You are currently browsing the tag archive for the ‘Paul Thomas Anderson’ tag.
alt. titel: AVP, AVP: Alien vs. Predator
Regissören och manusförfattaren Paul W.S. Anderson (behöver man fortfarande påpeka att karln inte ska förväxlas med Paul Thomas Anderson?) hade en rätt bra streak där i slutet av 90- och början av 00-talen. Mortal Kombat 1995 (jo, den är rolig!), Event Horizon 1997 och Resident Evil 2002. Men så kom då Alien vs. Predator två år senare.
Det tänds en ovanlig gnista mellan den världsvane eleganten och den oansenligt rodnande servitrisen på det lilla landsortshotellet. Hon tackar omedelbart ja till en middag och efteråt följer med honom till hans hus. Men inte för att titta på några etsningar eller andra förskönande omskrivningar. När andra män skriver poesi för att förföra kvinnor skapar Reynolds Woodcock dem ett klädesplagg som får dem att känna sig unika och bekväma i sin egen kropp för kanske första gången i hela sina liv. Han ger dem helt enkelt den perfekta klänningen.
Ok, så The Master var ingen större hit. Skulle Paul Thomas Andersons efterföljande Inherent Vice vara ett starkare kort? Eftersom det blev betydligt mindre snack om Inherent Vice jämfört med The Master jag ingen som helst aning om vad jag skulle få se. Som vanligt en spännande och på ett sätt idealisk startpunkt för filmtittande.
alt. titel: Den fantastiska räven
Det finns ett par regissörer som jag oerhört sällan kommer överens med men som jag ändå ständigt känner att gnagande krav från. Antingen för att jag känner att jag borde gilla dem (”alla” andra gör ju det) eller för att deras filmer ofta låter mycket mer spännande än vad de i slutänden visar sig vara. En man som Jim Jarmusch har jag inga problem med att avfärda men hur är det med Terrence Malick och Paul Thomas Anderson? Eller, som i det här fallet, Wes Anderson?
På förekommen anledning från Jojjenito, som för inte så länge sedan uppmärksammade denna tidiga Paul Thomas Anderson-rulle.
***
Publicerad i Västerbottens Kuriren i mars 1998
Filmer om det ljuva 70-talet har väl inte direkt saknats på biohimmlen, man behöver ju bara tänka på John Travoltas numera odödliga filmer. Men retrospektiva 70-talsfilmer känns lite mer ovant, men det är väl bara en tidsfråga innan dessa bli lika populära som 50-talsfilmen blev på 70-talet.
Daniel Plainview gör skäl för sitt namn, han ser saker och ting i dess enklaste form. Han är en “oil man” och antingen är man anställd av honom eller också är man en konkurrent. Vad det tycks utan något annat syfte än att göda sin egen självbild reser han kors och tvärs i Californien med sonen H.W. och tillskansar sig mark där han kan borra efter olja. Han slåss oförtröttligt mot tingen och naturen för att kunna pumpa upp sitt svarta guld, men när han kommer till Little Boston måste han också slåss mot Gud, i skepnad av gosspredikanten Eli Sunday.
That’s what HE said!