Star Wars: The Last Jedi (2017)

Jag ska inte säga att jag gått och väntat och längtat efter nya äventyr med Rey, Finn och BB-8 sedan The Force Awakens så till den milda grad att jag knappt kunnat sköta mina vardagliga plikter eller haft problem med sömnen. Trots det var det inte utan att det vaknade en liten hurv-känsla i kroppen när först loggan för Lucasfilm tonar fram på duken och vi sedan bjuds på John Williams klassiska bombasm-upptakt till berättelserna som äger rum ”in a galaxy far, far away”.

Vi minns alla slutscenerna från The Force Awakens, där Rey möter en skäggig och ärrad Luke Skywalker. Han har på sant hjältemanér dragit sig tillbaka från omvärlden och lever nu ett hårt fysiskt liv för att slippa tänka på alla sina misslyckanden. Hur ska Rey kunna övertala honom att både bli hennes mentor i Kraften och samtidigt agera den räddande ängel som motståndsrörelsen hoppas på.

Och väl behöver, kan tilläggas. På ett annat håll i universum följer nämligen nederlag på nederlag för den lilla skara som försöker sig på att bekämpa The First Order och de blir bara färre och färre. Piloten Poe Dameron (är det bara jag som hela tiden tänker på honom som Cameron Poe?) tycks ha besatts av den döde Han Solos ande i sin vårdslösa djärvhet. Han svar på det mesta är handlingskraft och en jaktscen som slutar med att något exploderar i helvetesflammor. Han har uselt tålamod med en försiktig och eftertänksam strategi.

Kanske hade titten på The Last Jedi blivit annorlunda om jag sett om The Force Awakens strax innan (som fallet blev med Hobbitfilm #1 och #2). Min minnesbild var nämligen en helt ok äventyrsfilm och re-imagining (finns det något bra svenskt ord? Om-föreställning?) av A New Hope, det vill säga den allra första Star Wars-filmen. Ett ungt och oprövat kort måste hitta sin plats i universum och blir indragen i den galaktiska politiken, typ.

På samma sätt har man försökt att knåda om The Empire Strikes Back i The Last Jedi – filmen inleder med en rebellevakuering, vi får ett fältslag på en vit planet, en av våra hjältar tillfångatas av ondingarna och det krävs inte särskilt mycket fantasi (ingen alls, faktiskt) för att spegla Luke och Yodas relation i Rey och Luke.

Problemet är att The Last Jedi har gapat över alldeles för mycket. Av allt. Filmen är för lång, för splittrad, har för många rollfigurer, för många aliens, för många slag, för många slut, för mycket malplacerad humor. Istället för att ett fåtal delar noggrant fogas ihop till en stadig bas, utgör allt detta istället enskilda kilar vilka skapar ett något instabilt bygge.

En slags grundläggande drivkraft eller tes skulle kunna vara att det är våra misslyckanden, inte framgångar, som är de främsta läromästarna. Samtidigt inramas sentensen ”we do not win by fighting what we hate, but by saving what we love” oerhört känslomässigt och ges därmed en stor tyngd. Dessutom finns såväl av kritik mot religionens yttre attribut (det är individens tro och känslor som är avgörande, inte gamla dammiga texter) och de usla varelser som tjänar grova pengar på att stödja bägge sidorna i en konflikt. Med det sagt måste jag dock erkänna att det faktiskt var lite roligt att man äntligen adresserar frågan om var särskilt rebellerna får alla sina skepp ifrån.

Ända sedan originaltrilogin upplever jag att Star Wars-sagan famlat lite i blindo efter en riktigt bra skurk. George Lucas prequel-trilogi lyckades vare sig med Palpatine-som-blev-kejsaren eller den ”mörke” Hayden Christiansen. Darth Maul var beyond cool men allt för mycket av en ren hantlangare och lönnmördare. Fullt medveten om detta försökte man kasta in barnet efter badvattnet med skrala substitut som Darth Plageious och Count Dokuu.

I The Force Awakens var det svårt att bli särskilt skrämd av storskurkshologrammet men lyckligtvis är Supreme Leader Snoke helt ok i all sin CGI-härlighet när han väl dyker upp i ”fysisk” form. Däremot önskar jag varje gång någon säger ”Supreme Leader Snoke” att Rocket Racoon ska dyka upp och dra sin Taserface-monolog för det är ett sällsynt misslyckat skurknamn.

Inte heller Kylo Ren lyckas gå utöver sin trulige-tonåring-med-pappaproblem-attityd, sedan spelar det ingen roll hur mycket Adam Driver än har pumpat upp bröstkorgen i gymmet sedan Silence. Fördelen med att inte göra honom oåterkalleligen mörk (och därmed förhoppningsvis lite coolare, vilket i och för sig inte funkade något vidare för Hayden Christiansen) skulle möjligtvis vara för att hålla lite på spänningen i de psykologiska slagfält som är Kylo Ren och Rey.

Men trots att Kylo Ren ska bli mörkare (jämfört med The Force Awakens där han ju dödade sin egen far, så han har lite att kämpa mot) och det går rätt uselt för våra fåtaliga rebellstyrkor är allt inte doom and gloom i The Last Jedi. Tyvärr, måste jag säga. Filmen innehåller alldeles för mycket tokrolig och totalt malplacerad humor. Gärna i form av några prilliga alienfigurer som gör att jag undrar om manuset i något läge extraknäckt på den senaste minions-filmen. Men för all del, Disney gråter säkert hela vägen till banken så här i mjukisdjur-juletider.

The Last Jedi är ingen usel film. Trots att jag ett par gånger förundrat tvingades inse att historien tydligen inte alls var slut kände jag exempelvis inget behov av att kolla klockan var tionde minut. Men filmen är som sagt alldeles för plottrig, både i sin berättelse och sitt berättande. Kommer den att gå till eftervärlden så är det i så fall för en handfull ruggigt snygga scener och miljöer: Supreme Leader Snokes (Taserface!) blodröda tronrum med de eldmyrebepansrade vakterna, Amiral Holdos last stand och det mesta som utspelade sig mot slutet i kontrasten mellan vitt salt och röd sand.

Det börjar vara några stycken som passat på att se The Last Jedi.
Fiffis filmtajm
Flmr
Movies-Noir
Spel och film

11 reaktioner till “Star Wars: The Last Jedi (2017)”

  1. Jag håller med om den absolut kan gå till historien som en snygg film, som leverkorv förpackad i guldglittrigt omslagspapper.

  2. Hehe, det är till Sofias blogg man ska vända sig för en Con Air-referens i en Star wars-revy! 😀

    Jag publicerade min text idag och jag skriver också lite om speglingar av Episode V i denna film.

    Vi är ense om flera saker. Filmen är för lång. Den hade vunnit på att tajtas till och att några sekundära plottar hade suddats ut. Master Codebreaker? What? Lite lagom random sekvens…

    Sen gillade jag inte de gulliga djuren. Det ingår i Star Wars-världen. Men jag ser dem hellre i bakgrunden lite ”ur fokus”. Nu var det som att de trycktes upp i ansiktet på mig/oss.

    Men så fanns det ju mycket bra också. allt mer Rey, det mesta med Luke, allt med Kylo Ren, vissa scener med Leia (R.I.P). Jag hamnade på en 3:a.

    http://fripp21.blogspot.se/2017/12/star-wars-episode-viii-last-jedi-2017.html

  3. @Magnus: Och jag gissar att du inte är överdrivet förtjust i leverkorv? 🙂

    @Henke: Det går alltid att hitta en Con Air-referens 😉 Men fick Rey så värst mycket att jobba med egentligen? Jag tyckte jag fick se mer av hennes personliga utveckling i The Force Awakens. Och Kylo Ren? Nej, det blir för mycket Adam Driver för min del. Men visst var det fint när Luke och Leia fick hålla varandra i handen!

  4. @Sofia: För att inte vara allt för negativ då det inte reflekterar vad jag känner för filmen. Jag ser den inte som ett mästerverk, men sannerligen inte som dålig heller. Jag lyfter upp allt med Rey för hon är den karaktär i nya trilogin jag bryr mig om och vill se mer av. Sen var hon SÅKLART bättre i The Force Awakens, men det är en 5/5-film och detta är en 3/5-film…

    Kan tycka att Adam Driver funkar i rollen som Ben/Kylo Ren. Men man måste förstås slå ifrån sig instinkten att försöka hitta en ny Darth Vader eller The Emperor. Det är nya tider, och därmed nya och mer komplexa skurkar. Skurkar som till och med kan se ut som Adam Driver!

  5. @Henke: Fast jag tycker inte Kylo Ren är särskilt komplex. Visst, han har en massa nojjor men jag vill känna något slags hot från en skurk och det får jag inte alls från honom.

    @Jojjenito: Jag ligger alltid lite före vettu 🙂

  6. @Sofia: Jag fortsätter samtalet om det är ok? Så kul att snacka om dessa Star wars-filmer ju… Kylo Ren ja. Det är skillnad på hotfull och komplex. Jag håller med om att han är mindre hotfull än Darth Vader. DV var dock trots allt bara en hunsad ”buse” som till slut gick över till den ljusa sidan och förintade sin husse (The Emperor). Vaders mask var så symbolisk. Han tog av sig masken i en symboliskt viktig scen när han var döende, men på grund av sin goda handling stilla i själen. Masken är symboliskt viktig även i de nya filmerna. Redan när Kylo Ren tog av sig masken i The Force Awakens förstod vi att något nytt var att vänta och i The Last Jedi förstörde han till och med sin mask. Han är komplex i mina ögon för att jag inte vet var han är på väg eller vad han kan tänkas göra. Han har redan dödat sin far samt visat sig vara nog så opportunistisk när han tog chansen i flykten och dödade Snoke. Vad ska det bli av Kylo Ren som herre på täppan av de onda? För mig känns det ungefär lika oklart som när Donald Trump installerades som president. Vad skulle det bli av honom i den nya rollen? I Trumps fall blev det inte så bra, och han är numera nog så hotfull i mina ögon. Kylo Ren? Vi får se i Episode IX. 🙂

  7. @Henke: Oj, vilken maffig kommentar — en riktig julklapp! Mja, då skulle jag vilja säga att det också är skillnad på komplex och oklar. Som du beskriver Kylo Ren uppfattar jag att det snarare handlar om att du tycker att det är roligt att inte känna dig säker på vad du kan förvänta dig av honom? Och maskavtagningen signalerar en förändring för både DV och KR, bara på olika sätt. Frid och fräslning för den ene, uppror och utmaning hos den andre.

    @Filmitch: Du kan absolut vänta. Om du frågar mig 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: