han ger dem helt enkelt den perfekta klänningen.

Snart har den unga Alma följt med Reynolds till London där han driver modehuset House of Woodcock tillsammans med sin syster Cyril. Men om Reynolds trodde att Alma enbart är en blyg viol som dansar precis efter hans pipa, en tillgivet formbar musa, kommer han att få anledning att tänka om.

Paul Thomas Anderson är ännu en av de där regissörerna som jag har svårt att komma underfund med och Phantom Tread visade sig inte utgöra något radikalt brott i den trenden. Jag förstår helt enkelt inte det Stockholmssyndrom som är Reynolds och Almas relation.

Däremot har jag inga större problem med att känna igen Reynolds som ännu ett av alla dessa manliga Genier vilken ständigt curlas av kvinnorna i sin omgivning och absolut inte får störas när han Skapar. Hans kunder är inte kunder i vanlig mening då det är helt uppenbart att förmånen att få bära en Woodcock-klänning är en ynnest som man inte bara kan betala för.

Det intressanta är dock att Phantom Thread faktiskt aldrig gör helt klart om det är meningen att även vi i publiken ska knäböja och tillbe hans person eller om vi har fått en chans att kika bakom ridån där det knappast gömmer sig någon gud.

Till filmens pluskonto räknar jag också luxemburgaren (hur ofta får man chans att skriva det?!) Vicky Krieps som Alma. Hon levererar en glödande prestation som i mina ögon faktiskt får Daniel Day-Lewis att inte bara framstå som nedtonad, utan närmast slätstruken och tråkig.

Phantom Thread tillhandahåller en ändlös kavalkad av eleganta klänningar och ibland ännu elegantare kunder. Och jag kan inte låta bli att undra om Paul Thomas Anderson den här gången faktiskt själv blev lite förförd av sina egna miljöer och kostymer. Mig synes den efemära tråden bestå av mer yta än substans.

Tack vare Oscarsbuzzet runt Day-Lewis var ändå Phantom Thread ett givet val på Stockholm filmdagar. Jag tror att jag har kollegor som vet bättre att uppskatta den gode PTA.
Fiffis filmtajm
Movies-Noir
Jojjenito

Annonser