Alex Garland tycks vara en man som är obönhörligt fascinerad av mänsklighet. Kanske till och med finna det där ogripbara som man skulle kunna kalla för själ? Från människor under extrem yttre press i 28 Days Later och Sunshine (Dredd känns onekligen som en jättejättestor katt bland hermelinerna) till inre existentialistiska våndor i Ex Machina och filmen för dagen: Never Let Me Go.

Det kanske mest intressanta med Never Let Me Go är vad den undvek att bli. Utan Garlands fokus på och intresse för mänsklighetsfrågorna känns själva historien som gjuten för en spännande sci-fi-thriller om kloner à la The Island. Men istället för en färgsprakande actionrulle signerad Michael Bay och med Scarlett Johansson i figursydd lädermundering bjuder Garlands manus i Mark Romaneks regi på ett gråmulet England och ett melankoliskt triangeldrama.

Ja, det är en alternativ framtid som samtidigt är dåtid. Anno 1978 träffar vi kompisarna Kathy och Ruth på internatskolan Hailsham. Det skulle kunna vara som vilken internatskola som helst bortsett från att vi aldrig hör talas om några föräldrar, barnen bär på några slags övervakningsarmband och det går hemska rykten om de som mot alla förbud vågar sig utanför skolans stängsel. Som förstås måste vara sanna, för vem skulle hitta på så otäcka historier?

Kathy är en vänlig själ som försöker bli kompis med den mobbade Tommy och snart är de som ler och långhalm medan Ruth avundsjukt ser på och känner sig utanför. Samtidigt tar en av deras lärare bladet från munnen och informerar sina förstummade fjärdeklassare om livets realiteter.

Andra barn må kunna drömma om att bli astronauter, brandsoldater eller varför inte lärare, men det är icke Hailsham-eleverna förunnat. De har ett enda syfte här i livet och det är att agera organ”donatorer” (ett bättre ord skulle kanske vara ”gisslan” med tanke på att kidsen knappast anmält sig frivilligt till uppdraget) till mer lyckligt lottade människor.

Sju år senare har Kathy inga större problem att acceptera sitt öde som tillhandahållare av sin egen kropp för skördetiden som obevekligen ligger i framtiden. Desto jobbigare är det att behöva se på medan Tommy och Ruth gullar med varandra. Ruth har nämligen bättre koll på det här med manligt och kvinnligt än Kathy och sett till att snärja Tommy i sina kyssars garn. Att försynta Kathy skulle vara intresserad av att vara något mer än hans kompis tycks inte föresväva honom.

Och så där rullar det på. Vi får små, små ledtrådar om den värld som sätter gränserna för ungdomarna och deras förutbestämda liv men i centrum står hela tiden relationerna mellan Kathy, Ruth och Tommy. Samt de där stora frågorna om identitet och mänsklighet som filmen lägger upp på tallriken men utan att servera några tvärsäkra svar till kaffet och avecen. Vet våra protagonister vilka de är bara för att de känner till sitt livs syfte? Finns det en värdighet i att veta vad de är ägnade för som läraren Miss Lucy hävdar? Och om det nu skulle vara så, är den mer värd än okunskapens lycksalighet?

Inte för att Ex Machina var en dålig film men jag känner mig mer fascinerad av hur Garland ställer egentligen samma frågor i Never Let Me Go. Kanske beror det på att triangeln Carey Mulligan-Andrew Garfield-Kiera Knightly av någon anledning väcker min nyfikenhet på ett annat sätt än Domhnall Gleeson-Alicia Vikander-Oscar Isaacs? Kanske beror det på att Never Let Me Go med sin sci-fi-inramning känns mer som en ulv i fårakläder, mer fanatsieggande, än AI-filmen? Just nu vet jag bara att jag är sugen på att se om en av filmerna men inte den andra.

Annonser