Horns (2010)

Ig Parrish genomlever sin kanske sunkigaste dag under vad som redan varit ett rätt sunkigt år. Människorna i hans omgivning tycks ha bestämt sig för att de ska dela med sig av sina innersta hemligheter och uppfattningar om just Ig själv. Och Ig tycks ha kraften att ge dem tillåtelse att agera ut dessa innersta önskningar.

Det börjar oskyldigt nog med flickvännen Glenna som helst av allt vill hetsäta donuts till dess att hon kräks. Men läkaren Ig söker upp anförtror sin patient att han gärna skulle knarka lite och prästen fader Mould hyser inte särskilt kristliga känslor gentemot en av sina församlingsmedlemmar.

Men riktigt jobbigt blir det inte förrän Ig träffar sin familj och han inser att de alla tror honom vara skyldig till mordet på flickvännen Merrin. Vid det här laget har Ig insett att hornen som börjat växa ut ur pannan på honom under natten sannolikt spelar en roll i sammanhanget, men vad betyder de? Har Ig sjunkit så långt ned i sitt privata helvete att han helt enkelt gått och blivit en demon, en djävul. Kanske till och med Djävulen själv?

Joe Hills debutroman Heart-Shaped Box var en habil spökhistoria som tyvärr inte höll hela vägen ut. Horns är klart starkare, men fortfarande tycker jag att Hills noveller i samlingen 20th Century Ghosts toppar dem bägge. Som antyds av både titel och det som händer Ig Parrish är Horns full av religiösa funderingar och symbolik. Resonemang kring huruvida djävulen är mer rättvis och ärlig än gud och ifall hans rätta partner in crime är kvinnan är både välformulerade och intressanta men gör framställningen lite tung på sina ställen.

Romanen växlar mellan nutid och dåtid. Hill berättar förvisso en bra historia men problemet med dåtidsbeskrivningarna är att man ju vet vad som komma skall, vilket tar bort en del av spänningen. Jag kan också tycka att hans främste antagonist (som får vara spoilerfritt namnlös här) blir lite för generiskt psykopatisk på ett sätt som inte är särskilt skrämmande. I likhet med pappa Stephen King är Hill riktigt bra på att beskriva sina mellanmänskliga relationer men han lyckas också med den där lilla vridningen som vränger verkligheten på tvären.

Boken är kanske inte ett under av nyskapande, men Hill gör bra saker med sina olika element och jag gillar särskilt hur han bygger upp sin upptakt. Hur Ig går från dörr till dörr för att bara bli sviken av auktoritet efter auktoritet – flickvän, läkare, präst och slutligen den egna familjen.

Horns är definitivt en tillräckligt bra bok för att jag ska vara rejält nyfiken på filmatiseringen av Alexandre Aja med Daniel Radcliffe och Juno Temple. Om Aja kan få till samma stämning som i Haute Tension skulle det hela kunna bli mycket trevligt. Horns är också den första film där Aja inte själv skrivit manus och med tanke på exempelvis Mirrors finns det ett visst löfte i det.