Avengers: Age of Ultron (2015)

Age of Ultron”The road to hell is paved with good intentions”.

Det är ett talesätt som superhjältegruppen Avengers med bland andra Iron Man Tony Stark i spetsen kan skriva under på. Under en räd till ett avlägset liggande slott lyckades han lägga vantarna på Lokes spira och det visar sig att dess krafter är precis vad Stark behövde för att ingjuta lite artificiell intelligens i sitt globala försvarsprogram Ultron. Vetenskapskollegan Bruce Banner har invändningar och suckar oroligt men går till slut med på att hjälpa till.

Det visar sig förstås att det där med AI kanske inte var så himla smart i alla fall. Särskilt inte som Ultron snart tar vad som väl får ses som en rätt klassisk skydda-mänskligheten-väg: utrota packet och börja om på ny kula. Med början i Avengers-gruppen som Ultron identifierat som det absolut största hotet mot mänsklighetens överlevnad. Utom han själv då…

Förutom en internetsurfande AI som numera kontrollerar Starks uppsättning skyddsrobotar (vars främsta förmåga i och för sig tycks ligga i att skrämma slag på utsatta lokalbefolkningar) måste Avengers dessutom handskas med muta… Mittåt, de förädlade tvillingarna Maximoff som kallar sig Quicksilver och Scarlet Witch. Den ene är snabb som Speedy Gonzales (men utan sombrero) och den andra verkar inte ha några som helst gränser för sina krafter.

Jag var måttligt förtjust i Joss Whedons första Avengers-film, tyckte det mest blev rörig action samt putslustig och övertydlig humor. Antingen har jag blivit Marvel-avtrubbad och denna uppföljare är av exakt samma skrot och korn eller också har det blivit ett par förändringar som gör att jag faktiskt tycker att den slår originalet. Fast vad som räknas som ”original” i denna kökkenmödding av remakes, uppföljare och reboots som är superhjältegenren är förstås en fråga vars kontemplation närmar sig nirvana-status.

Det som gör att jag blev mer engagerad i Age of Ultron var att jag uppfattade filmen som (något) mörkare och med fler ödesmättade stråk den här gången. Även om man förstås kan ifrågasätta det faktum att Scarlet Witchs påverkan tycks vara högst individuell (manifesterar hon sina offers värsta farhågor, värsta minnen eller levererar hon någon form av visioner?) gör den ändå vårt lilla gäng synnerligen illa till mods. Kanske det vore dags att introducera en superpsykolog i gruppdynamiken? Tell me about your mother…

Age of Ultrons filosofiska budskap bidrar till den här känslan. Inte särskilt subtilt försöker Whedon visa på hur vanskligt det är att försöka bekämpa en fiende som inte ens visat sig, som kanske inte ens existerar. Människan kan inte bekämpa alla sina demoner för alltid, kontrollera allt, planera för alla eventualiteter och därmed skapa ”peace in our time”.

Det är en illusion som är lika farlig som den om det perfekta föräldraskapet eller kändisskap genom att vara med i Paradise Hotel. Genom att försöka förhindra mardrömmen skapar man istället en perfekt grogrund för den. Månne är det ett gott råd från mr. Whedon till USA:s önskan att leka världspolis?

Visst finns det mycket att invända mot. Många av actionsekvenserna är återigen rätt röriga, särskilt i inledningen tog det ett bra tag innan jag lyckades bena ut vad som egentligen var på gång. Å andra sidan gillade jag den korta ”last stand”-scenen i den flygande staden (you’ll see what I mean…). Överhuvudtaget får man ta ganska mycket för givet för att få historien att gå ihop, det känns som om Whedon utan problem hade kunnat göra en dubbelt så lång film.

Ultron var inte någon toppenrolig skurk. Jag börjar misstänka att jag inte är så förtjust i robotskurkar, de brukar inte ha så mycket att komma med jämfört med en stencool kille som Magneto. Ultron påminde också lite om Loke eftersom han utrustades med ett rejält mindervärdeskomplex (Superpsykologen: ”Tell me about your father…”) Dessutom låter Ultron mer som en diskmaskin eller ett kylskåp, alternativt som en kedja som tillhandahåller dylika produkter (Ultron. För energisnålare vitvaror!)

Betoningen på att Avengers är villiga att riskera sina liv tusen gånger om för att rädda oskyldiga kvinnor, barn och jyckar blir lite smetig. Whedon har också försökt att expandera Clint Bartons roll genom att ge honom ett privatliv, men gör honom därigenom också till någon slags superhjälte-version av American Sniper-Chris Kyle. En kille som bara gör sitt jobb. Plus att tillhandahålla en liten mellanamerikansk idyll där gänget kan hänga och koppla av genom att hugga ved.

Då är Quicksilver förvisso en kille med superkrafter men vad hjälper kvicka fötter (med kompletterande näv- och armstyrka måste man förutsätta) när rollen är lika blek som hans vätersuperoxiderade kalufs? Om jag vore Marvel skulle jag svära ve och förbannelse över 20th Century Fox monopol på mutant-Quicksilver eftersom han blev så mycket roligare i X-Men: Days of Future Past.

Men det är i rättvisans namn sannolikt ingen barnlek att skapa en film som ska tillfredsställa alla från Avengers-nybörjare till de som sett alla hittills producerade Marvel-filmer till de som levt hela sitt liv i Stan Lees universum (universa får man nog till och med dra till med). Den här gången tyckte jag ändå att Whedon gjorde ett helt ok jobb.

star_full 2star_full 2star_full 2

Flmr och Fiffis filmtajm var räsersnabba och har redan skrivit om Age of Ultron men idag teamar jag, Fripps filmrevyer och Jojjenito på texter om filmen. Vill man hellre använda öronen ställer podden Den perfekta filmen upp. Om ni nu behöver någon annan åsikt än min…

17 reaktioner till “Avengers: Age of Ultron (2015)”

  1. Ok, så du gillade denna mer för att den är mörkare och har mindre krystad humor? Ok,med mig. Jag gillade den första filmen mer ändå. Men då älskade jag humorn i den också.

    Skurken i denna var också klart sämre än i ettan. Damn. En förvirrad robot…

    Hela filmen led till slut av samma sjuka som IM3, med miljarder flygande robotar som fienden. Actionscenerna blir för röriga och ointressanta.

    Men ändå… Jag är barnsligt förtjust i dessa mastodontfilmer. A1-2, Cap Am2, IM1-3 och T1-2 är alla underhållande som tusan! Ge mig mer! 🙂

  2. Jag håller med Iron Henke ovan om allt där!
    Vill man så går det såklart att hitta svagheter…å andra sidan kan man bara luta sig tillbaka och följa med på färden genom MCU!

  3. @Henke: Av de andra filmerna håller jag nog fortfarande IM1 och Cap Am1 som de bästa. Nog tillsammans med den här…

    @Steffo: En dumglad actionstänkare är aldrig det sämsta

    @Niklas: Jag tror jag hade lättare för ordvitsarna eftersom de ändå var mindre dåliga än i första filmen. Vad jag kan minnas iaf. Tack för korrekt länk, uppdatering gjord.

  4. @Niklas: Ordvitsar är aldrig fel. 😉

    @Sofia: Haha, ja, fasiken, det var lite American Sniper där över Hawkeye. Och hunden noterade jag också trots att den bara var med en sekund.

    Lustigt att Tony åkte till Oslo också. Skön engelska med sjungande norsk brytning där.

  5. @Jojjenito: Blir nästan lite farligt att ha med något så påtagligt som Oslo i en sådan här film, svårt att upprätthålla suspension of disbelief. För mig iaf. NY blir en heeeelt annan sak 🙂

  6. @Sofia: Ja, men det blir ju lite så, att man tas ut ur filmen lite. Tänk om Tor hade åkt till Stockholm och promenerat på Odengatan. 😉

  7. Bra att man kan komma hit och läsa vad filmen handlade om så här en vecka efter att jag sett den – eftersom jag redan glömt 70 procent 😉 För mig är det svårt att se dessa filmer som mer än bagateller, men duger som underhållning för stunden. Mys med Hulken, Black Widow – och Scarlet Witch med tafflig rysk brytning (ironi). Kändes ju inte jätteoriginellt det här med AI:n som vill utrota mänskligheten för att rädda den… Varför är det så svårt att skriva bra superhjältegrupp-manus?

  8. @Cecilia: Jag håller med dig om att manusen till superhjältefilmer generellt är en stor svag punkt — ofta blir det rörigt eller totalt generiskt. Även för min del blir de sällan mer än bagateller men ibland vill man ha en enkel popcornfilm eller två.

  9. Age of Ultron tillhör nog den generiska kategorin. Eller hur, inget fel i att luta sig tillbaka och förlora sig i en bagatell en stund 🙂

  10. Du nämner en superpsykolog i din text ber att få upplysa om att det finns det redan i Marvels universa 😉
    Filmen var säre än ettan tyckte jag men det beror nog mer på en viss mättnad än kvalitetsskillnad samt för höga förväntningar. Men när Ant man dyker upp sitter jag i salongen än en gång – var så säker.

  11. @Filmitch: Dr Freudstein? The Shrinker? Psychman the Junger? Pray tell, vad heter denne oumbärlige hjälte?! 😀 Jag måste också erkänna att jag är lite nyfiken på Ant Man, har inte helt lyckats släppa Edgar Wright ännu.

  12. @Filmitch: Låter iofs mer psykotiskt än psykologiskt. Men det är kanske också meningen?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: