Wonder Woman (2017)

Ur vägen Akilles, Theseus, Herakles och Perseus, det finns en ny superhjälte på agoran!

Den grekiska mytologin är i mångt och mycket uppbyggd av hjältar och hjältedyrkan, varav majoriteten föga förvånande är män. I den mån kvinnor finns på plats är det i form av hjälte-hustrur, hjälte-döttrar eller hjälte-mödrar. Har man tur kan det finnas en slags moralisk hjältinna här och var.

Vilket är lite märkligt med tanke på att detta är en mytologi som också innehåller en vildsint krigarstam av kvinnor, vars drottning Hippolyta sannolikt är den mest välkända. Men i den mån hon dyker upp fick hon vara behjälplig till manliga hjältar och gifta sig med dem.

Big fail! In med ett 1940-tal där en psykolog uttalar sig om den outnyttjade pedagogiska potentialen hos tecknade serier. Why can’t we just all get along?! Så när det dyker upp en tanke på en ny sorts superhjälte, en som ska besegra krig och våld med lööööv, får hen också bli kvinna (känns kanske inte riktigt lika revolutionerande så här i backspegeln… Det intressanta är väl att den nya hjältens kärlekskoncept kom före hennes könstillhörighet). Enter: Wonder Woman! Eller Mirakelkvinnan om vi ska tala ren svenska.

Med tanke på att det ändå finns en handfull kvinnliga superhjältar att välja på för både Marvel och DC är det anmärkningsvärt att det dröjt ända tills Wonder Woman innan en av dem fått en helt egen film. Marvel har haft 17 chanser på sig, DC avsevärt färre, men ändå…

Så hur är då denna feministportalsuperhjältefilm? Inte minst eftersom man bestämt sig för att få allt ur världen med en gång och därför också petat in en kvinnlig regissör? Patty Jenkins kommer släpandes med en hel del historisk cred i det här perspektivet eftersom hon både skrev och regisserade Monster med Charlize Theron och Christina Ricci.

Utan att känna till mer om Wonder Woman som seriehjälte än jag hann läsa mig till på Wikipedia under fem minuter kan jag tycka att manuset (och Gal Gadot förstås) lyckas skapa en självständig kvinnlig hjälte inom ramen för hennes karaktär. Vi får se en liten tjej som drömmer om att få vara en hjälte, passionerad och fysisk. Det är också ganska tydligt att hon i likhet med många andra superhjältar är så självklart säker på vad som är det rätta att hon sällan stannar upp för att fråga om råd eller hjälp innan hon agerar.

Uppväxt på mamma Hipploytas sagor om gudarnas kamp mot krigshetsaren Ares och amazonernas roll som ”man’s guardians” (den formuleringen blir ju så mycket roligare på engelska) är det helt självklart att hon vill ut och ställa saker och ting tillrätta när hon träffar amerikanen Steve Trevor och inser att det är ett stort krig på gång ute i resten av världen.

Tyvärr matchar inte filmen som helhet sin hjältinna. Av de tre DC Extended Universe-filmer jag har sett (saknar ännu Suicide Squad) är Wonder Woman den bästa. I det här sammanhanget är det emellertid trist nog mer korrekt att prata om ”den minst tråkiga/lökiga/bombastiska/sexistiska”.

Jag vet inte vad det är för filter som DC lägger över sina historier men det blir liksom en grå hinna av gravallvar som kletar sig fast överallt. Jag ser att jag efter titten på Batman v Superman önskade mig en annan regissör än Zack Snyder för att bland annat slippa kylan i framställningen men åtminstone den tycks faktiskt inte vara hans fel. Chris Pine försöker förtvivlat inympa lite lättvindig cynisk charm med sin Steve Trevor men kämpar definitivt i motvind. Gal Gadot å sin sida undermineras rejält av att alla fajtingscener innehåller mer slowmotion och bullet time än fajting. Hennes korta inhopp i Batman v Superman var banne mig bättre än hennes egen film, inte minst i det här avseendet.

Sedan tycker jag att det är synd att filmen valde det slut som den gjorde. Det lilla gänget som skapas runt Wonder Woman och Steve Trevor har helt klart potential att utvecklas till något sympatiskt. Jag tycker att det hade varit roligare om det var deras relationer och kontakt som gav Wonder Woman insikten om att mänskligheten kanske ändå är värd att räddas än det faktum att Steve Trevors Man älskar hennes Kvinna. Till och med Trevors osjälviska uppoffring hade varit ett fräschare incitament för vår kvinnliga superhjälte än hans ”I love you”.

Jag har inga problem med att se och applådera Wonder Womans ambition att skapa en vettig superhjälte (vars klädintresse trevligt nog består i att inför varje klänning fråga ”Can I fight in it?”) samtidigt som den adresserar ämnen som humanism, feminism och rasism. Synd bara att det behöver bli så förbannat grandiost och allvarligt. Kanske Amy Heckerling hade varit ett bättre val än Patty Jenkins om man nu prompt ville ha en kvinnlig regissör?

Stående ovationer för Wonder Woman i de flesta andra hörn
Fiffis filmtajm
Flmr
Jojjenito