Suburbicon – the perfect lifestyle, designed just for YOU!

Men i 50-talets USA är orten Suburbicons perfektion inte till för alla. Den svarta familjen Mayer flyttar in och grannskapet piskas snart upp i fullkomlig panik över fallande fastighetspriser och allsköns integrationsproblem. Suburbicons ”Betterment committee” håller krismöte på krismöte.

Men kanske skulle grannar och kommitté har bekymrat sig lite mer för vad som händer om natten hos den vita familjen Lodge istället. Två fula fiskar bryter sig in och lyckas ta livet av Rose, Nickys mamma och Gardners hustru. Tur i oturen att Roses syster Maggie står redo att ställa upp för svåger och systerson.

Blanda Fargo med A Serious Man, släng in Pleasantvilles färgpalett, Hamlets body count, Double Indemnitys försäkringsnoir och du kommer rätt nära Suburbicon. Inte så konstigt kanske, med tanke på att Coen-bröderna varit behjälpliga med manussidorna. Matt Damon är den sörjande maken, en roll som i en ”riktig” Coen-film kunnat spelas av George Clooney men som den här gången istället valt att sätta sig i regissörsstolen.

Frågan är dock om det slutgiltiga manuset är ett resultat av någon slags kompromiss mellan Coens förortsnoir och Clooneys rasismdrama.

För när allt kommer omkring blir hetsen mot familjen Mayer aldrig mer än bakgrundsbrus till det som händer familjen Lodge. Det är dessutom en bakgrund som hade kunnat kopplas på nära nog vilken förortsbeskrivning som helst (Pleasantville, American Beauty, Revolutionary Road, The Stepford Wives), så länge poängen är att den till synes felfria fernissan gömmer en djupgående (kanske till och med grundläggande?) ruttenhet. Ingen lägger märke till den vite familjefadern med blodstänk på skjortan eftersom alla är upptagna med att trakassera den svarta familjen.

Men trots att rasismelementet blir väl generiskt och att Suburbicon aldrig höjer sig över en slags Coen-light (bara 10 kcal per halvtimme!) tyckte jag ändå ganska bra om den här skrönan. Mycket tack vare Matt Damon, Julianne Moore som spelar både Rose och Maggie samt den unge Noah Jupe som Nicky.

Nicky går nämligen från att ha varit vilken baseballspelande 50-talsgrabb som helst i randig T-shirt och jeans till att placeras i en bisarr och utsatt familjesituation. Sekvensen där det sakta men säkert blir tydligt att varken Maggie (i fulländande hemmafruklänningar) eller Gardner (i klassiskt kortärmade skjortor och brallor uppdragna till armhålorna) är de perfekta förortsbor som de synes vara, är filmens bästa. När verklighetens kalejdoskop långsamt vrids till att visa upp en helt annan bild än den både vi och Nicky tidigare haft tillgång till.

Och här finns det väl också i viss mån fog för det där rasistiska bakgrundsbruset eftersom en allt eskalerande spänning sker parallellt; å ena sidan utanför familjen Mayers hem där vargarna samlas om natten, å den andra innanför familjen Lodges väggar.

Suburbicon är ingen spektakulärt minnesvärd film i klass med, säg, Fargo, The Big Lebowski eller The Hudsucker Proxy. Men för min del räckte det den här gången att se Matt Damon som en medelålders familjeförsörjare vilken klämmer på sådana där små handfjädrar när det yttre trycket på honom blir allt för stort.

Den här gången tror jag definitivt att jag är ensam på gilla-hyllan om jag mot alla förmodan inte får sällskap av Carl. Only one way to find out!
Fiffis filmtajm
Jojjenito
The Nerd Bird

Annonser