The Hobbit 2013En irriterande förkylning satte p för att ett biobesök hos Bilbo och grabbarna skulle kunna utvecklas till en tradition på just dan före dopparedan. Men att vi skulle komma iväg så fort som möjligt efter det, ohemult dyra biobiljetter till trots, var helt uppenbart. Även om del ett vid en återtitt inte riktigt matchade det första intrycket, var jag redo för mer av Peter Jacksons Middle-Earth.

Det hjälpte dock om man inledningsvis försökte inbilla sig att man var Radgast, med en klunga gnagare under rocken. Det pågick i salongen nämligen ett förbannat prasslande och knaprande. Men i detta var det kanske tur att också denna andra del av The Hobbit klockar in på nära tre timmar, för halva filmen var fortfarande kvar när publiken tryckt i sig mesta delen av sina popcorn, drickor, baconchips och godis och en välgörande tystnad utbreder sig.

Jag var lite fundersam på om Jackson skulle våga lita på sin publiks minne och köra igång utan någon form av tillbakablick, men han gjorde det! Vad vi får är däremot en liten prequel, då Gandalf över bröd, öl och ost på The Prancing Pony övertalar Thorin att ge sig ut på sitt sök.

Och det vet ju alla vana high fantasy-läsare att medan poängen med ett sök förstås är slutmålet, må det vara en graal eller förgörandet av Sauron, så är det en jäkla massa gående innan man kommer dit. Eller som i det här fallet, knatande för att komma undan förföljande orcher. Gandalf, Bilbo och dvärgarna lyckas till slut söka skydd hos hamnskiftaren Beorn (SWEDEN FTW!!!!!! Det gäller ju att ta till vara de små, mycket små, segrarna…) och återhämta sig lite innan det är dags att ge sig i kast med spindlar, alver och till slut också Samug själv.

Fasiken vad jag gillade den här filmen! Trots träsmak i häcken, godisprassel och en rätt packad biosalong var jag helt med från början till slut (vilket jag ju i och för sig sade om del ett för ett år sedan också…). För sakens skull bör det kanske också nämnas att vi dissade både HFR och 3D, filmen sågs i vanlig hederlig 2D och det var inget jag saknade med det valet.

Som flera andra redan påpekat är styrkan med denna andra film (påminner lite om original-Star Wars faktiskt. Vilka blir i så fall The Hobbits ewoker?) att den är betydligt mörkare än del ett. De farsartade elementen är nedtonade (om än inte helt försvunna) och dvärgarna får visa vad de går för fajtingmässigt. Eftersom vi också vet vad alla antydningar om ett kommande krig innebär i form av blod, svett och tårar får de en helt annan tyngd än om trilogierna gjorts så att säga berättelsekronologiskt, med The Hobbit först och LOTR senare.

Samtidigt som det finns vissa sekvenser som drar ut en smula på tiden (vi går, och går och går, springer, och sedan går vi lite till…) känns ändå själva händelseutvecklingen mer helgjuten än i första delen. Där var det mest en massa mer eller mindre irriterande avbrott på en egentligen rätlinjig färd, medan det här faktiskt finns känslan av just en utveckling. Och även om filmen faktiskt har två datorspelsliknande gatloppsscener (forsen och smältugnarna) är de bra mycket bättre sammansatta än jakten genom goblin-berget. Jag får åtminstone inte känslan av att jag egentligen tittar på en temaparksåktur vilken avslutas med en sedvanlig fotoblixt rakt i nyllet. Särskilt avslutningen i dvärgasalarna gjorde att jag till och med glömde bort min stackars avdomnade bak.

Parallellt med detta känns det också som om alla karaktärerna hunnit sätta sig i skådespelarna på ett helt annat sätt. Särskilt tyckte jag att Richard Armitage var en fullkomligt formidabel Thorin Oakenshield, en man (ok då, dvärg) som nu framstår som avsevärt mer driven av besatthet än bara någon slags enkelspårig hederskodex. Jag antar att detta är i förberedande för vad som komma skall, men det är bra förberedelser.

En renlärig Tolkienälskare skulle väl fördöma inskrivningen av alven Tauriel eftersom hon inte finns med i originalet. Men jag tycker att hon funkar riktigt bra, möjligen för att det i The Hobbits enklare historia är lättare att lägga till än dra ifrån. Särskilt komplex kan man kanske inte kalla karaktären (egentligen är hon väl bara en kombo av det braiga med Arwen och Eowyn) men jag är helt nöjd med att hon sparkar orcharsle så det står härliga till.

Vad som kanske skär sig lite (bortsett från Howard Shores musik som återigen inte är i närheten av hans arbete med LOTR) är den himmelsskriande skillnaden mellan minutiöst noggrant sliten rekvisita (älskar de kala fläckarna på Bilbos manchesterrock efter ryggsäcken!) och fläckvis rätt kackig CGI. Där det räknas är naturligtvis datorarbetet hur snyggt som helst och vad som räknas den här gången är förstås Smaug. Men bland annat i scenen med tunnforsränningen är både dvärgar, alver och orcher ibland inkompade i miljön på en nivå som skulle få James Bond att rodna av skam.

Det behöver kanske inte sägas att jag är både nyfiken men samtidigt lite orolig inför den sista delen. Ska Jackson, Martin Freeman och alla de andra hålla distansen ut eller har de likt en övertänd längdskidåkare sett till att leda klungan vid första varvningen för att därefter krokna och hamna på en neslig 30:e-plats?