The Hobbit, or There and Back Again (1937)

The HobbitBilbo Baggins är en hob som i likhet med andra hober gillar sina bekvämligheter. Hans jordhåla är smockad med pösiga fåtöljer, sprakande eldstäder, doftande tobak och ett välfyllt skafferi. Men ett aldrig så välfyllt skafferi kan motstå attackerna från tretton dvärgar och en trollkarl.

Gandalf är på jakt efter en liten tjuv som kan tänka sig ett äventyr eller två och han har bestämt sig för att Bilbo är rätt person för det jobbet. Hoben själv skulle kanske inte hålla med (även om det i honom väcks en märklig längtan efter avlägsna berg och vattenfall när dvärgasången ljuder), men har Gandalf väl bestämt något brukar det i slutänden slumpa sig så. Det ska bli många stunder under det närmaste året när Bilbo längtansfullt tänker tillbaka på sin håla och inte minst sitt välfyllda skafferi.

De tretton dvärgarna, ledda av Thorin Oakenshield, har bestämt sig för att försöka återta den skatt som rövades från Thorin, hans far Thráin och farfar Thrór av draken Smaug. Det kräver en vandring över berg och genom skogar tills dess att de kommit fram till Thorins tidigare boning, Lonely mountain. Väl där ska det finnas en liten sidodörr som de tänker sig att Bilbo ska kunna utnyttja för att stjäla tillbaka dvärgaguldet. Och så förstås kungsstenen, the Arkenstone.

Titten på den sista Hobbit-filmen, The Battle of the Five Armies, väckte inte bara en längtan efter en kanske fjärde eller till och med femte omtitt av Peter Jacksons LOTR-epos. Självklart blev jag ju också lysten på att läsa om John Ronald Reuel Tolkiens litterära förlaga från 1937. Jag mindes tillräckligt mycket av boken för att redan under den första filmen, An Unexpected Journey, snabbt kunna konstatera att manusförfattarna Peter Jackson, Fran Walsh, Philippa Boyens och Guillermo del Toro broderat ut historien rejält. Men givetvis kände jag suget att klargöra för mig själv exakt hur rejält de har skarvat och lappat och lagat.

Jag är absolut inget hårdnackat Tolkien-fan. Jag har bara orkat ta mig igenom LOTR, The Hobbit samt den tunna volymen Farmer Giles of Ham. För min fantasy-gom är Tolkien lite för akademisk, lite för torr. På en och samma gång för känslosam och inte tillräckligt känslomässig i sina berättelser. I vissa avseenden är det förstås bara att ge författaren en eloge. Jag har svårt att skilja min Tolkien-läsupplevelse från den jag får av medeltida ballader eller andra källtexter och det torde vara just den stilen han har varit ute efter. Det är bara inte min stil.

The Hobbit är i mångt och mycket en renodlad saga och som sådan naturligtvis betydligt mindre högtravande än LOTR. Men då infinner sig helt andra problem – det är en saga skriven under ett årtionde som hade en rätt annorlunda syn på vad barn bör eller vill läsa jämfört med en nutida dito. Det gör att jag upplever The Hobbit som en bok som försöker vara både lekfull och fantasirik men som mest lyckas med det senare. Tilltalet (det finns en allvetande berättare som bryter in lite nu och då) är aningens mästrande och humorn består oftast i att dvärgarna blir arga eller drattar på ändan (så där var Jacksons version inte helt off the mark).

Tolkiens världsbygge i form av Middle-Earth, vilket otvivelaktigt påbörjades här, kan ingen ta ifrån honom. Det är ett imponerande arbete bestående av bland annat egenhändigt ritade kartor och bilder (med en tydlig Art Deco-stil som jag upplever inte alls plockades upp i filmernas design) samt en lingvistisk finess som jag tror var något relativt nytt inom den fortfarande nymornade fantasygenren. Samtidigt har Tolkien uppenbarligen lånat influenser från både William Morris och George MacDonald (samt en hel massa nordisk mytologi förstås).

När Tolkien sedan fortsatte på en inslagna vägen med bland annat The Silmarillion och LOTR skrev han själv om The Hobbit. Enligt Wikipedia ska den första utgåvan ha beskrivit hur Gollum inte alls var så fixerad vid sin precious utan helt sonika bettade bort ringen i sin gåttävling med Bilbo. I den nya versionen läggs mer vikt vid detta sagolika smycke, men fortfarande långtifrån samma tyngd som det får i filmversionen. En ännu större skillnad mellan bok och filmer är dock att bokens skurkar uteslutande består av elaka goblins och vargar (samt Thorins korrumperande lust efter guld och makt, förstås).

The Hobbit är en charmig liten bok och väl värd sin framstående plats i litteraturhistoriens fantasyhörna. Men det är helt uppenbart att historien om expeditionen till Lonely mountain absolut inte ger tillräckligt med stadga för att bära tre hela filmer. Plus att försöken att knyta filmerna hårdare till LOTR-trilogin än vad det fanns grund för blev minst sagt forcerade.

star_full 2star_full 2star_full 2

3 reaktioner till “The Hobbit, or There and Back Again (1937)”

  1. Jag tror jag upptäckte fantasy på riktigt genom The Hobbit, under något sommarlov för länge sedan, men att läsa den idag går inte lika lätt. Fast det finns något väldigt speciellt med storyn, även om den verkar skriven för barn.

  2. helt ok vad jag minns – det var ett tag sedan sist. I samband med LOTR filmerna försökte jag mig på att läsa om Sagan om ringen – orkade inte många sidor .

  3. @Magnus: Visst, det går inte att komma ifrån att Tolkien _är_ en nestor i genren.

    @Filmitch: Man får läsa LOTR med lite urskiljning, hoppa över lite här och lite där. Då funkar de ganska bra 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: