En sista kraftansträngning innan årets slut. Vi ses på andra sidan!

***

The good the bad and the uglyalt. titel: Den gode, den onde, den fule, The Good, the Bad and the Ugly

När vi nu ändå passade på att hyvla lite på den osedda Western-filmsplankan önskade maken sig en blast from the past. Under en nostalgisk sommar hade han och några kompisar tydligen sett Den gode… minst en gång i veckan. Själv hade jag faktiskt aldrig sett tretimmarsmastodonten i sin helhet från start till mål så det var inte så mycket att diskutera.

Filmen är såvittt jag kan förstå ett av typexemplen för så kallade spagettiwesterns. Dock ska man utifrån begreppet inte göra misstaget att tro att filmerna därmed är slaka och sladdriga, här är det det motsatta förhållandet som gäller. Det är filmer som handlar om benhårda och vilt kisande män men som har sitt ursprung i Italien (dock oftast samproduktioner mellan exempelvis Italien, Spanien, Frankrike, Tyskland, Jugoslavien och USA) snarare än enbart USA och som började göras mot mitten av 60-talet.

Kungen av spagettiwesterns är förstås Sergio Leone som bland annat gjorde den så kallade Dollartrilogin där Den gode… är sist ut i raden. Även om du aldrig hört talas om Leone eller uttrycket spagettiwestern är sannolikheten stor att du åtminstone någon gång har hört huskompositören Ennio Morricones flöjtkvittrande tema. Filmens komposition av svepande miljötagningar, närbilder, Morricones musik och själva historien gör att jag har full förståelse för att man i ett visst skede i livet känner för att dra igång den en gång i veckan.

I det blodiga och kaotiska slutskedet av det amerikanska inbördeskriget får den skoningslöse torpeden Angel Eyes nys om en stor mängd guld som ska ha gömts undan. Det sura är bara att det är den otursförföljde mexikanske banditen Tuco och den tystlåtne Blondie som sitter inne med kunskapen om exakt var. Men Angel Eyes är inte en man som låter sådana petitesser stå i vägen för hans mål.

Westerngenren kan delas upp i ett antal subgenrer och vad jag förstår kan Leones filmer oftast passas in i den som kallas för ”The Revenge Story”. Åtminstone Den gode… handlar inte om vare sig järnvägs- eller rancharbete. Vi har ett antal laglösa individer (jag upplever det som att alla huvudsakliga figurer i den här filmen är mer eller mindre laglösa, alternativt moraliskt skrupellösa) men de kan knappast sägas utgöra ett väl sammankittat gäng, som exempelvis i The Magnificent Seven.

Här handlar det till syvende och sist om var man för sig själv och det där med någon slags hederskodex eller ärlighet tjuvar emellan kan vi glömma. Kan du blåsa din partner på hans del kommer blåsningen förr eller senare (och då är det kanske lätt att föreställa sig attityden mot de som inte ens är din partner som stackars horor eller affärsinnehavare). Det som funkar så bra i Den gode… är kontrasten mellan detta ständigt pågående tjuv- och rackarspel, som dessutom ska ge upphov till lite comic relief för Tucos del (ingen skulle komma på tanken att skratta åt Blondie eller alldeles särskilt Angel Eyes. Han är inte en man som framkallar munterhet om vi säger så…), och det storslagna patos som framförallt ligger i Leones beskrivningar av det fullkomligt meningslösa krigandet.

Att Tuco skulle vara rolig, att Clint Eastwoods Blondie skulle vara stenhård och tystlåten och att Lee Van Cleefs Angel Eyes skulle vara ännu stenhårdare med sina rakbladsvassa kindknotor hade jag hyfsad koll på. Däremot kom just krigselementet som lite av en överraskning. Trots alla överdådiga vyer på steniga ökenlandskap tycker jag att filmens klart episka karaktär framstår som allra tydligast i mängderna av döda och döende soldater, både på Yankee- och Dixie-sidan. Kanske för att jag blir påmind om Gone With the Winds Savannah-scener? Kriget skördar också filmens mest känslomässiga scen, där en döende kapten till slut hör lite goda nyheter.

Längden om minst 160 minuter (tror vi satt igenom cirkus 175) kan verka avskräckande men för min del flög den förbi. Förvånansvärt nog tyckte jag inte att den vindlande storyn kändes krystad trots att själva plotten som synes är enkel. Den enda delen i filmen som jag skulle kunna tänka mig att ha hoppat över är den vid missionsstationen där vi får en aning om Tucos bakgrund. Samtidigt vet jag inte om det hade funkat med en film där alla tre huvudpersonerna är lika lösryckta, anonyma och mystiska som Blondie och Angel Eyes nu blir.

En vindlande story som leder fram till ett osannolikt tajt cresendo. Jag kan inte bli annat än imponerad av Leones känsla för hur länge han kan dra ut på inzoomningen av de tre männens ögon innan han släpper lös sin avslutning. Ser du inget annat av de 160 minutrarna är åtminstone den sista halvtimmen guld värd (typ 200 000 dollar). Å andra sidan skulle den sannolikt inte kännas lika andlös utan färden som tog oss fram dit. En spagettiklassiker väl värd namnet alltså, fullt i klass med pasta alla bolognese eller pesto genovese.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser