Varför inte sparka igång 2016 med förra årets mest efterlängtade film för många? Jämsides med Spectre, kanske. I backspegeln tycks de flesta vara betydligt nöjdare med rymdoperan. Glöm inte att scrolla riktigt långsamt för din alldeles egna inledningscrawl — feel the force!

***

alt. titel: Star Wars Episode VII: The Force Awakens

Star Wars crawl pic

Tja, eftersom premiärdatumet passerats med ganska god marginal vet vi ju redan hur det gått, i alla fall på kort sikt. Balansen är så återställd som den kan bli, kanske till och med på en högre i nivå än tidigare (är prequel-trilogins monumentala uselhet bara en elaborerad konspiration från Disney för att sänka förväntningarna på The Force Awakens? Bra planerat i så fall…). Gamla och unga fans fick precis den blandning av nostalgi och nyheter som uppenbarligen krävdes för att slå på bred front.

Och apropås gammalt och nytt, vad sägs om det här upplägget? En ung person stöter ihop med en robot på en ökenplanet. Roboten visar sig bära på information som är vital för en motståndsrörelse som hittills förgäves slagits mot en fascistanstruken ond kraft. Läget ska snart bli än mer desperat när det visar sig att ondskan byggt ett vapen så formidabelt att det kan förgöra hela planeter.

The Force AwakensThe Force Awakens lägger sig mer eller mindre tillrätta inom de välbekanta ramarna från A New Hope (eller Star Wars. Eller del ett. Eller del fyra. Ja, ni fattar vilken film jag menar hoppas jag. Annars är nog risken rätt stor att ni inte ens är tillräckligt uppdaterade för att komma åt att läsa den här recensionen). Plus typ hundratusen ungdoms-Chosen one-skildringar som vi sett de senaste åren. Nytillskottet (jämfört med A New Hope) består av en övergripande historia där motståndsrörelsen med general Leia Organa i spetsen, förutom att försvara sig mot The First Orders Starkiller-bas, söker efter Luke som varit försvunnen en längre tid.

I denna osäkra värld finner sig Rey och Finn inslängda, mer eller mindre av en slump. Rey är en ensam skrotletare som plockar upp den informationsstinna roboten den BB-8 och Finn är en före detta stormtrooper som i avsky över The First Orders ideologi slängt plastuniformen för att istället ikläda sig en betydligt coolare läderjacka (naturmaterial!). Tidigt gör filmen klart att det här är två rejäla ungdomar med hjärtat på rätta stället – Finn får avsvära sig sin plikt gentemot en ondskefull uppdragsgivare och Rey säljer inte BB-8 eftersom roboten deklarerat att hen letar efter sin ägare.

Någon som kanske inte ens har något hjärta är däremot storskurken Kylo Ren. Eller ja, han är väl egentligen storskurkens lärling eftersom filmen dessutom introducerar den hologramförsedde Voldemort-kopian Snoke, ledare för The First Order. Kylo Ren har både jediträning och en stamtavla som förpliktigar (fråga: om rollfiguren varit svensk, hade hans ”riktiga” namn varit Ben Hansson då?) men har sedan gått över till den mörka sidan. Det är dock inte alltid så lätt att vara jättejättejätteelak som man skulle kunna tro och med tanke på att Kylo Rens (supersnygga!!) mask korsklipps med en mer rakryggad Finn som slänger sin stormtrooperhjälm är det inte så svårt att lista ut att maskbärandet handlar om att dölja sitt rätta jag.

Jag måste sälla mig till de som förklarar sig fullt nöjda med denna nya Star Wars-historia även om en snabb återtitt tyvärr gjorde filmens brister något mer uppenbara. För det första är den alldeles för lång och det finns ett par uppenbara transportsträckor (inte minst avslutningsscenen) där man hade kunna vara lite mer generös med klippsaxen. Det är lite väl många fist pumping-yeahhhh!-scener. Om vi någonsin tvivlade blir det här plågsamt uppenbart att C-3PO är original-trilogins Jar Jar Binks. Och även om flertalet genomlyssningar visar på styrkan också i Reys lilla melodi i John Williams nya score är de bästa bitarna fortfarande när han återkallar sin ”Binary Sunset” från ettan/fyran.

Men det finns ändå väldigt mycket att tycka om i The Force Awakens och det är förstås roligt för alla inblandade. Jag gillade både hur manuset framställde Rey som rollfigur och Daisy Ridleys porträttering av henne (även om jag är lite rädd för att jag kommer att störa mig på den där munnen innan det hela är över). Hon får också några av filmens snyggaste scener när hon rör sig bland det övergivna rymdskrotet på ökenplaneten Jakku.

Manusmässigt är Finn en både intressant och viktig person eftersom vi aldrig hade någon motsvarighet till honom i någon av de andra trilogierna – någon som medvetet tar avstånd mot ondskan när det skulle ha varit enklare att bara spela med. Däremot får nog John Boyega lite för lite screen time för att Finn ska lägga sig riktigt väl tillrätta i våra hårdflörtade nostalgihjärtan. Jag hoppas att han får chans till det i fortsättningen.

Samma sak gäller för Adam Drivers byronske skurk, jag är absolut beredd att se mer av Kylo Ren. Just det lidande draget hade jag kanske kunnat vara utan men samtidigt har filmen utrustat honom med både en cool mask och ett supertufft lasersvärd – what’s not to like?!

Och så går det förstås inte att hoppa över gamm-rävarna. För min del funkade det alldeles utmärkt att plocka tillbaka Harrison Ford, Carrie Fisher och Mark Hamill. Mötet mellan Han Solo och Leia för första gången på många årtionden orsakade allt lite damm som flög omkring i salongen, detsamma när Leia med en gång finner sig tillrätta i Chewbaccas björnkram. Å andra sidan, ska vi vara helt ärliga hade det nog räckt med att de tre bara kunde hålla sig på benen för att de flesta skulle förklara sig nöjda. Nu återstår bara att se om de kan göra om tricket i så många filmer som de skrivit kontrakt för. Svaret finns sannolikt ”in a galaxy far, far away”

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Under mellandagarna surrade bloggarna för fullt med åsikter om The Force Awakens. Jag är lite sen på bollen…
Fiffis filmtajm
Filmitch
Movies-Noir
Flmr
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Den perfekta filmen (pod)
Rymdfilm
Voldo
Blue Rose Case
Snacka om film! (pod)

Annonser