You are currently browsing the tag archive for the ‘Iron Man’ tag.

Den senaste Avengers-filmen har en upptakt som skulle fått mig att sätta popcornen i halsen om jag suttit med detta perfekta biosnacks i näven. Som det var nu kunde jag bara svära inombords när Tony Stark börjar snacka barn med Pepper Potts. Skulle det här bli vad som väntade – en film om ”livspussel” och de tokroliga situationer som kan uppstå när Iron Man dyker upp med babykräkfläckar på dräkten?

Nej, lyckligtvis tar Infinity War raskt en annan vändning och snart är en hel hög med välbekanta hjältar på väg ut i rymden eller i vilt slagsmål på jorden för att försvara två av de sex inifinity-stenarna som skurken Thanos (enligt Wikipedia en ”Eternal-Deviant Hybrid” – så pass…) är ute efter.

Thanos är nämligen tillräckligt mycket av samlarnörd att han är beredd att gå till vilka extremer som helst för att skaffa sig en komplett uppsättning stenar. Fast han ska förstås inte bara lägga dem på en sammetsklädd hylla hemma i TV-rummet och sedan instagramma om sina fynd. Möjligen inspirerad av den klassiska ’68-boken The Population Bomb har han kommit fram till att alla universums resursproblem kan lösas om man bara tar hand om ”the surplus population”. Och det är det han ska ha sin stenbeströdda handske till. Jag kan tänka mig att det redan idag finns en del missriktade miljöivrare som tycker att det skulle vara himla snitsigt om det hållbara samhället låg blott en smärtfri fingerknäppning bort.

Det är bara att erkänna: jag har gjort mig skyldig till att raljera en del över den tsunami av superhjältefilmer som dränkt världens biografer under de senaste åren. Behöver vi verkligen alla dessa filmer? Är de inte bara ett försök från Marvel Studios att klämma så många bioslantar som möjligt ur en publik, vilka likt järnfilspån dras till första bästa superhjältemagnet?

Men i och med Infinity War är jag faktiskt beredd att göra en viss avbön. Nej, blotta mängden mer eller mindre bra superhjältefilmer är kanske inte helt motiverad (ja, jag tittar bland annat på dig, Dark World). Men utan den kontroll som Marvel Studios och Kevin Feige haft över film-, händelse- och personutvecklingar tror jag en produkt som Infinity War hade varit svår att åstadkomma.

Jag har förvisso inte alla filmerna i superfärskt minne och missar säkert både tre och fyra referenser (å andra sidan slipper jag sitta och reta upp mig på eventuella inkonsekvenser) men jag är åtminstone bekant med de olika hjältarna. Jag vet hur de är funtade och är därmed mer benägen att faktiskt intressera mig för vad som händer med dem. Utan att säga för mycket tror jag inte heller att exempelvis avslutningen i Infinity War hade varit möjlig i en fristående film.

Givetvis är Infinity War superlång (2:30) men till skillnad från bland andra The Last Jedi fanns det inte många döda stunder vad gäller själva händelseutvecklingen. Sedan är i och för sig typ halva filmen en enda lång slutfajt, den pågår bara på två eller tre olika ställen. Totalt sett innebär förstås en så pass lång slutfajt också att det kanske blir väl många avsked i slow motion, ackompanjerade av sorglig musik och tystnande stridslarm. Dessutom är regissörs-Russo-bröderna, i likhet med Ran Coogler, inte som bäst när det ska droppas lite comic relief. Putslustiga kommentarer från Tom Hollands Spider-Man eller Chris Pratts Star-Lord känns dock inte riktigt lika sammanbitna och plågsamma som de få exemplen i Black Panther.

Till filmens styrkor hör Josh Brolins Thanos (alltså, det är ju mest Josh Brolins röst, men ändå). Tidigare har Thanos varit en figur som rört sig i skuggorna och i alla fall för min del (som inte har någon bas i serierna) upplevts som en blek men samtidigt töntigt pompös skurk. Här får han chans att visa sina rätta sidor och på det hela taget funkar det bra. Inte minst eftersom jag både kan sympatisera med hans bevekelsegrunder och de hos dem som står emot honom.

Infinity War blev en positiv överraskning samtidigt som jag inte vet om jag hade några direkta förväntningar på filmen. Trots längden skulle jag absolut kunna tänka mig att se om den. Då kanske jag till och med skulle kunna bjuda mig själv på lite popcorn eftersom jag vet när jag ska låta bli att äta dem för att undvika kvävningsdöden.

Suget efter Avengers var stort. Än så länge har det suget formulerats i text av:
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer

Annonser

Spider-Man: Homecoming börjar tacknämligt nog inte om från allra första början en tredje gång. Kanske har filmbolagen fått så pass mycket förtroende för sin publik att de faktiskt vågar lita på att vi den här gången kommer ihåg att Peter Parker är lite av en nörd som ständigt trånar efter ouppnåeliga tjejer och hur Spidey fick sina krafter? Fan tro’t, men hur som haver kastas vi lika abrupt som Peter Parker själv in i händelserna som utspelades i Captain America: Civil War där den nye Spidey ju gjorde ett kort gästspel.

Läs hela inlägget här »

Alice Through the Looking GlassDet råder ingen större tvekan om att Oxfordmatematikern Charles Dodgson, det vill säga författaren Lewis Carroll, tyckte om att umgås med små flickor. På vilket sätt han tyckte om att umgås med dem är dock ett ämne för heta kontroverser och debatter inom den brittiska litteraturhistorien.

Läs hela inlägget här »

Captain America 2016På ett sätt är historien om Steve Rogers, aka Captain America, en sinnebild för ett i viss mån schizofrent USA. Å ena sidan fick han alla sina krafter eftersom han litade på vad hans regering sade måste göras för att kunna vinna ett avgörande krig. Å andra sidan har han vid pass sin tredje film (eller femte, beroende på hur man räknar) lärt sig den hårda vägen att den ende man kan lita på är sig själv och möjligen också ett fåtal av sina vänner.

Läs hela inlägget här »

The Jungle BookHistorier om vilda eller förvildade barn har alltid väckt nyfikenhet och spänning. Hur överlevde de egentligen tills dess att de återbördades till ”civilisationen”? Inte helt sällan har deras historier beskrivits som mer eller mindre uppfinningsrika allegorier över hur ett naturtillstånd antingen förbättras eller krossas genom sitt möte med Kulturen.

Läs hela inlägget här »

Då var det listdags igen! Den här gången är vi så innovativa att vi går rakt på 2008.

***

10. WALL-E
Det moraliska budskapet blir i sann Disney-anda väl övertydligt och kletigt men den tekniska fingerfärdigheten och förmågan att ge två robotar mer personlighet än alla mänskliga karaktärer tillsammans gör filmen listvärdig.

Wall-e pic

 

Läs hela inlägget här »

Medan man befinner sig i spänd förväntan inför den tredje säsongen av BBC:s föredömliga Sherlock-serie kan man kanske trösta sig lite med en film. Men det är tveksamt…

***

Game of shadowsDet jäser av oro i Europa, lönnmord och bombningar avlöser varandra. Och vem är bättre rustad att försöka ta reda på vem som står bakom det hela än vår gamle vän Sherlock Holmes? Fast han vet ju redan vem som står bakom – the Napoleon of crime, professor James Moriarty – kruxet är bara att den illistige är så bra på att sopa igen spåren efter sig att inga bevis för komplotten står att finna. Och varför vill Moriarty få länderna att flyga i strupen på varandra?

Läs hela inlägget här »

2008
Kate Winslet får lysande kritik för både Revolutionary Road och The Reader. Och medan jag inte har några problem med att tycka att hon är en väldigt duktig skådespelerska lämnar filmerna som sådana mig ganska oberörd. Revolutionary Road känns som samma förortsångest som American Beauty, bara några årtionden tidigare. Och i fallet med The Reader är det som alltid är det märkligt att notera att det sällan är något problem att porträttera yngre män i förhållanden med äldre kvinnor, i likhet med exempelvis Lust och fägring stor, medan det motsatta skulle möta en hel del kritik. Dessutom tycker jag inte att filmen tar fasta på det betydligt intressantare moraliska problemet som Hanna framställer i sin rättegång. Läs hela inlägget här »

En bekännelse: The Avengers rövade min dimensionella oskuld och i likhet med många andra nydeflorerade står jag, aningens förbryllad, och undrar lite vad allt ståhejet egentligen går ut på. I just det här fallet var 3D-filtret i och för sig inget som störde överhövan, men heller inget som tillförde något särskilt. Ungefär som att sprutta på lite mer ketchup på redan fullgott indränkta pommes.

Det jag däremot inte tänkt på förut är vilket enormt resursslöseri dessa glasögon måtte utgöra. Inte utan att jag nästan fick lite miljö-ågren vid blotta tanken på hur många personer som teoretiskt skulle hinna se filmen under bara den här lördagen bara i Stockholm (en snabb titt på SF:s hemsida ger vid handen ca 10 000 om alla salonger är fullsatta vid varje visning). Hur många av dagens glasögon kommer att återanvändas? Hur många av morgondagens?

Nåväl, till saken och filmen för dagen.

Läs hela inlägget här »

Tony Stark är mannen som har fullt upp. Ett halvår efter att han basunerade ut att han och ingen annan var Iron Man har han bevarat världsfreden och försökt att sköta sitt företag. Men direktörsjobbet går väl sådär, militären (med konkurrenten Hammer Industries lurande i bakgrunden) kräver att få ta över hans Iron Man-dräkter och palladiumkärnan som han konstruerade i första Iron Man håller långsamt på att förgifta honom.

Givetvis reagerar han på sedvanligt Tony Stark-vis: får Pepper Potts att hålla snattran genom att utnämna henne till direktör för Stark Industries, tar nyare, fräschare och tolv år yngre Natalie Rushman som sin nya assistent och kör räcerbil. Men på banan dyker plötsligt Ivan Vanko upp med en helt egen palladiumkärna och tillhörande (riktigt coola, faktiskt!) energi”piskor” som han använder för att choppa bilar mitt itu.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Ransom Riggs, Library of Souls
Rodriguez & Hill, Locke & Key
Kristina Ohlsson, Sjuka själar

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser