Återigen ett kortare avbrott för att presentera två bioaktuella filmer. Vilken den andra är får ni vänta till imorgon för att läsa om.

***

silenceFör att, månne vanvördigt, parafrasera Selma Lagerlöf: äntligen stod fader Ferreira framför kameran! Jesuitprästen Sebastião Rodrigues har verkligen fått vänta länge på denne sin Godot, men till slut dyker han ändå upp. Too little, too late, säger jag.

Men för att ta det från början, närmare bestämt 1640. I det portugisiska Macao oroar sig jesuitordens präster för illasinnade rykten som sipprar ut från det tillbommade kejsardömet Japan. Kristenhetens främste frontfigur i den delen av världen, fader Cristóvão Ferreira, ska inte bara ha avfallit från den rätta tron utan också börjat leva som en japan. Om detta är sant skulle det innebära ett allvarligt avbräck för den katolska kyrkans image.

De ivriga unga prästerna Sebastião Rodrigues och Francisco Garupe är uppfyllda av helig glöd och reser mer än gärna till det farliga landet för att en gång för alla med egna ögon kunna intyga att det inte är sant. Allt för att Rom och Kyrkan ska kunna stå fortsatt stadigt. En slags propagandamission à la Saving Private Ryan med andra ord.

Väl på plats visar sig den nakna verkligheten vara avgjort brutalare än vare sig Sebastião eller Francisco någonsin kunnat föreställa sig. Det fåtal kristna japaner som finns, lever som gömda laglösa i sitt eget land, ständigt eftersökta av den styrande makten som tycker att anfädrens buddism duger alldeles utmärkt. Trots de brutala straff som riskeras kunde de små församlingarna inte blivit mer gråtmilt tacksamma över prästernas närvaro om de så varit Jesus själv (religiös egoboost modell superieur, check). Sebastião blir både imponerad över styrkan i deras tro och samtidigt skakad i sin egen. Vari ligger rättvisan för Gud att pröva dessa stackare så hårt? Det enda fel de begått är att födas i fel land.

Om detta varit det huvudsakliga innehållet i Silence hade Martin Scorseses senaste film kunna bli riktigt intressant. Den hade då också legat närmare den berättelse som jag förväntade mig utifrån förhandsinformationen. Nu visade den informationen inte stämma särskilt bra överens med filmens innehåll. Den rent historiska beskrivningen av hur japanerna behandlade kristna får vi nämligen inom loppet av cirkus fem dimhöljda minuter och sedan är de resterande 160 minutrarna (ja, ni såg rätt: filmjäveln rånar tittarna på två timmar och 40 minuters liv) blott och bart en upprepning av illdåden.

Historien berättas ur fader Sebastiãos perspektiv genom ändlösa brev som vi aldrig ser honom skriva och som han heller inte torde ha haft någon som helst möjlighet att författa när han och kollegan Garupe väl är på plats i Japan. Nåvälan, det är ett berättartekniskt grepp som jag förvisso skulle kunnat acceptera om filmen i sig hade haft mer att bjuda på.

Ingen historisk BOATS i någon slags renodlad bemärkelse alltså. Däremot alla fader Sebastiãos religiösa funderingar och tvivel, vilka i och för sig är intressanta. Är den ultimata kristna kärleksakten att avsvära sig sin tro om det räddar livet på tre andra kristna? Fem andra kristna?

Tyvärr är dessa funderingar och tvivel inbakade i en rätt ointressant film som jag dessutom tycker svajar betänkligt på målet. Scorseses syfte har som sagt inte verkat vara att göra en film som enbart ska visa på hur katolicismen var funtad vid mitten av 1600-talet. Men eftersom historien utspelar sig under en tid som bland annat var märkt av ett trettioårigt krig mellan protestanter och katoliker möts vi föga förvånande av en fortfarande rätt hårdhudad religion som inte känns särskilt relevant i nutiden.

Filmen avslutas dessutom med en fras om att produktionen tillägnas alla de kristna som led och dog i Japan. Det är formuleringar som brukar hänga med filmer vilka beskriver händelser som ligger kanske 70 år bakåt i historien, inte 370. I det här perspektivet känns det därmed inte särskilt överraskande att filmen bygger på en berömd bok av en kristen japan, Shūsaku Endō, vilken ska ha känt sig diskriminerad på religiösa grunder i Japan och på etniska grunder i Frankrike. En text producerad av en man som sannolikt haft anledning att själv tvivla på sin Gud både en och två gånger med andra ord.

Filmens tveksamma huvudperson spelas av Andrew Garfield och hans kompanjon av en närmast sjukligt utmärglad Adam Driver (en skådis som jag orättvis nog dock inbillar mig mer än gärna Lider För Konsten). De gör säkert bra ifrån sig bägge två men det enda jag kan tänka på är att Guds tjänare på 1600-talet tydligen var garanterade nytvättat och fluffigt hår samt välmanikurerat skägg under vilka omständigheter som helst. Förutom när de ska se ut som Jesus, förstås, då det hela antar en mer vildvuxen form.

Nog för att jag från tid till annan inte känt mig hundraprocentigt attraherad av Scorseses faiblesse för huvudpersoner som är monumentala skitstövlar. Men om Silence är alternativet tar jag hellre skitstövelfilmerna två gånger om dagen och fem gånger på söndagar.

star_full 2star_half_full

sthlm-filmdagar-2017_100Mitt intryck var att upplevelsen av Silence skiljde sig relativt mycket mellan de olika filmspanarna. Varför inte se efter själva?
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Har du inte sett den?
Movies-Noir

Annonser