Star Wars: The Last Jedi (2017)

Jag ska inte säga att jag gått och väntat och längtat efter nya äventyr med Rey, Finn och BB-8 sedan The Force Awakens så till den milda grad att jag knappt kunnat sköta mina vardagliga plikter eller haft problem med sömnen. Trots det var det inte utan att det vaknade en liten hurv-känsla i kroppen när först loggan för Lucasfilm tonar fram på duken och vi sedan bjuds på John Williams klassiska bombasm-upptakt till berättelserna som äger rum ”in a galaxy far, far away”.

Vi minns alla slutscenerna från The Force Awakens, där Rey möter en skäggig och ärrad Luke Skywalker. Han har på sant hjältemanér dragit sig tillbaka från omvärlden och lever nu ett hårt fysiskt liv för att slippa tänka på alla sina misslyckanden. Hur ska Rey kunna övertala honom att både bli hennes mentor i Kraften och samtidigt agera den räddande ängel som motståndsrörelsen hoppas på.

Och väl behöver, kan tilläggas. På ett annat håll i universum följer nämligen nederlag på nederlag för den lilla skara som försöker sig på att bekämpa The First Order och de blir bara färre och färre. Piloten Poe Dameron (är det bara jag som hela tiden tänker på honom som Cameron Poe?) tycks ha besatts av den döde Han Solos ande i sin vårdslösa djärvhet. Han svar på det mesta är handlingskraft och en jaktscen som slutar med att något exploderar i helvetesflammor. Han har uselt tålamod med en försiktig och eftertänksam strategi.

Kanske hade titten på The Last Jedi blivit annorlunda om jag sett om The Force Awakens strax innan (som fallet blev med Hobbitfilm #1 och #2). Min minnesbild var nämligen en helt ok äventyrsfilm och re-imagining (finns det något bra svenskt ord? Om-föreställning?) av A New Hope, det vill säga den allra första Star Wars-filmen. Ett ungt och oprövat kort måste hitta sin plats i universum och blir indragen i den galaktiska politiken, typ.

På samma sätt har man försökt att knåda om The Empire Strikes Back i The Last Jedi – filmen inleder med en rebellevakuering, vi får ett fältslag på en vit planet, en av våra hjältar tillfångatas av ondingarna och det krävs inte särskilt mycket fantasi (ingen alls, faktiskt) för att spegla Luke och Yodas relation i Rey och Luke.

Problemet är att The Last Jedi har gapat över alldeles för mycket. Av allt. Filmen är för lång, för splittrad, har för många rollfigurer, för många aliens, för många slag, för många slut, för mycket malplacerad humor. Istället för att ett fåtal delar noggrant fogas ihop till en stadig bas, utgör allt detta istället enskilda kilar vilka skapar ett något instabilt bygge.

En slags grundläggande drivkraft eller tes skulle kunna vara att det är våra misslyckanden, inte framgångar, som är de främsta läromästarna. Samtidigt inramas sentensen ”we do not win by fighting what we hate, but by saving what we love” oerhört känslomässigt och ges därmed en stor tyngd. Dessutom finns såväl av kritik mot religionens yttre attribut (det är individens tro och känslor som är avgörande, inte gamla dammiga texter) och de usla varelser som tjänar grova pengar på att stödja bägge sidorna i en konflikt. Med det sagt måste jag dock erkänna att det faktiskt var lite roligt att man äntligen adresserar frågan om var särskilt rebellerna får alla sina skepp ifrån.

Ända sedan originaltrilogin upplever jag att Star Wars-sagan famlat lite i blindo efter en riktigt bra skurk. George Lucas prequel-trilogi lyckades vare sig med Palpatine-som-blev-kejsaren eller den ”mörke” Hayden Christiansen. Darth Maul var beyond cool men allt för mycket av en ren hantlangare och lönnmördare. Fullt medveten om detta försökte man kasta in barnet efter badvattnet med skrala substitut som Darth Plageious och Count Dokuu.

I The Force Awakens var det svårt att bli särskilt skrämd av storskurkshologrammet men lyckligtvis är Supreme Leader Snoke helt ok i all sin CGI-härlighet när han väl dyker upp i ”fysisk” form. Däremot önskar jag varje gång någon säger ”Supreme Leader Snoke” att Rocket Racoon ska dyka upp och dra sin Taserface-monolog för det är ett sällsynt misslyckat skurknamn.

Inte heller Kylo Ren lyckas gå utöver sin trulige-tonåring-med-pappaproblem-attityd, sedan spelar det ingen roll hur mycket Adam Driver än har pumpat upp bröstkorgen i gymmet sedan Silence. Fördelen med att inte göra honom oåterkalleligen mörk (och därmed förhoppningsvis lite coolare, vilket i och för sig inte funkade något vidare för Hayden Christiansen) skulle möjligtvis vara för att hålla lite på spänningen i de psykologiska slagfält som är Kylo Ren och Rey.

Men trots att Kylo Ren ska bli mörkare (jämfört med The Force Awakens där han ju dödade sin egen far, så han har lite att kämpa mot) och det går rätt uselt för våra fåtaliga rebellstyrkor är allt inte doom and gloom i The Last Jedi. Tyvärr, måste jag säga. Filmen innehåller alldeles för mycket tokrolig och totalt malplacerad humor. Gärna i form av några prilliga alienfigurer som gör att jag undrar om manuset i något läge extraknäckt på den senaste minions-filmen. Men för all del, Disney gråter säkert hela vägen till banken så här i mjukisdjur-juletider.

The Last Jedi är ingen usel film. Trots att jag ett par gånger förundrat tvingades inse att historien tydligen inte alls var slut kände jag exempelvis inget behov av att kolla klockan var tionde minut. Men filmen är som sagt alldeles för plottrig, både i sin berättelse och sitt berättande. Kommer den att gå till eftervärlden så är det i så fall för en handfull ruggigt snygga scener och miljöer: Supreme Leader Snokes (Taserface!) blodröda tronrum med de eldmyrebepansrade vakterna, Amiral Holdos last stand och det mesta som utspelade sig mot slutet i kontrasten mellan vitt salt och röd sand.

Det börjar vara några stycken som passat på att se The Last Jedi.
Fiffis filmtajm
Flmr
Movies-Noir
Spel och film