Det slumpade sig så att jag såg Billy Wilders Some Like It Hot och The Apartment nära inpå varandra. Två klassiker där det kanske främst är Some Like It Hot som är känd för gemene man, då gärna under svenska titeln I hetaste laget. Eventuellt kan man tänka sig att det beror på likheterna med den populära farsen Charleys tant. Eller också så handlar det bara om att humorpotentialen hos män som klär sig i kvinnokläder tycks närmast outtömlig.

Joe och Jerry är två utfattiga musiker som knappast blir vare sig rikare eller gladare av att bevittna en kallblodig maffiaavrättning. Eftersom det enda jobberbjudande de fått på ett tag kommer från en damorkester faller det sig naturligt (hey, allt är relativt) att Joe och Jerry återuppstår som Josephine och Geraldine. Med Sue Sweets orkester får de följa med ned till Florida, vilket också råkar vara högkvalitativa jaktmarker för varje kvinna som vill bärga sig en rik karl.

Jerry/Geraldine spelas av Jack Lemmon och hans uppenbara förtjusning i både kvinnokläderna och kvinnorollen (Geraldine uppvaktas flitigt av den rike Osgood) påminner om Danny Kayes i White Christmas.

Riktigt lika tillfreds är Lemmon dock inte i rollen som C.C. Baxter i The Apartment (Ungkarlslyan på ren svenska). Baxter är en kontorsråtta som har svårt att säga nej, särskilt till det stora företagets chefer som gärna lånar hans lägenhet för lite kuttrasju med sina älskarinnor. På något sätt hoppas han förstås också att allt det här utlånandet så småningom ska rendera i en befordran, oklart till vad.

Men under tiden är han alltså i praktiken hemlös under många av dygnets timmar och får dessutom undrande blickar från grannarna som antar att allt kuttrasju genomförs av Baxter själv. Han är dock trogen hissflickan Fran Kubelick som för all del är snäll och trevlig men som är föga attraherad av Baxter som kärleksintresse. Hennes hjärta, i likhet med alla andra singeltjejer på det stora företaget vad det verkar, klappar istället för en av de höggradigt gifta cheferna.

Ingen, allra minst jag, kan hävda något annat än att både The Apartment och Some Like It Hot är två fantastiskt välgjorda komedier. Men att se dem så här pass nära inpå varandra blev kanske lite orättvist mot Some… Dels föredrar jag Shirley McLaines kortklippta och lätt pojkaktiga Fran framför Marilyn Monroes blonda bombnedslag Sugar. Dels framstår Some… som lättsamt ytlig i förhållande till The Apartments utsökta blandning av humor, allvar och tragikomik. Det är dessutom allt för lätt att se likheterna mellan Baxters undfallenhet gentemot företagets egoistiska chefsbrödraskap å ena sidan samt relationen mellan Joe och Jerry å den andra. Vilket känns ganska osympatiskt eftersom Tony Curtis Joe ska föreställa Jerrys kompis men ändå blåser honom med samma regelbundenhet som Baxters ”inneboende”.

Det jag dock inte blir riktigt klok på i The Apartment är Fran som person. Inledningsvis framställs hon som både självsäker och självständig för att snart avslöjas som ytterligare en av företagets ”lurade” kvinnor. Frågan är dock: hur pass välkänt ska det vara vilka chefer som går fram som slåttermaskiner bland kvinnliga sekreterare och assistenter innan nästa kvinna i raden inte längre torde kunna hävda att hon inte visste hur det ligger till? Samma dilemma vilket för övrigt förekommer i talk shows av typen Jerry Springer eller realitysåpor som Paradise Hotel. Deltagare i en första säsong kan möjligen hävda att hen inte visste vad hen gav sig in på, men efter det kan inte upprörda känslor över ”orättvis behandling” tas riktigt på allvar. I fallet The Apartment får man möjligen hänvisa till den klassiska undanflykten ”Men för min skull kommer han verkligen att skiljas”.

Jag finner (nästan) lika stort nöje vid själva titten på de olika filmerna, men det är The Apartment jag funderar på i efterhand. Till exempel över det faktum att ”zappande” tycks vara ett beteende vilket funnits lika länge som det funnits fjärrkontroller till TV-apparater (men som nu tack vare streming är på utdöende?).

Some Like It Hot (1959)

The Apartment (1960)

Annonser