Suburbicon (2017)

Suburbicon – the perfect lifestyle, designed just for YOU!

Men i 50-talets USA är orten Suburbicons perfektion inte till för alla. Den svarta familjen Mayer flyttar in och grannskapet piskas snart upp i fullkomlig panik över fallande fastighetspriser och allsköns integrationsproblem. Suburbicons ”Betterment committee” håller krismöte på krismöte.

Men kanske skulle grannar och kommitté har bekymrat sig lite mer för vad som händer om natten hos den vita familjen Lodge istället. Två fula fiskar bryter sig in och lyckas ta livet av Rose, Nickys mamma och Gardners hustru. Tur i oturen att Roses syster Maggie står redo att ställa upp för svåger och systerson.

Blanda Fargo med A Serious Man, släng in Pleasantvilles färgpalett, Hamlets body count, Double Indemnitys försäkringsnoir och du kommer rätt nära Suburbicon. Inte så konstigt kanske, med tanke på att Coen-bröderna varit behjälpliga med manussidorna. Matt Damon är den sörjande maken, en roll som i en ”riktig” Coen-film kunnat spelas av George Clooney men som den här gången istället valt att sätta sig i regissörsstolen.

Frågan är dock om det slutgiltiga manuset är ett resultat av någon slags kompromiss mellan Coens förortsnoir och Clooneys rasismdrama.

För när allt kommer omkring blir hetsen mot familjen Mayer aldrig mer än bakgrundsbrus till det som händer familjen Lodge. Det är dessutom en bakgrund som hade kunnat kopplas på nära nog vilken förortsbeskrivning som helst (Pleasantville, American Beauty, Revolutionary Road, The Stepford Wives), så länge poängen är att den till synes felfria fernissan gömmer en djupgående (kanske till och med grundläggande?) ruttenhet. Ingen lägger märke till den vite familjefadern med blodstänk på skjortan eftersom alla är upptagna med att trakassera den svarta familjen.

Men trots att rasismelementet blir väl generiskt och att Suburbicon aldrig höjer sig över en slags Coen-light (bara 10 kcal per halvtimme!) tyckte jag ändå ganska bra om den här skrönan. Mycket tack vare Matt Damon, Julianne Moore som spelar både Rose och Maggie samt den unge Noah Jupe som Nicky.

Nicky går nämligen från att ha varit vilken baseballspelande 50-talsgrabb som helst i randig T-shirt och jeans till att placeras i en bisarr och utsatt familjesituation. Sekvensen där det sakta men säkert blir tydligt att varken Maggie (i fulländande hemmafruklänningar) eller Gardner (i klassiskt kortärmade skjortor och brallor uppdragna till armhålorna) är de perfekta förortsbor som de synes vara, är filmens bästa. När verklighetens kalejdoskop långsamt vrids till att visa upp en helt annan bild än den både vi och Nicky tidigare haft tillgång till.

Och här finns det väl också i viss mån fog för det där rasistiska bakgrundsbruset eftersom en allt eskalerande spänning sker parallellt; å ena sidan utanför familjen Mayers hem där vargarna samlas om natten, å den andra innanför familjen Lodges väggar.

Suburbicon är ingen spektakulärt minnesvärd film i klass med, säg, Fargo, The Big Lebowski eller The Hudsucker Proxy. Men för min del räckte det den här gången att se Matt Damon som en medelålders familjeförsörjare vilken klämmer på sådana där små handfjädrar när det yttre trycket på honom blir allt för stort.

Den här gången tror jag definitivt att jag är ensam på gilla-hyllan om jag mot alla förmodan inte får sällskap av Carl. Only one way to find out!
Fiffis filmtajm
Jojjenito
The Nerd Bird

7 reaktioner till “Suburbicon (2017)”

  1. Ja, så det blev en extra halvstjärna trots allt! Kul att du blev underhållen! Jag vacklade mellan en tvåa och möjligtvis en 2,5, men det är så bökigt att hålla på med halvor så det blev en habil tvåa.

    Jag tror absolut att det finns en grundläggande ruttenhet i bygget av Suburbicon: jag menar, varför känner en snövit medelklass ett behov av att bygga någonting nytt och eget från scratch, långt borta från alla andra (mindre välgödda) människor? Det säger ju allt!

    Frågan är om inte den här historien ändå hade mått bättre av att i-n-t-e uspelas i en idyllisk 50-talsförort. Tänk om man hade skitit i alla Pleasantville/Stepford Wives-klyschor (man blir så distraherad av ytan) och placerat den i nutid, säg någonstans där det bor mätta, vita nutidsmänniskor … som Solsidan? 😉 Närå. Problemet hade väl då blivit att det inte hade varit särskilt enkelt att skriva något kul om dagens rasism (fast Get Out lyckades ju), i synnerhet inte i USA med Charlottesville och polisens dödsskjutningar av svarta i färskt minne.

    Summan av kardemumman: vad ville Coen/Clooney med sin lilla berättelse?

  2. Lite synd att jag inte hade möjlighet att krafsa ihop en riktig text, men vi verkar rätt överens. Det känns verkligen som en kamp mellan Coens syrligt tillbakalutade satir och Clooneys reella politiska engagemang. Det är lockande att jämföra med The Man Who Wasn’t There som väl saknar humor och mest är en noirpastisch, men den är ändå inte så arg som den här.

    Jag tänker att det särskilt brister i castingen. Matt Damon är bra, men han har inte rätt Coen-känsla för att föra in humorn. Där märks en extrem skillnad mot Oscar Isaac som fullkomligt fattar tonen i texten.

    Något som jag verkar ha uppskattat mer är hanteringen av bakgrundsbruset. Det där eskalerande kaoset vid huset bredvid samtidigt som Damons eget helvete intensifieras är härligt. Att det är en grovhuggen allegori för nutidens trumpiska värld är helt ok eftersom det också spelar in fint i den här historien. Någonstans där möts också Coens och Clooney rätt väl.

  3. Kul att den ändå funkade så pass bra för dig. Jag kan hålla med om att det fanns en viss lockelse i obehaget att upptäcka vilka Gardner och Maggie egentligen var. I början visste man ju som sagt inte riktigt vilken riktning filmen skulle ta.

    Jag fick också känslan att Coen ansvarade för noir-delen medan Clooney ville ha med rasism-delen.

  4. @Cecilia: Jag tror att Clooney säkert var ute efter den här helt uppenbara och övertydliga rasism-uttrycket som nog hade varit svårt att placera i en trovärdig nutid. Däremot är det som sagt svårt att inte uppfatta det som att de olika filmskaparna hade olika syfte med filmen.

    @Carl: Jag tyckte också om parallelliteten i eskaleringen mellan rasismen och familjevåldet. Du tror inte att det blivit för mycket over the top om Damon varit mer humoristiskt driven?

    @Jojjenito: A Serious Man= 50 tal

  5. @Sofia: Ja, det är kanske inte Damon som behövde mer humor. Men ser man på Coens ledande män som Michael Stuhlbarg, William H Macy, Oscar Isaac, George Clooney och Josh Brolin roliga trots att de spelar rätt allvarligt. Det kanske beror på hur allt runt dem hanteras, men det finns ändå mycket mörk humor här som Damon kunde reagerat annorlunda på. Han är en fin skådespelare men ack så torr.

  6. @Carl: Måste ge dig rätt i den line up-analysen kontra Damons gravallvar. Har faktiskt inte tänkt på det förut, men han ska kanske inte göra Coen-filmer, helt enkelt. Hans dead pan är inte humoristisk, bara dead 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: