Det tar tid att skriva om produktiva författare så här kommer fortsättningen på måndagens thriller-inlägg.

***

Jag hade läst ett par böcker av Jeffery Deaver innan den här lyssningen och trodde mig veta att jag gillade hans stil. Lite lagom hårdkokt och klurigt med Lincoln Rhymes problemlösarförmåga. Ibland riktigt gruvliga beskrivningar av mord och mordvapen. Särskilt hade jag fäst mig vid hans förmåga att skapa en paranoid stämning eftersom han föredrar skurkar av betald lönnmördar-modell. Alltså kallsinniga gärningsmän som är fullfjädrade proffs (inte minst när det kommer till förklädnader) och fullkomligt ostoppbara. De kan gömma sig var som helst och förvandla det enklaste vardagsobjekt till en dödlig fälla.

Men det är kanske oundvikligt att en viss mättnad infinner sig när man klämmer tolv böcker på raken? För ganska snabbt inser jag att Deaver har hittat vissa patenterade favoritgrepp och sedan håller sig till dem. Så framemot bok fyra-fem har jag utan större problem knäckt koden och sedan ligger utmaningen främst i upptäcka när Deaver börjar lägga ut sin patiens på sedvanligt manér.

Tyvärr är författaren orimligt förtjust i oväntade vändningar, vilka naturligtvis helt tappar sin eftersträvade effekt när läsaren lärt sig uppmärksamma till och med ryckningen i Deavers hand när han börjar fundera på att greppa blinkersspaken. Oväntat länge håller böckerna tillräckligt hög kvalitet i andra avseenden för att jag fortfarande ska tycka att de är underhållande men när vi är framme vid bok numero elva, The Skin Collector, framstår författaren och hans grepp enbart som trötta. Slutsatser (givetvis korrekta) dras på oerhört lösa grunder och till och med en ovan Deaver-läsare skulle börja ana ugglor i mossen.

I dessa vändningar ingår också att författaren tycks extremt motvillig att offra några som helst insatser på riktigt. Det vill säga: han låter gärna läsarna tro att en person som vi kommit att bry oss om faller offer för mördaren men det visar sig alltid vara falskt alarm. Vilket får till följd att man också i höjd med bok fyra-fem slutat bry sig eftersom man vet att alla alltid kommer att klara sig. I detta ingår trist nog Lincolns självmordsbenägenhet, orsakad av hans skada. I The Bone Collector bränner hans depression verkligen till och engagerar men så småningom slutar man förstås att ta den på allvar.

Jag är beredd att hålla med om att Deaver lägger sig vinn om sina huvudsakliga teman och personer, det vill säga Lincoln, Amelia samt kollegan Ron Pulaski. Men författaren fastnar som sagt allt för gärna i vinkelvolten och efter ett tag börjar man bli less på att hela tiden påminnas om Rons huvudskada som gör att polisen oroar sig för sin arbetsförmåga. Eller att Deaver för den delen alltid måste påpeka att den oansenlige teknikern Mel Cooper har en praktfull svensk flickvän som han tävlingsdansar med (ett faktum som alltid verkar överraska Deaver lika mycket som de som möter Coopers flickvän). Ibland känns också researchen lite småslarvig. Nej, alla svenskor super inte till på aquavit och skulle en ivrig vinkännare verkligen gå på en föreläsning om ”European wines”?!

Läser man Deavers deckare en och en med så pass långt mellanrum att man hinner glömma bort upplägget är särskilt de första riktigt trevliga. Men sett till hela serien är den inte mer än att böckerna kan tillhandahålla en stunds förströelse på långflygningar.

The Bone Collector (1997)

The Coffin Dancer (1998)

The Empty Chair (2000)

The Stone Monkey (2002)

The Vanished Man (2003)

The Twelfth Card (2005)

The Cold Moon (2006)

The Broken Window (2008)

The Burning Wire (2010)

The Kill Room (2013)

The Skin Collector (2014)

The Steel Kiss (2016)

Bonus:
Men vänta, vänta!! YouTube är inte klar med Deaver i och med tolv böcker om Lincoln Rhyme.

Här återfinns också The Sleeping Doll (2007) med CBI-agenten (California Bureau of Investigation) Kathryn Dance, vilken introducerades genom ett kort gästspel i The Cold Moon. Hon är expert på förhörsteknik samt att läsa kroppsspråk och måste i denna första del i sin egen serie fånga en mordisk sektledare med en obehaglig förmåga att få sina kvinnliga följeslagare att lyda hans minsta vink. I övrigt bjuder boken på klassisk Deaver thorugh and through med vändningar och allt.

Dessutom kan man passa på att stifta bekantskap med John Pellam, en tidig Deaver-skapelse från 90-talet (debuten gjordes dock 1988 med boken Manhattan is My Beat). För en ivrig filmtittare som jag är just Pellam-böckerna underhållande eftersom de handlar om en tidigare regissör som av olika anledningar nu arbetar som location scout (Wikipedia säger att det är ett svenskt uttryck…). Det droppas alltså många filmmakar-godbitar parallellt med själva deckarhistorien. I Bloody River Blues (1992) blir Pellam dessutom kompis med en polis som skjutits i ryggen. Kan efterforskningarna kring sådana skador månne ha utgjort fröet till skapandet av en viss paralyserad brottsplatstekniker? Mer pang-på-rödbetan än man är van vid men helt spikrak löper förstås inte vägen. Det är ju ändå Jeffery Deaver vi snackar om…

Shallow Graves (1992)

Bloody River Blues (1993)

The Sleeping Doll (2007)

Annonser