Das Boot (1981)

alt. titel: Ubåten, The Boat

Alla ni som trodde att helvetet var rödglödgat och eldfängt, guess again! Helvetet är kallt, vattendränkt och osande av kroppsodörer. Helvetet är en konservburk med propellrar i ena änden och torpeder i den andra.

Rent krigstaktiskt var den tyska ubåtsflottan en rungande succé. ”Vargarna” flockades runt brittiska fartygskonvojer och gjorde processen kort tills dess att de allierade lyckades hämta sig tillräckligt mycket för att besvara attackerna. Dessförinnan hade fullskaligt ubåtskrig setts som taskig ”fair play” och användandet av dem tog alltså britterna på sängen.

Men mot slutet av 1941 hade man nått någon slags brytpunkt – britterna har blivit allt bättre på att hitta försvarsmöjligheter mot ubåtarna och de tyska besättningarna börjar bli slitna. Vi får första gången stifta bekantskap med dem på en fransk bordell vars mardrömslika atmosfär ger en rätt bra antydan om vad som komma skall.

Luften är rökig och kvalmig, stämningen är desperat uppsluppen och dyngrak, badrumsgolvet är fullt av spyor. En nyversion av den klassiskt medeltida dödsdansen om man så vill. Som om det inte vore nog har officerarna dessutom fått sig en rejäl pissdusch på vägen dit från de berusade besättningsmännen som tvingats stanna utomhus och supa. Men det är lika bra att få utlopp för all ångest på torra land för väl instängda i ubåten har det 50 man starka manskapet inte tillräckligt med rörelseutrymme för att ens svinga en bra förolämpning omkring sig.

För den medföljande publikens räkning finns ombord på U-96 den unge krigskorrespondenten Werner, vilken (tack vare sin nybörjarstatus) då och då får sig tillslängt några informationssmulor som hjälper oss att förstå vad som är på gång. Werner delar sin ungdomliga entusiasm, oskuldsfullt ljusa hy och röda äppelkinder med allt för många i besättningen enligt den ärrade kaptensveteranen. I detta skede av kriget är det bara de högsta officerarna som har någon erfarenhet att skryta om. Och av bordellscenerna att döma är det knappast erfarenheter man _vill_ skryta med, snarare gör alla sitt bästa för att supa bort dem ur skallen.

Nu följer ett antal veckor ute på öppet hav med stormar, sjunkbomber, ofullständiga order från högkvarteret, ivrigt citronsugande för att undvika skörbjugg, mördande tristess i väntan på något att göra, oro för nära och kära och bröd som undan för undan består av mer mögel än bröd. Det är vare sig ärofyllt eller glamoröst, trots den nye och idealistiske löjtnantens ivriga försök att sälja in den gällande partiretoriken.

Jag blir lite full i skratt när jag ser att författaren till boken som Das Boot bygger på (han heter för övrigt Lothar-Günther Buchheim, har ögonlapp och ser stenhård ut) tyckte att Wolfgang Petersens slutresultat blev allt för klichéartat och att casten gjorde sig skyldig till ”hysterical overacting”. Själv satt jag nämligen ofta och funderade på om jag blivit allt för bortskämd med (ännu) mer känslomässig och övertydlig film, vilket gjorde att jag hade svårt att känna något för besättningen i den flytande plåtkistan.

Jag uppfattar och uppskattar absolut trovärdigheten i framställningen med varenda nit på rätt plats (innan de far iväg som projektiler av det mördande trycket på ett djup som ubåten inte alls är designad för att klara) samt svettiga män i allt stripigare hår och längre skägg. Den bisarra kontrasten som uppstår när besättningen stirrar döden i vitögat flankerad av lyxigt matöverflöd i form av ananas och bananer. Och visst är det på ett sätt befriande att få bara ett minimum av antydan om relationerna mellan besättningsmännen (vilka jag skam till sägandes i princip aldrig lyckas skilja åt) på ett mer privat plan. Samtidigt inser jag att jag behöver de där klassiska ledtrådarna till vilka alla inblandade är som personer för att bry mig om dem.

I denna director’s cut-version på tre och en halv timme hinner det därför bli en smula repetitivt med spänt stirrande på nålar och mätare, skriket ”ALARM!!!!” och springandet från akt till för genom den trånga båten. Lyckligtvis är Wolfgang Petersen en tillräckligt duktig filmskapare för att kunna jacka upp spänningen precis när jag är på väg att checka ut fullständigt. Möjligen hade jag varit mer förtjust i originalbioversionen som är en timme kortare?

Men absolut, vill du ha en film som känns ”på riktigt” torde det vara svårt att välja något lämpligare än Das Boot. Då får du dessutom ett underbart score av Klaus Doldinger på köpet.

Så det är klart att du ska ta chansen att se Das Boot som finns tillgänglig via C More. Kanske en bra utgångspunkt för den gratismånad som tjänsten bjuder på?