You are currently browsing the tag archive for the ‘Adam Driver’ tag.

Noah Baumbach, född 1969, har skrivit och regisserat en film om hur Josh, en 44-årig dokumentärfilmare (spelad av Ben Stiller, född 1965), börjar känna att samtiden sprungit ifrån honom. Själv har han svårt att finna sig tillrätta med spirande glasögonbehov, ett oändlighetsfilmprojekt i ryggen som aldrig blir klart samt bekanta som skaffar barn på löpande band medan han och frun Cornelia fortfarande är barnlösa. Och det i samspel med en uppväxande generation som vant sig vid att se hela livet som en bra historia, värd att filmas med den allestädes närvarande mobilen.

Fast det där sista är inte riktigt sant. Josh och Cornelia kommer i kontakt med de 20 år yngre Jamie och Darby, vilka hyllar ”authenticity” och högaktar allt det där som vi 70-talister växte upp med. Varför använda Spotify när man kan skaffa sig oändliga hyllmeter med vinylskivor? Varför köpa ett skrivbord på IKEA när man kan göra ett själv? Varför använda dator när världen fortfarande innehåller fullt fungerande skrivmaskiner? Och måste man verkligen kolla upp allt man inte kommer på direkt på mobilen? (Svar: ja, det måste man absolut…)

Lika bra att följa upp Frances Ha med ytterligare en Baumbach-film och den här gången gick det mycket bättre, antagligen för att While We’re Young (i likhet med Marriage Story) innehåller mer av en historia eller tydlig händelseutveckling. I fallet While… bjussar Baumbach faktiskt på en riktigt matig berättelse som på ett snyggt sätt knyter ihop filmens teman: dödsångest, åldersnojja, generationsklyftor, objektivitet, sanning och historieberättande.

Två saker tycker jag dock att filmen misslyckas med. Nog för att Ben Stillers nojjor är intressanta och drivande för filmen, särskilt hur han under nästan tio år begravt sig i sitt filmprojekt. Om inte annat blir det dråpligt när han orerar över sin films teman (den ska vara både materialistisk och intellektuell – ”It’s really about America!”) eller försöker motivera varför han samlat på sig nästan 100 intervjutimmar med en professor som ärligt talat är oerhört trist att lyssna på. Filmen blir för honom en ursäkt att ta till i alla lägen, oavsett om det handlar om att inte kunna göra den där spontanresan till Paris, förklara varför han reducerat sig själv till att bara vara allvarstyngd, alternativt föraktfull, eller faktiskt blotta sig så mycket som en färdig film kräver.

Den som blir lidande av både det projektet och filmens fokus på det är Cornelia, spelad av Naomi Watts. Watts är en alldeles för bra skådis för att kastas bort i en roll som inte får vara så mycket mer än Ben Stillers sparringpartner. Hur hon egentligen känner inför exempelvis sitt arbete som filmproducent får vi aldrig veta. Hon ekar sin makes åldersnojja och påstådda tillfredsställelse över att aldrig ha skaffat barn men hon får sedan aldrig en chans att ändra eller nyansera de här åsikterna under filmens gång.

Baumbach håller ett fast grepp om While… ända fram till de allra sista minutrarna där han i alla fall tappar mig helt. Är det lag på att ett 40+-pars acceptans av sin ålder måste symboliseras eller krönas av ett barn? Är det verkligen omöjligt för ett sådant par att umgås med jämnåriga vänner och bekanta utan att ha föräldraskapet som förenar dem? Det framstår för mig i så fall som ett oerhört tröstlöst slut. Jag blir heller inte riktigt klar över motsättningen (så framstår det i alla fall i mina ögon) mellan inledningens citat som handlar om att våga släppa in ungdomen i sitt liv och avslutningen som snarare verkar vilja konstatera att generationsgapet är omöjligt att överbrygga.

Som om detta inte vore nog faller Baumbach dessutom för frestelsen att försöka klämma in lite teknologiskepsis eller kanske till och med -skräck i de sista sekunderna, vilket också tog ifrån den övriga filmen en del av dess genomslag.

Men förutom de här två invändningarna var jag avgjort underhållen av While… Adam Driver i rollen som Jamie är bra på att spela pretentiös hipster-fjant med en lätt slemmig vajb och det är nästan så att Amanda Seyfrieds Darby får mer av en karaktärsutveckling än Naomi Watts föräras med. Baumbach gör många pricksäkra iakttagelser om vuxenhet som kanske är något mer allmängiltiga än de han gör om kulturdiskussionen på mitten av 10-talet. Även om de är precis lika pricksäkra.

En dag när Paterson kör sin lokalbuss genom New Jersey-staden med samma namn bordas den plötsligt av en desperat poliskvinna. Hon tampas med en galen terrorist som riggat just den här bussen att explodera om den kör långsammare än 50 knyck. Nu är goda råd dyra!

Nähä, inte det? Ok, så här då… En dag bordas Patersons buss av en muffinsförsäljare som för att fira sin yngsta dotters födelse åker med i bussen hela dagen och bjuder alla på muffins. Härligt, va?!

Eller vet ni vad? En dag går Patersons buss sönder på ett kapitalt odramatiskat vis. Han måste låna en telefon av en av sina passagerare för att ringa efter bärgning och ersättningsbuss. The end.

Jag hade gärna sett den där första filmen och det har jag ju också gjort. Flera gånger till och med, även om busschaffisen i det fallet är Sandra Bullock. Jag hade till och med kunna tänka mig att se den där andra filmen. Men nu snackar vi Jim Jarmusch och jag är därmed fast med den sista filmen.

Ett välkänt amerikanskt ordspråk lyder ”Fool me once, shame on you. Fool me twice, shame on me”. Nu har jag blivit ”lurad” av Jarmusch en, två…sex gånger, så exakt hur mycket bör jag skämmas? Redan det i sig är en intressantare fråga att kontemplera än Paterson.

Men ok, jag ska försöka vara rättvis. Paterson är exempelvis inte provocerande eller ens irriterande pretentiös. Jag skulle möjligt kunna tänka mig att Jarmusch försökt skapa en film som i någon mening ska efterlikna den poesi som Paterson funderar på och skriver under sina chaffisskift. Lite mållöst, lite drömskt, lite repetitivt. Tyvärr får Paterson mig att med kraft inse att jag hellre läser mig till min egen poesi-upplevelse än ser den genom Jarmusch lins. Jag borde väl vid det här laget ha förlikat mig med att inget någonsin händer i en Jarmusch-film men i fallet Paterson får jag heller ingen som helst anledning till varför jag ska engagera mig i Patersons fullkomligt oremarkabla vardagslunk.

Vardagslunk behöver i sig inte vara ofilmbart men när den kombineras med en Adam Driver i huvudrollen, vilken synes vara ett tuppfjät bort från uttryckslös klinisk depression blir det en ganska intetsägande historia. Jarmusch ger publiken en tummetott när det enda som verkat stå mellan Paterson och psyket försvinner, men efter ett par timmar har vår huvudperson av allt att döma hittat sin vardagslunkiga jämnvikt igen.

Adam Drivers Paterson kan dock inte vara fullkomligt renons på sociala färdigheter eftersom han lever tillsammans med Laura, spelad av iranska Golshifteh Farahani (som i förbigående sagt är typ 9 856 gånger för snygg för honom). Han menar på att hon förstår honom. I mina ögon skulle det lika gärna kunna handla om att hon trivs ganska bra med en person som inte verkar kräva något mer än frukostflingor och en lite lugn och ro med sin anteckningsbok för egen del, samtidigt som han ger henne outtömlig bekräftelse och support i vilka drömmar hon än må ha för tillfället. Muffinsbageri ena dagen, countrysångerska nästa (hon har aldrig tagit i ett instrument, ifall ni undrar). Huruvida hon har något jobb är högst oklart, den enda vi får se är hur hon evighetspiffar deras lilla hus med gardiner och duschdraperier samt sig själv med nya klänningar, allt egenhändigt målade. Tjänar hon några pengar på detta ”konstnärsskap”? Även det högst oklart, men med tanke på att hon blir själaglad för knappa 300 intjänade muffinsdollars från Bondens marknad skulle jag gissa på ”nej”.

Jag ser naturligtvis att Paterson inte är gjord av en amatör, utan en filmskapare som vet vad han vill. Kruxet är bara att det Jarmusch vill, har jag hittills aldrig varit intresserad av. Och nu är det kanske dags att ge upp den här till synes futila kampen? Acceptera att jag aldrig kommer att fatta grejen med just Jim Jarmusch? Om inte annat måste jag ju försöka bevisa att jag inte är hur lättlurad som helst.

”Welcome to Centerville. A real nice place!”

Men tack vare en lätt tippning i jordaxelns lutning är Centerville snart inte längre något särskilt trevligt ställe. Till en början ser det ut som om staden härjas av ett (eller kanske till och med flera) vilt djur som tuggar i sig medborgare i parti och minut. Men den unge polismannen Ronnie Peterson har snart räknat ut vad som hemsöker dem: zombies.

Tja, filmmakaren Jim Jarmusch gav sig på vampyrer i Only Lovers Left Alive så varför inte också zombies i The Dead Don’t Die? Jag kan i och för sig tycka att det finns ett visst fog för att ställa frågan ”Varför zombies, Jim?” med tanke på att jag inte upplever att Jarmusch gör något som helst nytt med genren. Kanske innebär The Dead Don’t Die ett stort steg för honom som filmmakare, men för zombiegenren? Not so much…

Men för all del, äras den som äras bör. Det tog ovanligt lång tid innan The Dead Don’t Die började orsaka de välbekanta Jarmusch-pretto-irritations-vallningarna hos mig. Bortsett från rollbesättningen och allestädes närvarande deadpan-uttryck från skådisar som Adam Driver, Bill Murray och Tilda Swinton är zombiefilmen faktiskt inte särskilt pretto alls. Istället är det nästan som om regissörens pendel har svängt helt åt andra hållet och istället för kvasifilosofiska djupsinnigheter försöker han den här gången visa att han minsann också är med på detta med nörd- och insiderreferenser (Star Wars och Romero) samt meta-element.

Kruxet är bara att referenserna får honom att framstå som lika tillgjord som alla andra, vilka trott att det räcker med en referenslavin för att fylla en film med innehåll. Meta-elemeneten är lite roliga första gången de dyker upp (främst eftersom de är så oväntade) men de leder ingen vart i slutänden. Jag få intrycket att Jarmusch faktiskt inte riktigt vetat hur han ska använda dem till något mer än komisk effekt och ännu mer uttryckslöshet från Adam Driver när han säger att han hela tiden vetat vad som skulle hända eftersom han fått läsa hela manuset. Å andra sidan får jag mig filmens nästan enda skratt när Bill Murray påpekar att regissören är ”such a dick”.

Nej, Jarmusch skulle kanske ha tjänat på att avvakta lite med sin film och istället sett och lärt från några som faktiskt lyckas leverera zombiehumor på riktigt. För andra gången, dessutom, eftersom det handlar om uppföljaren till 2009 års ZombielandZombieland: Double Tap.

Jag passade på att hugga både original och uppföljare back-to-back och känner mig därför ganska trygg i upplevelsen att bägge är likvärdiga rent humormässigt. På pappret kanske det kan verka lite märkligt att det tog tio år för uppföljaren att komma till stånd. Men skulle jag vilja påstå att stämningen tjänar på att alla medverkande nu är tio år äldre och, icke minst, tio år vanare skådisar. Särskilt tjejerna har vunnit på denna väntan – Emma Stone har betydligt mera pondus att komma med och bara det faktum att Abigail Breslin nu är över 20 istället för nybliven tonåring gör större skillnad än man skulle kunna tro.

De här tio åren gör att Stones tveksamhet inför att satsa på ett förhållande med Jesse Eisenberg känns mer trovärdigt misstrogen än påklistrat cynisk. De gör också att surrogat-far-dotterrelationen mellan Woody Harrelson och Breslin tagit en ganska naturlig vändning där den unga kvinnan längtar efter att kunna skapa sig ett liv på egen hand.

Som alla uppföljare gör Double Tap förstås mer av eaxkt det som var lyckat i originalet men lägger samtidigt till ett par ytterligare element, där särskilt tillskotten i rollistan fungerar över förväntan. Jag sällar mig till resten av hyllningskören för Zoey Deutch insats som den extreeeeeeemt blonda Madison, vilken lyckats överleva zombie-post-akropolisen tack vare sin enda regel: ”Mostly stay in the freezer”.

Det ingen av Zombieland-filmerna riktigt lyckas med är sluten. I originalet är det fortfarande bortom korkat att dra igång ett helt nöjesfält och i uppföljaren krävs att man klämmer in en deus ex machina. Å andra sidan… Gänget bakom Zombieland har i alla fall inte slängt in en sci fi-vändning, vilken förvisso var oväntad men då bara för att den var fullkomligt renons på förankring i resten av historien.

Ingen av dagens filmer revolutionerar zombiehumor-genren, så i det avseendet är det hugget som stucket mellan dem. Är du sugen på zombieklägg och några äkta skratt, se Zombieland-filmerna. Längtar du däremot efter en uttryckslös ensamble-cast och att bli lätt förbannad, se The Dead Don’t Die. To each his own, I guess.

Zombieland (2009. Jag har tidigare skrivit om filmen här, i mitt zombie-Halloween-tema. Betyget kvarstår efter denna omtitt.)

Zombieland: Double Tap (2019)

The Dead Don’t Die (2019)

Frågan är vad Ron Stallworth hade förväntat sig när han ansökte om att utbildas till Colorado Springs första afro-amerikanske polis. Han hade sannolikt inte förväntat sig att sitta fast i ett arkivrum men var däremot säkert mindre överraskad över att ständigt behöva höra sina kollegor referera till afro-amerikanska misstänkta eller offer som en ”toad”.

Läs hela inlägget här »

Återigen en Netflix-film som dragit ihop till nästan lika många nomineringar som The Irishman. Och per filmminut är de sannolikt fler…

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Performance by an Actress in a Leading Role
  • Best Performance by an Actor in a Leading Role
  • Best Performance by an Actress in a Supporting Role
  • Best Original Screenplay
  • Best Achievement in Music Written for Motion Pictures (Original Score)

***

Det är inte särskilt svårt att föreställa sig hur dagens regissör och manusförfattare, Noah Baumbach, själv blivit indragen i den rent kafkaartade upplevelsen att försöka avsluta ett äktenskap på ett vettigt och rationellt sätt. Särskilt inom ramen för det amerikanska rättssystemet. Han och Jennifer Jason Leigh skilde sig 2010 och det känns inte helt orimligt att en del av det som hamnat i Marriage Story har sitt ursprung i den upplevelsen.

Läs hela inlägget här »

Man skulle kanske kunna tro att Steven Soderberghs senaste film (Unsane är dock på ingång) handlar om hur Wolverine köper en Trisslott och skrapar fram (han behöver ju inte ens använda ett mynt!) tillräckligt mycket pengar för att han ska kunna köpa sig en livstidsförbrukning av adamantiumpolermedel.

Läs hela inlägget här »

Jag ska inte säga att jag gått och väntat och längtat efter nya äventyr med Rey, Finn och BB-8 sedan The Force Awakens så till den milda grad att jag knappt kunnat sköta mina vardagliga plikter eller haft problem med sömnen. Trots det var det inte utan att det vaknade en liten hurv-känsla i kroppen när först loggan för Lucasfilm tonar fram på duken och vi sedan bjuds på John Williams klassiska bombasm-upptakt till berättelserna som äger rum ”in a galaxy far, far away”.

Läs hela inlägget här »

Återigen ett kortare avbrott för att presentera två bioaktuella filmer. Vilken den andra är får ni vänta till imorgon för att läsa om.

***

silenceFör att, månne vanvördigt, parafrasera Selma Lagerlöf: äntligen stod fader Ferreira framför kameran! Jesuitprästen Sebastião Rodrigues har verkligen fått vänta länge på denne sin Godot, men till slut dyker han ändå upp. Too little, too late, säger jag.

Läs hela inlägget här »

Varför inte sparka igång 2016 med förra årets mest efterlängtade film för många? Jämsides med Spectre, kanske. I backspegeln tycks de flesta vara betydligt nöjdare med rymdoperan. Glöm inte att scrolla riktigt långsamt för din alldeles egna inledningscrawl — feel the force!

***

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, An Officer and a Spy
Patricia Highsmith
, This Sweet Sickness
Hans Fallada, Hur ska det gå för Pinnebergs?
Sara Bergmark Elfgren
, Norra Latin

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg