Age of Ultron”The road to hell is paved with good intentions”.

Det är ett talesätt som superhjältegruppen Avengers med bland andra Iron Man Tony Stark i spetsen kan skriva under på. Under en räd till ett avlägset liggande slott lyckades han lägga vantarna på Lokes spira och det visar sig att dess krafter är precis vad Stark behövde för att ingjuta lite artificiell intelligens i sitt globala försvarsprogram Ultron. Vetenskapskollegan Bruce Banner har invändningar och suckar oroligt men går till slut med på att hjälpa till.

Det visar sig förstås att det där med AI kanske inte var så himla smart i alla fall. Särskilt inte som Ultron snart tar vad som väl får ses som en rätt klassisk skydda-mänskligheten-väg: utrota packet och börja om på ny kula. Med början i Avengers-gruppen som Ultron identifierat som det absolut största hotet mot mänsklighetens överlevnad. Utom han själv då…

Förutom en internetsurfande AI som numera kontrollerar Starks uppsättning skyddsrobotar (vars främsta förmåga i och för sig tycks ligga i att skrämma slag på utsatta lokalbefolkningar) måste Avengers dessutom handskas med muta… Mittåt, de förädlade tvillingarna Maximoff som kallar sig Quicksilver och Scarlet Witch. Den ene är snabb som Speedy Gonzales (men utan sombrero) och den andra verkar inte ha några som helst gränser för sina krafter.

Jag var måttligt förtjust i Joss Whedons första Avengers-film, tyckte det mest blev rörig action samt putslustig och övertydlig humor. Antingen har jag blivit Marvel-avtrubbad och denna uppföljare är av exakt samma skrot och korn eller också har det blivit ett par förändringar som gör att jag faktiskt tycker att den slår originalet. Fast vad som räknas som ”original” i denna kökkenmödding av remakes, uppföljare och reboots som är superhjältegenren är förstås en fråga vars kontemplation närmar sig nirvana-status.

Det som gör att jag blev mer engagerad i Age of Ultron var att jag uppfattade filmen som (något) mörkare och med fler ödesmättade stråk den här gången. Även om man förstås kan ifrågasätta det faktum att Scarlet Witchs påverkan tycks vara högst individuell (manifesterar hon sina offers värsta farhågor, värsta minnen eller levererar hon någon form av visioner?) gör den ändå vårt lilla gäng synnerligen illa till mods. Kanske det vore dags att introducera en superpsykolog i gruppdynamiken? Tell me about your mother…

Age of Ultrons filosofiska budskap bidrar till den här känslan. Inte särskilt subtilt försöker Whedon visa på hur vanskligt det är att försöka bekämpa en fiende som inte ens visat sig, som kanske inte ens existerar. Människan kan inte bekämpa alla sina demoner för alltid, kontrollera allt, planera för alla eventualiteter och därmed skapa ”peace in our time”.

Det är en illusion som är lika farlig som den om det perfekta föräldraskapet eller kändisskap genom att vara med i Paradise Hotel. Genom att försöka förhindra mardrömmen skapar man istället en perfekt grogrund för den. Månne är det ett gott råd från mr. Whedon till USA:s önskan att leka världspolis?

Visst finns det mycket att invända mot. Många av actionsekvenserna är återigen rätt röriga, särskilt i inledningen tog det ett bra tag innan jag lyckades bena ut vad som egentligen var på gång. Å andra sidan gillade jag den korta ”last stand”-scenen i den flygande staden (you’ll see what I mean…). Överhuvudtaget får man ta ganska mycket för givet för att få historien att gå ihop, det känns som om Whedon utan problem hade kunnat göra en dubbelt så lång film.

Ultron var inte någon toppenrolig skurk. Jag börjar misstänka att jag inte är så förtjust i robotskurkar, de brukar inte ha så mycket att komma med jämfört med en stencool kille som Magneto. Ultron påminde också lite om Loke eftersom han utrustades med ett rejält mindervärdeskomplex (Superpsykologen: ”Tell me about your father…”) Dessutom låter Ultron mer som en diskmaskin eller ett kylskåp, alternativt som en kedja som tillhandahåller dylika produkter (Ultron. För energisnålare vitvaror!)

Betoningen på att Avengers är villiga att riskera sina liv tusen gånger om för att rädda oskyldiga kvinnor, barn och jyckar blir lite smetig. Whedon har också försökt att expandera Clint Bartons roll genom att ge honom ett privatliv, men gör honom därigenom också till någon slags superhjälte-version av American Sniper-Chris Kyle. En kille som bara gör sitt jobb. Plus att tillhandahålla en liten mellanamerikansk idyll där gänget kan hänga och koppla av genom att hugga ved.

Då är Quicksilver förvisso en kille med superkrafter men vad hjälper kvicka fötter (med kompletterande näv- och armstyrka måste man förutsätta) när rollen är lika blek som hans vätersuperoxiderade kalufs? Om jag vore Marvel skulle jag svära ve och förbannelse över 20th Century Fox monopol på mutant-Quicksilver eftersom han blev så mycket roligare i X-Men: Days of Future Past.

Men det är i rättvisans namn sannolikt ingen barnlek att skapa en film som ska tillfredsställa alla från Avengers-nybörjare till de som sett alla hittills producerade Marvel-filmer till de som levt hela sitt liv i Stan Lees universum (universa får man nog till och med dra till med). Den här gången tyckte jag ändå att Whedon gjorde ett helt ok jobb.

star_full 2star_full 2star_full 2

Flmr och Fiffis filmtajm var räsersnabba och har redan skrivit om Age of Ultron men idag teamar jag, Fripps filmrevyer och Jojjenito på texter om filmen. Vill man hellre använda öronen ställer podden Den perfekta filmen upp. Om ni nu behöver någon annan åsikt än min…

Annonser