Av någon outgrundlig anledning blev jag tillräckligt pepp på nya Bond-rullen Spectre för att vilja uppdatera mig på Daniel Craigs Bond-insats. En titt på Casino Royale när det begav sig hade gjort mig lite avtänd i all sin överraskning. Visst, vi hade den hyfsat välbekanta casinomiljön men samtidigt en Bond som blir hyfsat realistiskt torterad av en blodgråtande Mads Mikkelsen. Det var nästan så jag började längta efter Roger Moores putslustiga comebacks. Men bara nästan…
Därför klämdes Casino Royale, Quantum of Solace, Skyfall och Spectre inom en veckas tid och det var nog inte helt fel att ha dem så pass storymässigt väl uppdaterade. Ska man se till Craigs tetralogi av Bond-rullar måste jag i backspegeln säga att jag uppskattar hur pass väl de hänger ihop (jämfört med tidigare Bond-rullar i alla fall). På det sättet blir det extra tydligt hur intrigerna och skurkarna i de tre första filmerna bara blir en slags upptakt och introduktion till Spectre där James Bond än en gång måste tampas med den globala skurkorganisationen.
Av de fyra är både Casino Royale och Quantum of Solace mer ”vanliga” actionrökare medan Spectre är en snygg uppdatering av det klassiska Bondkonceptet för att passa en modernare agenda och värld. Daniel Craig får lite coola pryttlar från sin ”quartermaster” Q, måste bekämpa skurkorganisationer och förför kvinns.
I det här perspektivet blir det Skyfall som står ut och än så länge måste jag erkänna att det också är den film som jag gillar absolut bäst av de fyra. Möjligen beror det på att Sam Mendes skapade en så…medveten film efter det skjuta-från-höften-resultat som ändå var Quantum of Solace. Möjligen beror det på att Daniel Craig fick samverka med kvinnor (Naomie Harris som Moneypenny och den oförlikneliga Judi Dench) som tycktes matcha honom i alla aspekter, såväl professionella som personliga. Möjligen beror det på att att Javier Bardems Raoul Silva var en så Jokerliknande skurk. En skurk som öppnar dörrar till ett kaosartat och anarkistiskt helvete snarare än överlagt väldsherravälde.
Genom alla fyra produktionerna förekommer en tydligare familjekonflikt än i någon av de andra Bond-filmerna. Även i detta föredrar jag Silva och Bonds professionella broders-konkurrens (med vissa homosexuella övertoner) jämfört med Oberhauser och Bonds pseudo-biologiska dito. Det blir helt enkelt lite väl orimligt med en global skurkorganisation där ett av dess huvudsakliga syften är att sikta in sig på just James Bond och hans kvinnor.
Familjerelationerna är nog det som också länder Skyfall sin hjärtskärande atmosfär. För även om Judi Dench var M redan över Pierce Brosnan (som hon ju kallar för en ”sexist, misogynistic dinosaur”) förekommer den tydliga mor-sonrelationen bara mellan henne och Daniel Craig. Särskilt som Casino Royale ska porträttera en ung och oslipad agent som precis står på tröskeln till sin fullgoda 00-spionstatus. Även här påminner Spectre om en mer ”traditionell” Bond-rulle i det att Ralph Fiennes M är den överordnande som får lov att hålla sin briljante men smått svårkontrollerade agent bakom ryggen. När allt kommer omkring får han ju ändå jobbet gjort…
Om alla Bond-filmer fram till dessa sista fyra är i technicolor är Daniel Craigs kvartett snarare målade med impressionistiska och socialrealistiska penseldrag. Många av de intrycken kommer förstås från Skyfall samt Spectre och jag kan inte tycka annat att vem det än nu var som lyckades fixa Sam Mendes som regissör till dessa två filmer agerade på ett rent snilledrag. Såväl storymässigt som visuellt uppskattar jag hans medvetna och kontrollerade stil. Casino Royale är en helt ok reboot, men en film som ännu inte riktigt funnit sitt optimala uttryck och Quantum of Solace är i de här sammanhangen inte så mycket mer än en halvdan upprepning av sin föregångare. Storymässigt funkar det heller inte lika bra med det tydligare miljöperspektiv som man försöker sig på.
På det hela taget ska det ändå bli spännande att se vart man väljer att ta Bond-franchisen under de kommande åren. Nackdelen torde vara att man faktiskt gjort ett så pass bra arbete att det nog kan bli svårt att toppa Craig och de senaste filmerna. Kommer man att behålla Ralph Fiennes som M, Naomie Harris som Moneypenny och Ben Wishaw som Q? Om inte annat har filmerna än en gång understrukit hur viktiga skurkarna är. Mads Mikkelsen funkade hyfsat som Le Chiffre, Mathieu Amalric var inte alls särskilt spännande som Dominic Greene och inte ens Christoph Waltz var lika bra som Javier Bardems Raoul Silva. Utan en bra skurk är Bond lite av en fisk på torra land.
Casino Royale (2006)
Quantum of Solace (2008)
Skyfall (2012)
Spectre (2015)
Många drogs till Blofelds lilla skurk-lair men omdömena varierar från ”svagt manus, fel ton i filmen” till ”Craig är en fantastisk Bond”:
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
Filmitch
Flmr
Filmparadiset
Mina kulturella preferenser
Snacka om film (pod)
Den perfekta filmen (pod)
Rörliga bilder och tryckta ord 
Bra genomgång av alla Bondfilmerna – där vi skiljer oss åt är nog C.R som jag är mycket förtjust i. I övrigt är vi nog ganska överens. QoS stora problem är regissören som klipper alldeles för frenetiskt i övrigt är det en ganska välpaketerad Bondfilm.Om det blir en femte med Craig får vi se jag tror hans ovilja är mer av en offentlig löneförhandling. Han har trots allt skrivit på för fem filmer. Vilken sorts Bond vi får i nästa omgång blir spännande att se.
Mja, nog tyckte jag det fanns större problem med QoS än bara klippningen… Aha, jag var inte klar över att Craig var kontrakterad för ytterligare en film. Särskilt inte med allt snack som förekommit om vem som ska bli den ”nye” Bond.
Äntligen!!!!! SOM jag väntat!
”Utan en bra skurk är Bond lite av en fisk på torra land”. Bra spaning. En bra skurk kan höja även en medioker Bond-skådis flera snäpp. Fast nu behöver just Craig kanske inte höjas men det behövs ÄNDÅ en skurk som har mer utstrålning än en manet (åsyftar QoS). Tyvärr var det lite manetvarning även på Christophe Waltz tycker jag. Obegripligt att han var så svag.
Att QoS har fler problem än regin kan jag till viss mån hålla med om men den har blivit lät väl utskälld tycker jag (som vårdar var Bondfilm ömmare än mina egna barn 😉 )
Vad jag läst passade man på efter Skyfall och fick Craig att signera ett kontrakt på två filmer till men hur pass bindande det är vet jag inte. När det gäller näste Bond och andra rollbesättningar i filmerna brukar rykteskacklet ta absurda former och det är sällan (aldrig?) det stämmer.
@Fiffi: Jag tror som sagt att Waltz helt enkelt inte fick tillräckligt mycket tid på sig. Tänk bara fem mins av Inglorious Basterds och utan nazistuniform, då hade inte Hans Landa lyckats göra särskilt mycket intryck heller tror jag
@Filmitch: Men det är ju det som är så kul med spekulationer, att de ska vara lite vilda. Som en önskelista, ungefär.
Fin genomgång. Håller inte med om CR som vid sidan av OHMSS och FRWL hör till mina favoriter i serien. Utöver helt magnifika actionsekvenser så är det en av få filmer där Bond får utvecklas som karaktär (OHMSS och Licence to Kill är de ända andra två jag kommer på där Bond har en character arc).
QOS:s största problem var helt dess frenetiska actionklippning. Jag tycker dock att Mathieu Amalric är lite underskattad som skurk. Gillar att han känns sliskig och oberäknelig. Problemet ligger inte hos honom, utan i manuset.
Vad gäller Waltz så kommer vi ju garanterat få se mer av honom i kommande film(er?). Och då kan man hoppas på att han får lite mer att göra med rollen.
Craig har uppenbarligen Roger Moore som förebild vad gäller löneförhandling. Inför sina tre sista filmer hotade han ideligen med att hoppa av. Och fick producenterna att hosta upp mer stålars. Craig kommer garanterat tillbaka för åtminstone en film till.
@Preferenser: Tack! Jag är ju inte så hemma på Bond så just det här med karaktärsutveckling av det på ett sätt abstrakta begreppet ”James Bond” är inget jag tenderar att se. Mina problem med CR är främst att den är lite för realisitisk och actionbetonad jämfört med min bild av en typisk ”Bondfilm”. Och när det gäller Mathieu Amalric upplevde jag inte alls honom som vare sig sliskig eller oberäkneligt utan bara rätt trist.