The Avengers (2012)

En bekännelse: The Avengers rövade min dimensionella oskuld och i likhet med många andra nydeflorerade står jag, aningens förbryllad, och undrar lite vad allt ståhejet egentligen går ut på. I just det här fallet var 3D-filtret i och för sig inget som störde överhövan, men heller inget som tillförde något särskilt. Ungefär som att sprutta på lite mer ketchup på redan fullgott indränkta pommes.

Det jag däremot inte tänkt på förut är vilket enormt resursslöseri dessa glasögon måtte utgöra. Inte utan att jag nästan fick lite miljö-ågren vid blotta tanken på hur många personer som teoretiskt skulle hinna se filmen under bara den här lördagen bara i Stockholm (en snabb titt på SF:s hemsida ger vid handen ca 10 000 om alla salonger är fullsatta vid varje visning). Hur många av dagens glasögon kommer att återanvändas? Hur många av morgondagens?

Nåväl, till saken och filmen för dagen.

Har man stoppat på sig en till synes oändligt kraftfull energikub (eller snarare en tessaract, en fyrdimensionell motsvarighet till kubens (och, icke att förglömma, filmens) ynka tre) räknar man säkert med att någon förr eller senare kommer för att knacka på dörren.

Men Nick Fury och SHIELD (Supreme Headquarters International Espionage Law-enforcement Division) hade uppenbarligen inte räknat med den här sortens intresse. Utan någon större ansträngning lyckas den intergalaktiske halvguden Loke inte bara snatta tessaracten, utan också besätta både fysikern Selvig och agent Clint Barton, vilka hjälper honom att komma undan.

En potentiell katastrof hotar alltså vid horisonten, man vet inte vart Loke har tagit tessaracten eller vad han tänkt göra med den. Dags att kalla in the best and the brightest! Nej, inte Men in Black. Nej, inte Fantastic Four. Nej, inte X-Men. Vilket superhjälteteam finns då kvar i botten av serietunnan? The Avengers, förstås!

Till mänsklighetens räddning kommer sålunda Iron Man, Captain America, Black Widow och Thor. Och så doktor Bruce Banner förstås, fast han ska bara bidra med hjärna den här gången är planen. Inte med ”the other guy”. Frågan är dock om de sinsemellan monumentala egona kan samsas tillräckligt länge för att kunna dra åt samma håll.

Trots att jag mot förmodan faktiskt lyckats trycka mig igenom de senaste filmerna som föregått The Avengers (superhjältefilmer är ändå oftast ganska underhållande) kan jag inte påstå att jag har någon direkt relation till vare sig de enskilda individerna eller teamet som sådant. Skulle möjligen vara Hulken då eftersom han, i Lou Ferrignos skepnad, ändå var en fast punkt i barndoms-TV:n.

Men för all del, när Joss Whedon drar på ordentligt med maffigt ljud som får biofåtöljerna att skaka och 3D-effekter som får synnerven att gå i spinn, är det rätt kul. Och ändå blir mina försök att rekapitulera The Avengers mindre än tio timmar efter det att eftertexterna började rulla på nyligen renoverade biograf Rigoletto en oväntat förvirrande och, ska villigt erkännas, lätt frustrerande uppgift.

För medan jag helt klart blev duktigt underhållen i dryga 140 minutrar av explosioner samt avancerade fajter mellan superhjältarna och någon slags intergalaktisk motsvarighet till väglöss i frågan om irritation och ihärdighet, ligger det betydligt närmare till hands att kräkas ur mig allt som jag inte uppskattade med filmen.

Exempelvis varför man prompt måste styra ut Loke i en hornbeprydd hjälm som mest av allt ser ut att vara resultatet av en lagerrensning hos en Wagneropera.

Eller att det inledningsvis lite putslustiga revirpinkandet mellan den pråligt påfågelssjälvsäkre Tony Stark och den präktige Steve Rogers med sina 40-talsvärderingar fortsätter att framhävas långt efter det att det slutade vara roligt.

Eller varför inte att det finns rätt gott om den där typen av övertydlig och föga oväntade actionfilmshumor som jag märker att jag börjat bli hjärtligt trött på. Klentrogene New York-polisen: ”On whose authority?!” när Captain America ger honom en order (en rimlig fråga när ordergivandet utförs av en kille i stjärnbanérspyamas som antagligen gör George W. Bush grön av avund). Innan sista ordet är uttalat måste emellertid superhjälten avvärja en attack från minst tre stora styggingar. Polisen vänder och gör som han är tillsagd. Haha.

Mer konfys är Hulkens roll i det hela – han går från att vara en fullkomligt oberäknelig loose cannon till att bli en mer eller mindre pålitlig medlem av teamet som till och med kan lyda så enkla orders som ”Smash!”.

Dessutom gör 3D-tekniken att textningen stundtals blir lite suddig – personer med otillräckliga kunskaper i engelska eller med den minsta försvårande synnedsättning göre sig icke besvär med andra ord. Översättningen var också förvånansvärt slarvig med tanke på att det här är så mycket påkostad storfilm som det bara kan bli – Bruce blir vid ett tillfäller ”Dr. Brenner” och ordet ”kölsvin” utnyttjas i ett uppenbart icke-skeppsrelaterat sammanhang.

Men rätt ska vara rätt. Jag blev positivt överraskad av Scarlett Johanssons möjligheter att få skina lite som Black Widow, vilket i och för sig säkert säger mer om mina genusförväntningar på filmen än det konkreta innehållet. Jeremy Renner som Haweye var bra som vanligt. De skelettorganiska ”valarna” som majestätiskt ondulerar sig fram över New York var otroligt snygga. Och medan en del av humorn föll platt för min del hade man lyckats bättre i andra fall, inte minst de få metahänvisningar som jag lyckades plocka upp var rätt finurliga. När jag såg The Avengers hade jag otvetydigt roligt. Det kanske får vara gott nog.

Och nu är du förstås nyfiken på att se om mitt sällskap var lika svårflörtade som jag var. Se till att inte missa:
Fiffis Filmtajm
The Velvet Café
Jojjenito
Fripps Filmrevyer
Har du inte sett den?

13 reaktioner till “The Avengers (2012)”

  1. Du var banne mig lite svårflörtad! Men visst håller jag med dig om dina påpekanden. Den där hjälmen är bara tramsig, ser ut som något plastigt från Asien som sinnesförvirrade turister blir pålurade i sommarvärmen i Stockholm i tron att det på något vis är relaterat till vikingar. Kölsvinet var märkligt, men som sagt, man gjorde säkrast i att låta bli att titta på texten alls pga suddet.

  2. Precis som Jessica hjälpte den suddiga textningen mig från att läsa texten. Good riddance!

    Det kan inte finnas så många fler skäl att gå på bio än just att bli road, så jag blir litet konfunderad av ditt betyg. I varje fall en serietidningsadaption…

    För övrigt håller jag med det mesta av vad du skriver. 🙂

  3. Vilken nyanserad och djuplodande recension du skrivit, det svaga betyget till trots. Jag trodde nog du skulle drämma till med en trea i alla fall 😉

    Vad gäller textningen så försökte jag också titta på den så lite som möjligt, 3D-glasögon är nog inte gjorda för att funka hundra med vanliga diton under.

  4. @Jessica: Ja, jag kände mig jättetjurig men det kunde inte hjälpas.

    @Henke: Jag har jättesvårt att släppa text om den finns där, särskilt om det är svensk text och annat talat språk. Kanske bör förtydliga: jag hade roligt, samtidigt som jag störde mig på en massa saker. Det är ju bättre att bara ha roligt 😉

    @Fiffi: Oj, det var beröm som heter duga — tack! Fast ska man döma av textningen hade ju även våra icke glasögonbärande kollegor problem.

  5. I Halmstad har de lite annorlunda 3D glasögon som man lägger tillbaka i en låda utanför salongen när man har tittat färdigt, mycket bättre än i t.ex. Malmö där man har engångs-glasögon!

  6. Texten måste varit felinställt på Rigoletto för på Sergel tyckte jag inte det var något som helst problem. Håller dock med om att 3D-bio är himla överflödigt. Väger absolut inte upp irritation av att behöva betala mer och klämma fast ett par extra glasögon. Och miljögrejen kan inte heller vara bra någonstans.

    Trodde jag också skulle störa mig på horn och attiraljer med tanke på hur mycket jag störde mig på det i Thor och de första bilderna som kom innan filmen. Tyckte dock det funkade ganska bra, kanske var den lättsamma tonen som bidrog.

  7. Då jag legat mer eller mindre nedbäddad sedan i lördags har jag inte hunnit se filmen än men jag lär troligtvis bli nöjd. Ang. Lokes hjälm så har han den i serien men det är inte alltid bra att vara för bokstavstrogen.

  8. @akraften: Välkommen till kommentarsfältet! Även på Rigoletto fanns det återvinning av glasögonen men man undrar ju hur många som egentligen hamnar där.

    @Johan: Även här måste jag förstås hälsa välkommen. Det lustiga var att jag inte alls störde mig på det i Thor. Kanske stack det av lite väl mycket här?

    @filmitch: Du blir säkert alldeles helnöjd — som du ser var jag tjurigast den här gången…

  9. Det är så roligt att läsa dina djupgående analyser av den här typen av filmer. Håller inte med om gnabbandet mellan Stark och Rogers, jag tyckte inte det blev för mycket av det goda. Gillade även den där scenen med Rogers som ”svarar” på frågan om ”on whose authority?”. Klockren, jag kanske är lättköpt. 😉

    Det jag håller med om är Hulks förändring från berserkgåare till nån som man faktiskt kan ge order även om order består av Smash!. Men grejen är att jag gillade Hulk så mycket att jag lät det passera.

  10. Jag råkade se att du skrev David Banner i din text. Du lever kvar i tv-serien med andra ord? 😉 Där kallades han ju David Banner eftersom man tyckte Bruce Banner var för gayigt om jag förstått saken rätt, och David ska möjligen vara hans andranamn.

  11. @Jojjenito: Du är på hugget den här veckan, måste jag säga! I allt annat än negativ mening alltså, tack för ytterligare uppmärksamhet. Jag får väl skylla på att Hulken inte är någon favorit och förnamnet Bruce därmed inte finns inpräntat i ryggraden.

    Så värst djupgående vet jag inte om det var och det handlar nog mer om att det jag som är sur än andra som är lättköpta. Det kanske är min version av prettogenen? 😉

  12. Trevligt med en recension som säger lite annat än det alla redan sagt (generellt sagt iaf). Jag tyckte väl inte hornen behövdes alls och var överflödigt, även om de nog ur serietidningsfansynpunkt plockades med mest i uppvisningssyfte för att bocka av det ”kortet” i förbifarten mest.

    Jag stör mig inledningsvis alltid åt motsatta hållet, då jag tycker att Loke i jordisk människoutstyrsel känns så daterat för en asagud som honom, även om det finns en poäng med att smälta in hos människorna. 🙂

    Det du nämner om Hulks tveksamma attitydförändring håller jag med om och det är nog det enda jag kan klanka ner på filmen konkret, då den uppfyllde mina förväntningar med guldkant i övrigt. Men att Hulk i vissa bilder så intelligent samarbetar med teamet känns lite för lätt, men samtidigt köper jag ju det ändå då jag inte måste ha en kvarts extra bakgrund till varför Hulk börjar förbättra moralen gentemot andra hjälta för att vara underhållen.

    3D-texten funkade för övrigt utan problem för mig i Borlänge (jag har linser), så vill försvara 3D:n lite i det avseendet.

  13. @Except Fear: Tack, vad roligt att du gillade den. Jag kan hålla med om att försöka ge sig på en förklaring till Hulks förändring skulle dra alldeles för långt, enda nackdelen var väl att det just i det här fallet skapade en viss obalans i framställningen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: