Varför inte sparka igång 2016 med förra årets mest efterlängtade film för många? Jämsides med Spectre, kanske. I backspegeln tycks de flesta vara betydligt nöjdare med rymdoperan. Glöm inte att scrolla riktigt långsamt för din alldeles egna inledningscrawl — feel the force!
***
Nämen, se på fan! Visst gick det att pressa in en vampyrfilm även i november månads filmspanartema. Faktiskt behövdes det inte pressas alls, till skillnad från League of Extraordinary Gentlemen. Jag lyckades påminna mig att det skulle finnas en relativt ny film om två svenska vampyrsystrar och när den gick att strömma nästintill gratis var saken biff (blod kanske skulle vara ett bättre uttryck i det här sammanhanget?). Fortsätt läsa ”Sisters are doin’ it for themselves”
alt. titel: Vampyrvåldtäkten, The Rape of the Vampire
Ok, då ska vi se… Le viol… är utan tvekan inte bara den skummaste filmen inom ramen för detta vampyriska Halloweentema utan en av de skummaste filmer jag någonsin sett. Men då söker jag i och för sig inte med ljus och lykta efter franska, svart-vita, arty-farty filmer, oavsett genre.
Efter en period av intensivt Hammertittande, var det riktigt spännande att ta sig an en av den återupplivade produktionsbolagets nyare alster. Skulle Harry Potter Daniel Radcliffe vara en ny Christopher Lee eller Peter Cushing?
Fyra år har gått sedan den unga Stella Kipps dog i barnsäng. Hade det inte varit för att sonen Joseph överlevde sin mor är det tveksamt om den krossade maken och fadern valt att fortsätta leva. Som det är nu kan han inte överge pojken, men lever fortfarande i ett deprimerat vakuum.
”Fame!/I’m gonna live forever/I’m gonna learn how to fly”
Välkända fraser för oss som växte upp på 80-talet. TV-serien Fame hade allt (utom vampyrer eller zombies) och när jag hemma hos en video-utrustad kompis fick chans att se filmen var lyckan komplett. Men uppvaknandet blev brutalt.
För där TV-serien oftast gick den lättsamma entimmasvägen (det kan förvisso dyka upp problem men allt löser sig innan eftertexterna börjar rulla) håller filmen från 1980 en betydligt allvarligare ton. Min troskyldighet blev aldrig sig lik efter att ha lidit med både Montgomery McNeil och inte minst den avklädda Coco.
Ny header (av pålitliga Dogday design, vem annars?) — nytt tema — nya tider
***
Jag fyller obehagligt jämt och tänkte kontra en vid sådana händelser nästintill obligatorisk livskris genom att låta mitt liv passera i revy. Inte bara inför mina egna ögon utan för alla mina bloggläsare också. Ett lika ohämmat som ogenerat vältrande i total egoism. I, I, I, me, me, me! Nu ska den smutsiga byken luftas och skandalerna blottläggas! Kokainlinorna, landsförräderierna, de oäkta barnen med oräkneliga fäder, utpressningen av hans majestät konungen och det glassiga livet på franska rivieran. Fortsätt läsa ”A Life in Music and Movies”
När Blue Rose Case häromsistens hade ett musikaltema upptäckte jag och Filmitch att vi delade samma kärlek för den klassiska Disneymusikalen Mary Poppins. Vi fick inte chans att tala om för världen vilken fenomenalt fin film det är genom Blue Rose Case, men själv är ju ändå bäste dräng, eller hur? Så glöm för allt i världen inte att också titta in hos Filmitch för ytterligare argument för varför Mary Poppins är världens bästa musikal.
Musikaler tycks vara en knepig genre, ofta handlar det generellt om antingen kärlek eller hat. Men för oss som gillar dem finns naturligtvis också flera olika subgenrer att sikta in sig mot, allt från påkostade extravaganser som Easter Parade eller Show Boat till mer moderna produktioner som Hair eller All That Jazz till nära nog rena scenadaptioner som Jesus Christ Superstar.
Vissa filmer blir som virus. Efter att Trash is King länge propagerat för förträffligheten och inte minst effektiviteten hos spökhistorien The Woman in Black dök den inom mindre än en månad upp hos både filmitch, Fiffis Filmtajm och Blue Rose Case. Och nu var det alltså min tur.
The Woman in Black är historien om Londonadvokaten Arthur Kidd. Han håller på att arbeta sig upp inom firman och med fru och två barn har han inte råd att avstå när hans chef beordrar honom att ta hand om kvarlåtenskapen efter klienten Mrs. Drablow. Jobbet kommer att kräva minst en veckas arbete i den lilla byn Crythin, och man får en känsla av att chefens motvilja att själv ta på sig jobbet inte enbart handlar om att han vill undvika en vecka på ett sunkigt byvärdshus.
För hundrade gången återvänder jag till danska skräckfilmen Sidste Time från 1995. Däremot är det första gången jag sett den ur ett skolperspektiv. Att handlingen spelar på mer eller mindre universella ”sanningar” om skolans värld råder inga tvivel om. Slutsatserna efter att ha analyserat detta är däremot helt och hållet mina. Att filmen också innehåller en kritik mot och parodi av media tar jag inte upp närmare här. Men det kan vara intressant att notera en eventuell koppling mellan det behov vi människor tycks ha av att se eller höra om hemska eller förnedrande saker och våra erfarenheter från skolans värld. Skolan som institution har hög igenkänningsfaktor och lämpar sig därför för skräckfilm: alla har erfarenhet av den. Innan jag går in på själva filmen kan det vara på sin plats med en varning för spoilers!
Succéprogrammet ”Sidste Time” på TV Top har problem. Idéerna sinar och det blir allt svårare att fånga unika katastrofer på bild som kan locka tittare. Då kommer ett anonymt fax om en serie mord på en gymnasieskola i stan. En grupp elever, fyra tjejer och tre killar, är kallade till ett möte på fredagens eftermiddag. De vet inte varför, men väl samlade i biologisalen stängs de in och får via TV:n veta att ett test väntar som de förväntas överleva för att få ta studenten. Ett mord har begåtts på skolan. Hitta den skyldige. Alla befinner sig i fara och ingen går att lita på.
På förekommen anledning från Blue Rose Case, vars positiva recension av James Wahles Frankenstein från 1931 fick mig att äntligen se Gods and Monsters.
Drygt tio år efter han drog sig tillbaka från Hollywood lever regissören James Whale ett lugnt och stillsamt liv i Kalifornien. Han har återupptäckt sin passion för konsten och målar kopior av berömda konstverk. Efter en stroke känner han sig dock tidvis förvirrad och har svårt att koncentrera sig; det förflutna tränger sig på med ovälkomna minnesbilder som han inte kan kontrollera.
Rörliga bilder och tryckta ord 