Christmas wreathOm jag nu tenderar att go all in när det gäller Halloween-film lägger jag bort ambitionerna när det kommer till nästa högtid. En enda julfilm brukar det bli och vad passar då bättre än att publicera denna traditionsenliga text första advent. Glögg och pepparkakor på er allihopa!

***

En underbar jävla julInnan filmen som jag egentligen betalat för att se ens dragit igång påminns jag om varför jag tillhör den där gruppen som mer eller mindre reflexmässigt hävdar att vi ”inte gillar svensk film”. Visst, ett svepande argument, men vad faaan… Titta på affischen här intill, vad ger den och titeln för budskap? En Robert Gustafsson med tomtemössan på sned. Har vi ”tur” spelar han full också. Jag stålsatte mig inför fler ”tokroligheter” à la Tomten är far till alla barnen. Och så inleds hela härligheten med en trailer för julens kommande storfilm som, till skillnad från filmen för dagen, inte handlar det minsta om jul – En man som heter Ove. Där den litterära förlagan utnämns till ”en av vår tids mest älskade romaner”. Allvarligt?! Överutnyttjade superlativ much?

Så i det här perspektivet bör man nog kunna säga att En underbar jävla jul fick starta i uppförsbacke för min del. Det går lite trögt inledningsvis – Robert Gustafsson och Maria Lundqvist ska fira jul hos sin homosexuelle son Oscar och hans partner Simon. Ujuj, hur ska det gå med känslorna inför sonens bögerier och allt det där? Maria Lundqvists Monica inleder dessutom redan på hotellrummet med att förolämpa den synbarligt icke-svenske städaren och fortsätter sedan i stor stil med att hemma hos regnbågsfamiljen dela ut missriktade kärlekssmockor i form av kritik till höger och vänster.

På plats finns bland annat också Simons syster Sofia som ser lätt sammanbiten ut när dottern Ebbas far Jakob kommer på tal, Alex pappa Millitiadis (gissa vilket hotell han städar på? And…hilarity ensues) samt Alex mamma Carina med den nye (och unge och muslimske) pojkvännen Rami. Plus Oscar och Simons goda vän Cissi som gjort sig redo att ploppa ut en unge om tomten så bara bankar lite för hårt på porten.

Att Oscar och Simon väntat in i sista minuten med att berätta för sina familjer att de är de stolta familjefäderna behöver man knappast ha en examen i filmvetenskap för att lista ut. Tusen olika världar kolliderar på tusen olika nivåer. Tolerans, kultur, religion, politik, julmat, sprit, föräldraskap, vuxenansvar, yrkesval, jultraditioner, Kalle på TV, när man ”får” börja äta skinka, vem som kan äta skinka, om man kan ha kvarg i Ris à la Malta, om det är ok att som vuxen välja alkoholfri glögg, vilken mat som ska stå på bordet och så vidare och så vidare.

Superobekväm humor tycks ha blivit något av en svensk paradgenre. Själv kan jag tycka att det blir lite mycket av den varan ibland och det är inte framförallt för humorns skull som jag till slut ändå sitter med en rätt hyfsad film i skallen efter den här visningen. Med så här många delar av det nya svenska samhället som ska avhandlas är det ofrånkomligt att i princip alla medverkande utgörs av mer eller mindre tydliga stereotyper. Men inom ramen för det upplägget tycker jag ändå att En underbar… lyckas rätt bra med att både ta upp och ibland också på något sätt lösa kniviga frågeställningar kring normalitet och hur det ”ska” vara.

Särskilt Robert Gustafsson var en positiv överraskning i en en ovanligt nedtonad och bister roll, rätt långtifrån brandchefen Greger Hawkwind, sportjournalisten Sudden eller snubben som super med illern Göran. När han i slutänden får sitt stora utbrott (var det någon som tvivlade på att han skulle få det?) är han inte så mycket tokrolig som en rädd och arg liten medelålders juristman som helst av allt vill ta sin tillflykt i en dimma av O.P. Anderson och en gammal hederlig SAAB.

Svensk films stora akilleshäl, dialogen, flyter på utan några större problem och jag kan inte tycka annat än att regissören Helena Bergström, tillsammans med Edward af Sillén och Daniel Réhn, har knåpat ihop ett helt ok manus. Som förstås måste bli lite hysteriskt på slutet, men det var ungefär lika väntat som att Robert Gustafsson skulle få ett utbrott. Runtomkring mig i biosalongen både skrattades och snörvlades det i alla fall för fullt.

Den stora frågan är förstås: fick man nu någon julkänsla av En underbar… Jomen det tycker jag nog. Å andra sidan misstänker jag att Svensk Julkänsla© är rätt lättsuggererad med tanke på att det räcker med att spela upp introt till Karl-Bertil Jonssons julafton för att publiken ska sucka i nöjd samfälldhet.

star_full 2star_full 2star_full 2

Om jag och Fiffis filmtajm inte är helt överens huruvida Tomten är far… förtjänar klassiskerstatus är vi desto mer samstämmiga (just nu i alla fall) om En underbar…

Annonser