X3: Star Wars-prequels (1999-2005)

Jag är ju lite efter. Så istället för att i höjd med förrförra årets Star Wars-revival, The Force Awakens, klämma igenom de sex tidigare filmerna väntade jag in spin off:en (kan man väl ändå kalla den?) Rogue One.

Och så blev det i alla fall en titt på prequel-trilogin. Originaltrilogin har jag sett så pass många gånger att jag känner mig relativt säker på min känsla för den. Men hur var det med George Lucas omtag på sina egna äventyr? Min minnesbild var att The Phantom Menace (1999) var en helt ok äventyrsfilm, Attack of the Clones (2002) lite halvfjantig och vad jag tycker om Revenge of the Sith (2005) har jag redan klargjort en gång.

Men jösses Amalia… När jag nu ändå fått smaka på hur Star Wars-uppföljare kan te sig i och med The Force Awakens och Rogue One blir den nästan med en lätt känsla av skam å Lucas vägnar som jag åser de fullkomliga katastrofer som är denna trilogi.

The Phantom Menace kan jag fortfarande rent storymässigt tycka är ett rätt frejdigt äventyr men upptäcker däremot att jag inte har något som helst tålamod med det faktum att Lucas tamejfan har gjort en barnfilm. Med ett lite större fokus på unge Anakin och lite mindre på galaktisk politik hade The Phantom Menace varit till förvillelse lik vilken som helst av alla de Chosen One-filmer som börjat klogga upp filmartärerna på senare tid. Men medan de siktar på att lägga sig så nära gränsen för PG-13 som det bara är möjligt utan att överträda den tycks Lucas inte kunnat få nog av slapstickmoment, comic relief och lustiga varelser. Den olycksalige Jar-Jar Binks är förstås den störste syndaren i det här sammanhanget men långt ifrån den ende.

Samtidigt är frågan om inte den lättsamma chosen one-stämningen ändå är att föredra mot det bottenlösa helveteshål som de två påföljande filmerna omsorgsfullt gräver sig ned i? Jag har ärligt talat svårt att hitta något i dem som funkar, det handlar bara om att Attack of the Clones kan stanna på en något ytligare nivå i hålet jämfört med Revenge of the Sith. Just den nivåskillnaden skäms jag inte det minsta för att kasta rakt i Hayden Christensens ärrförsedda ansikte. Hans försök till en ständigt bistert hånfull grimas blir bara mer plågsamma för varje gång jag ser honom.

Hur taskigt det än kan verka är tyvärr Christensen en stor black om foten i film nummer två och tre. Hugg upp hela Sherwoodskogen och du slutar ändå med en situation som är mindre träig än hans ”skådespeleri”. Stackars Natalie Portman gör säkert så gott hon kan men kommer knappt ur det hela med hedern i behåll i alla fall. Uppenbart är att hon har mer kemi med lille Jake Lloyd i ettan än killen som ska föreställa hennes livs kärlek.

Men vi behöver inte vara taskigare än att påpeka att Christensen verkligen inte är det enda problem som trilogins sista två tredjedelar dras med. Historien om hur den demokratiska republiken långsamt kollapsar i ett diktatoriskt imperium är klumpig, rörig och pågår på alldeles för många olika plan. Anakins psykologiska utveckling, särskilt mellan tvåan och trean samt under hela trean känns inte det minsta trovärdig, bara märkligt övertydlig. Varför jedi-rådet blir så fullkomligt tagna på sängen när skiten träffar fläkten på riktigt är helt obegripligt. Eller ska man tänka sig att Kraftens Goda Sida är så Zen-igt världsfrånvänd att dess utövare blir politiskt strategiska idioter?

Där det hela blir lite orättvist är kanske på specialeffektsidan. Jag minns att även om jag inte var jätteförtjust i vare sig tvåan eller trean ens när det begav sig så tyckte jag ändå att vissa av datoreffekterna var rätt häftiga. Men nu, söte Jesus, vad de har åldrats… När jag väl börjat titta på exempelvis hur fenomenalt uselt monsterfötterna i slutet på tvåan (ni vet, den där gladiatorscenen) är inkompade mot underlaget går det inte att vända bort blicken. Den är tyvärr en brist som är genomgående i hela trilogin.

Nej, så länge prequel-trilogin var det enda man hade förutom originalen kunde den möjligen passera för acceptabel men i och med dessa nya filmer sjunker den hjälplöst i en ändlös lavasjö av dåliga val. En lämpligt sammanfattande akronym för eftervärlden torde i det här sammanhanget vara WtHWGLT: What the Hell Was George Lucas Thinking?!

The Phantom Menace (1999)

Attack of the Clones (2002)

Revenge of the Sith (2005)