Det skulle vara mig fullkomligt främmande att generalisera för att ta billiga poänger men det känns som om svensk deckarlitteratur tog en ny vändning för ett antal år sedan, kanske mot slutet av 00-talet. Berättelserna blev otrevligare, realismen råare och detaljerna vidrigare.

Nu springer författarna inte längre med lätta fötter över exakt vad som utspelas mellan mördare och offer, istället bjussar de gärna på diverse bloddrypande och klaffsiga fragment. Allt fler böcker börjar röra sig i ett gränsland mellan deckare och thriller. Kanske ibland till och med skräck? I takt med det faller det sig kanske naturligt att fokus gärna hamnar på storstadspolisernas otacksamma och brutala vardag istället för den kanske lite mer rosaskimrande hos en lantligt baserad författare eller journalist.

Det känns i alla fall som om författarduon Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquist är en del av den rörelsen. Först ut var tre böcker i serien Victoria Bergmans svaghet och under den gemensamma ”pseudonymen” Erik Axl Sund nu senast Melankoli. Av dem har jag läst den första Bergman-boken Kråkflickan från 2010 och Melankoli-delen Glaskroppar från 2015.

Bergman-seriens omslag utgår från tre olika Carl Larsson-målningar och jag kan inte låta bli att tycka att det kanske är det smartaste med dem överhuvudtaget. Det primära ämnet är nämligen pedofili och vad signalerar väl bättre än sammanbrottet av nostalgisk idyll än de små förändringarna hos de klassiska bilderna? Ett utnyttjat barn är en förvriden Carl Larsson-målning, ett oförlåtligt svek från vuxenvärldens sida.

Glaskroppar hanterar i sin tur lika trasiga ämnen i form av självskadebeteende och självmord. Även här finns det fog för att ifrågasätta en ovetande vuxenhet som resulterat i ohjälpligt skadade individer, vilka i sin tur fortsätter att sprida död och förintelse omkring sig.

Både språk och inte minst framställning är korthuggna. Glaskroppar berättar sin historia ur ett antal olika perspektiv vilket skapar en medvetet fragmentarisk känsla och varje ”kapitel” är sällan mer än ett par sidor långt. Samtidigt görs försök att i slutänden pussla ihop alla dessa fragment på ett sätt som kan kännas aningen krystat.

Bägge böckerna ligger absolut i överslafen på den svenska deckarvåningssängen och genomförandet är som sagt konsekvent och medvetet. Men trots (eller tack vare?) den bistert kalla stämningen är jag i slutänden på gränsen till uttråkad av både Kråkflickan och Glaskroppar. Jag lyckas inte uppamma mer än ett svalt intresse för själva upplösningen och det måste ändå ses som ett slags kardinalfel när det kommer till deckare.

Kråkflickan (2010)

Glaskroppar (2015)

Annonser